I min släkt är vi cirka sjutton (17) kusiner. Jag skriver cirka för det verkar alltid vara någon ny på gång.
I början på april fick jag ett massutskick av en av kusinerna, Susanne. Hon försökte samla ihop alla kusinerna för en träff med aktivitet, samvaro, mat och dryck. Det verkade till en början vara ett omöjligt uppdrag men den 22:a maj fann jag mig själv sittande i en kälke med hjul på, i full karriär på väg nedför en galet brant rodelbana. Susanne hade lyckats med sin ”Mission Impossible” och vi befann oss på Hallandsåsen mellan Halland och Skåne. Där finns en sommarrodelbana. Bara ordet får ju tungan att liksom krulla ihop sig och det kan jag lova att den effekten har själva banan även på tarmarna. Kungsbygget heter det och här är en länk för dig som vill veta mer.

Jag och min kusin Calle hade åkt bil från Stockholm och anlände dagen före. Vi huserade min mors sommarstuga i Skummeslöv och det blev lite fest på kvällen. Det är möjligt att mitt tillstånd på rodeldagen bidrog till tarmkrullningen men jag är säker på att även de nyktra i sällskapet fick en hisnande upplevelse.

Efter utförsåkningen bar det av till en bondgård som blivit ombyggd till restaurang och festplats. Där vankades buffé och olika lekar. Det var tipspromenad, fresbeegolf, kubb och lite annat men mest minglades det och frågades om nuvarande status och trivsel med livet. Många av oss hade inte träffat varandra på över tio år.

Kvällen avslutades i Dionysos anda. Kärntruppen samlades hemma hos min mor och min styvfar Lennart spelade dragspel till långt in på småtimmarna. Jag behöver kanske inte ens nämna att bilfärden hem till Stockholm var en ren och skär plåga dagen efter. Men vi kom hem oskadda (med undantag för några skrapsår och blåmärken) och i backspegeln måste jag säga att det var en enormt lyckad sammankomst. Släkten är värst – brukar man ju säga. Dock inte i detta fall. Jag återupptäckte min familj och inser att de alla är fantastiska och mysiga människor.