Inte bara är jag en trogen Greklandsresenär utan jag är Tänndalen trogen varje år i mars.
Där finns ett lugn som inte går att finna någon annanstans.
Kanske beror det på att här inte finns så mycket liftnära boende.

Vi bodde detta år hos Johan mitt emot Tänndalens skiduthyrning.
Johan är det som numera kör snövesslan upp på fjället.

Vi prickade in en vacker dag när vesslan upp var början till en härlig resa på fjället.
Se så vackert där är.


Nog är vi lite orutinerade
Se på de som kör om oss. De har matsäck, liggunderlag och spade.
Vi har lite dryck och skidvallor (vis av erfarenhet) med oss, inget annat.
När fotot togs var jag ännu ganska kaxig och Hans tillika.
Då hade inte mina skavsår på hälarna gett sig till känna ännu.
Inte hade vi då någon aning om hur vi skulle ta oss ner till Tänndalen igen.

Vi valde en genväg. Ha, det stämmer att genvägar är senvägar.


Vi fann en nerfart till Skarvruets hotell. Det var bara det att där inte var spårat utan enbart skoterväg. Vi åker ner, sa Hans. Det har ju varit milt, frusit till och kommit några centimeter nysnö på det – vi kommer glida fint ner på skaren!

Jojo, pyttsan. Jag glider fint ett femtital meter sen glider mina skidor isär, mer och mer…..till slut stupar jag med huvudet före och undrar, först hur tusan ska jag ta mig upp?
Dessutom, är alla prylar hela?
Vidare, är jag och alla mina lemmar i fungerande skick?

Efter de funderingarna kommer jag att tänka på min älskade. Var är Hans?
Han stöp före mig och har kravlat sig upp och närmar sig mig med blodig näsa. Ja, så blir det ju när man ramlar i skare!

Slött att ta vessla upp och lika slött att susa nerför tänkte vi.
Vi hade nog åkt ganska många timmar och då är det lite jobbigt även nerför.
Det kräver sin balans och efter ett antal fall så är vi helt slut när vi kommer hem .
Nere i dalen har det blivit mildare och vi har ingen fästvalla alls under skidorna och är lite griniga.
Det som började så fint och vackert….men nu i efterhand skrattar vi gott åt det.