Två vänner gick tillsammans genom öknen.
Vid ett tillfälle uppstod ett gräl mellan dem varvid en av dem slog till den andre i ansiktet.
Den som blev slagen blev ledsen över detta och utan att säga någonting skrev han i sanden:
"I DAG SLOG MIN BÄSTA VÄN MIG I ANSIKTET."

Dom fortsatte vandra till som kom fram till en oas, där de bestämde sig för att bada.
Den som blev slagen i ansiktet fastnade i gyttjan på bottnen och var nära att drunkna
när hans vän räddade honom.
Efter det att han återhämtat sig ingraverade han på en sten texten:
"I DAG RÄDDADE MIN BÄSTA VÄN LIVET PÅ MIG."

Vännen som hade slagit och räddat livet på kamraten frågade honom:
Efter det att jag slagit dig skrev du i sanden och nu skriver du på en sten, varför?"
Vännen svarade:
"När någon gör oss illa borde vi skriva det i sanden där förlåtelsens vindar kan sudda bort det, men när någon gör något gott för oss, måste vi ingravera det i sten där ingen vind någonsin kan sudda bort det."

Vad är sensmoralen av detta?

Lär dig att skriva ned i sand det som sårar dig och att ingravera din lycka i sten.

(Författare okänd)