.Tyngdlöshet.
En vacker dag iakttog jag mig själv flytande på ryggen i tjock vatten; min hudfärg matchade klippor i bakgrunden och min bikini matchade himlen alldeles perfekt. Jag undrade varför kallas Röda havet för Röda havet... har nog med ögonen att göra, de som provat snorkla här förstår direkt vad jag menar . Men skönhet och mångfald av havslivet här tvingar en att glömma bort smärtan och kylan och bara dingla och drifta längst korallrevet.
Det går säkert mycket bättre för dykare, annars skulle inte 30-tals motorbåtar på 6-15 meter kursera fram och tillbaka, allltså, fram på morgonen, tillbaka på kvällen, och leverera dykarna till mest åtravärda korallrev i området. De korallerna liknar precis parker och lekplatser, skillnaden är säkerhetsriskerna samt fysiska lagar. Som i vilken park som helst ska man inte plocka blommor och jaga djur, däremot snubbla och ramla ner på marken kan man inte trotts all sin vilja. Skada sig är dock helt möjligt och rätt vanligt så man får lära sig att motstå frestelsen att röra vid allt som rör på sig såsom bara ser lockande ut. Snorklar man utan tung utrustning så är det kört, - det kanske är möjligt för någon som har 0% fett i kroppen att sjunka ner till botten, i alla andra fall känns det som alla framstående kroppsdelar slog sammansvärjning med vatten om att flyta och inte simma. Man hoppar ju upp från vatten som en kork desto snabbare ju mer aktivt man försöker ta sig lite djupare.

.Handla och pruta: DVSA.
Livet i Sharm-el- Sheikh flyter i tre olika dimensioner: det som kretsar runt turister på hotell, det som skapas för turister på stan och det som turister aldrig ser - arbetarnas kvarter. Jajämen, turister är i grund och botten anledningen för hela statens existens; front office manager på Dreams Vacations Resort, Essam Khairy berättade för oss att för 30 år sen fanns det ingen Sharm-el- Sheikh alls. Vackra koraller och beskyddad från starka vintersvinder läge - till skillnad från Hurgada - har bäddat för upplevelserik och inte minst hälsosamt semester resmål. Det är våra pengar och strävan för att simma i en aquarium medan andas med torr öknensluft som driver hela staden och bidrar kraftigt till Egyptens ekonomi.
Som oformell men mycket traditionell komplettering till regeringens stöd och bidrag tar lokala säjare beskyddande hand om stadens blomstring. Speciellt är det underhållande när det gäller taxi-förare. Visa inte pengarna innan ni fått den tjänst ni betalar för, visa lappen och uttala beloppet på både lappen och växeln innan ni ger den till förare, ge inte pengar innan ni får växeln OCH titta noga vad det står på lappen. För ett litet tag sen bytte de gamla papperssedlar med 1, 0,5 och 0,25 LE (egyptiska pound) till 1 och 0,5 LE mynt. Det är rätt vanligt är att taxi chaufissar försöker med att ge dem gamla lapparna med 50 piastras istället för pound, samt om de får 50 pound, växlar de sedeln blixtsnabbt med 50 piastras och påstår att det är du som gav en fel sedel. Gå inte på detta och var inte rädd; gå inte heller på att föraren inte har växel när ni redan har kommit på plats och ska betala: be honom att vänta en kvart tills ni går till hotellet och växlar pengarna, - ni kommer att bli mighty impressed hur snabbt han kommer på en lösning själv, oftast stannar han en annan taxibil och ber att växla, eller så kommer han ihåg att han har en ficka till. Med pengar, alltså. Man ska inte heller lämna ut sina pengar till chauffören mer än att betala för resan. Kom ihåg: de lokala ser på oss turister som en frigående ko - finns där att mjölka, inte mata. Det kan bli lite annorlunda vid fasta säljpunkter som butiker eller stånd. Försäljaren kan inte gå därifrån däremot en lurad kund kan återkomma och skrämma bort alla byten. Konkurrensen är tuff och de har nämligen inte råd med att chansa (fast räkna inte med att det stämmer till 100%, precis som i alla andra länder i världen finns det människor med olika attityder). Det värsta som kan hända er på marknaden är att ni får betala tre gånger så mycket. Nåväl, man känner sig inte som en riktig turist om man inte blir blåst åtminstone en gång per resa. Om ni råkar ut för en riktig orättvis och skumm behandling, som är vanlig t. ex. med taxi vars arbetsplats är hela staden till skillnaden från personalen på hotellet eller nån säljare, be chauffören att köra bilen till turist polis för att utreda saken – det gör honom rätt sur men mycket mer samarbetsvillig och förståend. Förståelse verkar vara en dyr vara i Egypten, när säljs till turister. Var beredda på att ha en liten anteckningsblock med dig vid dina första utflykter, rätt ofta omvändlas priserna från egyptiska pound (som är ca 1,1 kr) till engelska pund som är ca 12 gånger mer. Har ni avtalat ett pris med taxi föraren, nöj er inte med att han hörde vad du sa och nickar. De hör ju vad de vill att höra och de är bra psykologer, dessutom har de varit i branchen längre än vi stackars turister. Ni har nte en chans att övertala honom att priset var annorlunda i början av resan och han gör allt möjligt att undvika säga – själv uttala – priset innan ni reser. Sätt dig inte i bilen och låt de inte stoppa era väskor i bagagen innan ni fick chauffisen att säga högt vad ni kom överens att betala för resan, det kan även vara bra skriva det på en papperslapp. Tveka inte halvera priset med det samma – det bästa priset ni kan få efter en halvtimmes disskusion kommer fortfarande bli minst dubellt så högt som lokala befolkningen skulle betala för samma resa. Vanligt pris är 2,5-3 LE per kilometer.

