Vi reste ju under en lite speciell tid, som vi inte visste om när vi bokade resan. För den 14/10 så avled ju Thailands kung som hade suttit på tronen länge och var älskvärd av folket och en stabilator i Thailändsk politik. I och med detta hade man utlyst 1 års landssorg, men att den första månaden var djupare än de följande, och vår första vecka på resan inföll under den 1:a månaden. Det märktes – det fanns sorgeband överallt, och speciellt på officiella byggnader och nästan alla thailändare bar sorgeband + att det fanns foto av kungen överallt. Detta gjorde också att de var lite mer dämpade och inte så festglada som normalt.
Hade sett fram emot att åka Tuk-Tuk, men fick aldrig tid till detta (fanns ej på Koh Chang). Reseledaren berättade också att dessa var på väg att försvinna, då det är många oseriösa som lurar turister, då de inte, som taxibilar, är skyldiga att köra på taxameter, så vem vet, de kanske inte finns när jag ev kommer dit nästa gång.
Maten vi fick – som ingick i resan – var ganska enformig, men inget fel på den. Rätterna kom heller inte i någon speciell ordning som man är van i Sverige, utan de kom lite när som. Det som var intressant också var att de dukade bara med gaffel och sked och inte kniv. Riset är basen i maten och också det viktigaste, då det har varit mest jobb med att producera detta och ofta har hela familjen varit med i detta arbete, så om du inte kan äta upp så lämna hellre kött eller fisk kvar och ät upp riset. Thailand ärbland det största exportörlandet när det gäller ris – medan Kina och Indien är de största producenterna, men de behöver den största delen själva.
Reseledaren försökte också lära oss deras alfabete, vilket givetvis var i stort en omöjlighet. Det Thailändska alfabetet består av 44 konsonanter och 32 vokaler och de använder inte heller punkt eller kommatecken. De pratar lite långsammare norrut i landet och snabbare söderut.
Som jag varit inne på tidigare så är thailändare ett vänligt folk. De lär sig – i motsats till t ex Amerikaner som lär sig att ta för sig och bli ledare – så lär sig thailändare att vara ödmjuka och underordnade, och det bottnar sig i religionen, buddhism, att göra något gott för att få ett bättre liv i nästa liv. Thailändarna hälsar och tackar genom att sätta ihop händerna vid bröstet och buga (waia) och ju högre de håller händerna desto mer vördar de personen framför. Vi västerlänningar gör ibland samma tillbaks, men det blir fel för thailändarna, så det räcker med att svara genom att ge ett leende och tacka.
Thailands nationalsång spelas 2 ggr per dag på offentliga platser kl. 8 & 18. Det finns 70 milj invånare i Thailand och ca 15 av dessa bor i eller nära Bangkok. De har 9 årig grundskola och det finns privata alternativ, som kostar pengar. Pensionsåldern är 60 år och man får en viss låg ersättning från samhället (500 bath) men detta klarar man sig inte på, men ofta är det så att man bor tillsammans hela familjen, så de yngre jobbar och bidrar till hushållet, medan de äldre tar hand om barnen. Man kan generellt säga att standarden i Thailand ligger ca 50 år efter Sverige, men denna krymper hela tiden. De har bland den starkaste ekonomin i sydostasien.
Så, vad tyckte jag då om Thailand… Har varit intressant att vara här och upplevt landet som så många andra svenskar och blev imponerad av den underbara värmen dygnet runt samt folket och deras gästvänlighet, men den enkelhet som finns när det gäller byggnader olika stånd mm tilltalar mig inte så mycket, så jag kommer inte resa dit igen nästa år – finns ju så mycket mer i världen att upptäcka – men kanske någon gång i framtiden.

Tack för att ni läste!