.Kan man tro.
Man kan skaffa sig en riktig deckarupplevelse och erfarenhet genom att försöka spåra genuina kulturtecken i det turistiska Egypten. De vanligaste souvenirer man köper där i strävan efter det traditionella och originella är papirus tavlor (vanligast produceras av bananlöv), stenfigurerna (som är lika sten som IKEAs BILLY - trä) och parfumerad olja som sägs produceras enligt gamla recept (det förklarar varför de har doften Britney Spears bland favoriter). Dessutom hittar man – snarare får inte missa – massor av t-shirtar och tunikor med patriotiska symboler och text, nåt åt ”Dive now work later. Sharm-el-Sheikh” hållet. Visst, köper man dem så får man fina presenter för vänner och familj till demokratisk peng, men egyptiskt specialitet är de knappast. Snarare kinesiskt. 2/3 (om inte mer) av souvenirvaror som säljs i Egypten kommer ifrån Kina och Syd-Väst asien. Naturligtvis är det inget fel på det, dessutom är det minnet som räknas och inte materialet eller hur.
Med tanke på hur många olika nationer som finns och samverkar ute på gatorna i Sharm-el-Sheikh kan man lugnt säga att hela världen presenteras där ute. Det är märkligt att med en sådan blandning av raser, religioner, sedvanor, uppfostran osv. uppstår knappt några konflikter mellan värdar och gäster om jag får kalla dem så; sista gången var det nästan 2 år sedan en anklagades för att ha våldtagit en turisttjej och då var omständigheterna inte ens helt klara. Anledningen till en sådan tolerans är kanske det att det inte är religion och traditioner som styr livet i Sharm-el-Sheikh utan pengar och affärerna. Egyptierna är bra värdfolk och månar om sina turister. Kanske är det att staden utgör en jättearbetsplats och många säljare har inte sina familjer med, spänningen av ansvar- och förebildsbörda försvinner... Vad det än är, det fungerar. Muslimer och kristna ortodoxer bor och jobbar tilsammans, skillnader syns bara om man lägger märke till dem: fem gånger om dagen samlas muslimer ihop för att be, inte ens muske behöver de för detta och en av dem läser högt för dem andra; kristna – kopter – känner man igen på en tatuering på handen. Snacka om en ordentlig initiering och offrande: de får tatueringen, män i alla fall, med engångsapplicerings verktyg som sägs göra mycket ont och inte mindre orsaka blödning, vid konfirmation i ca 12 års ålder. Inte konstigt att koptiska kyrkan som bildades av evangelisten Markus omkring 42 e.Kr. tillhör dem äldsta kristna kyrkor i världen, - man får det bokstavligen under sin hy. Koptiska korset är jämnlång och 12-spetsig. Det var kopter som började med klosterrörelse, men visst är det en bild av skoningslös sol och öknen som uppstår först när man föreställer sig ett kloster, eller hur.

.Civilisation: borta från turister.
Det är rätt vanligt för europeer att känna sig överlägsna på något sätt när de befinner sig på semester i landet med traditionelt patriarkiskt samhälle. Tar man en taxi ner till stan, där tar man en promenad på gamla marknaden och ser skräp och smuts och mörka fönster åvanpå gatubutiker – då känns det verkligen att man för civilisation med sig. Låt dig inte luras av den koloniala stämningen. Tack vare en turistisk center som Sharm-el-Sheikh får många män arbete; de jobbar i 12 dagar till 3 månaders pass utan att se sina familjer, de tjänar bra pengar, mellan 600 och 1500 kr per månad (mot genomsnittlig 400 kr annars i Egypten), men det är just det som gör att deras fruar tvingas att stanna hemma med barn och hoppa över den sociala biten. Arbetande kvinnor uppfattas nästan som prostituerade i mindre städer (som Sharm-el-Sheikh) fast det är rätt vanligt i t.ex. Kairo. Å andra sidan med tanke på att det bor nästan dubbelt så mycket folk bara i Kairo som i hela Sverige, det borde finnas något jämställdhet där med. Fast jag tror inte att tillgång till arbetsmarknad för fruar har något med jämställdhet att göra, anledningen ligger snarare i distinkt åtskillnad av livsstil mellan rikare och fattigare familjer.

.Man kan inte köpa kärlek... det kostar för mycket.
Enligt koranen får man ha upp till 4 fruar – om man kan förse dem ekonomiskt och tillfredställa sexuellt. Synd att det inte står någonting om att säkra fred i huset mellan dem fyra... ”Jobbar man och för pengar till huset och förser sin fru med underhållning och shopping och god mat, inte ens hemma ska vi äta utan jag tar min familj på en restaurang efter jag kommit från jobbet – är det inte bra? Jobbar frun så är det bara trams: mannen kommer hem från jobbet är ingen middag klar och kläderna är smuttsiga och barnen är trötta...” säger Mamud – frisören. Tydligen har man råd med att äta ute när bara mannen arbetar, medan med en kvinna som en brödvinnare till går familjens ekonomi åt skogen. Så blir det så att kvinnan visar sin kärlek och hängivelse till familjen genom att stanna hemma och göra ingenting. Men världsekomonin försvinner ingenstans och fattigare familjer har inte råd med att en familjemedlem stannar hemma och ser vacker ut. Invånare i större städer med högre konkurens samt bönder, alltså, områdena långt borta från turismen, får vara mer demokratiskt inställda. Det blir så att fattigare män har ingenting att göra sig åtravärda inför sin blivande frus familj. Det enda de får räkna med är brudens omsesidig känsla. Får han det – så får han gifta sig av och med sin kärlek. Lyckligt slut.

.Grå ögon och riddning i tofflor.
Jag blir mindre överraskad att se en lilaögd tonåring på stan än en kypare-arab med ljus grå ögon på hotellet. Trots mina övertygelser om att lokala invånare har mörk hy och bruna ögon, visade det sig att killen var faktiskt en egyptier sedan gud vet hur många generationer tillbaka. Märkligt nog, som vår taxi förare Dizhwar berättade för oss, ljus hud och blå/grå ögon är rätt vanliga mellan beduinerna – arabiska nomadfolket som bor i öknen och har väldigt distinkt livsstil. Tyvärr räckte inte min engelska för att ta reda på kyparens familjehistoria men ett snabb titt på google instämmde faktiskt uppgifterna om fenomenet och dessutom förklarade att de vita araber, överklassen en gång i tiden, kom från Beni Hassan-klanen. Det var verkligen en konstig känsla av blandning mellan nutid och urgammal historia, som om bekväm lyx av hotellet vinglades för en sekund av torra vindar och taggig sand, törst, hunger och fjärran horizont. Den civilization och livsstil som verkar resa tilsammans med oss på semester gjorde liksom ett tillbaka steg; en annan verklighet kom nästan hotfult nära.
Ännu en gång fick jag uppleva liknande känsla när vi på väg från utflykten och väntade på vår buss i mitteln av ingenstans. Då vi fick syn på några grabbar som tog det lungt framför ett hästställe. De frågade om vi ville titta på djuren och vi hade ingenting att göra medan bussförare hade hans bön-paus, så...herregud. Jag har aldrig sett en sådan skönhet, troligen för att jag inte är någon hästspecialist. Hästen var smal och stark, som om någon gjutit den i en grasiös staty av mässing. En stund senare tittade vi på hur en av killarna hoppade upp i sadeln i något sorts tofflor, vilket dock inte störde honom att studsa runt med hästen som om de tilsammans vore en varelse. Ett sådant vackert djur skulle jag aldrig tänka mig i en sådan slafsig omgivning, en sådan skicklighet skulle jag aldrig förvänta mig av en tonåring. Snacka om kulturchock.
Jag undrar vad beduinerna försörjer sig med nuförtiden, när kameler och hästar är en svag konkurent till flygplan och bilar, vad eller vem gömmer de i hjärtat av öknen idag?

.Flygplats lata tankar.
Det känns på något sätt att det inte är sandtavlor i flaskor (som dessutom är otroligt bräkliga) och inte heller pharaos plastbyster utan det är folk som säljer allt detta skräp som utgör Egyptens riktiga kulturarv. Vad är det som vi är ute efter när vi är på jakt efter en genuine upplevelse? Det är nog att känna oss inblandat i vardagsliv - fast ett par tusen år sen. Och vet du vad jag tror? Jag tror att egyptierna för ett par tusen år sen inte hade sett Nefertiti heller och hade knappt någon tid att pyssla med glasflaskor för inredningsskull. Jag tror att de flyttade på stenar (det finns ju inget annat att pyssla med oavsett syfte) och dyrkade sina gudar, och i pausen mellan dom sysslorna undervisade de barnen om hur man hanterar sten och dyrkar gudar. Alltså, de var inte närmare pyramiderna och magin då än vi är nu, däremot livsstilen och värderingar kunde de överlämna vidare, och vidare, och vidare - och plötsligt är det fem tusen år gått. Lika fort som en vecka och idag lär vi känna den annnorlunda under ytan av turismbranchens glans. ============