På darriga ben gick jag sakta mot planet. Det kändes mer och mer lockande att bara strunta i alltihop. Var det inte bara en dum ide ändå? Tre veckor tidigare hade jag bestämt mig för att gå en fallskärmskurs, främst för att utmana mig själv, se att jag vågar. Jag köpte en konventionell fallskärmskurs dvs. man köper utbildning samt 30 hopp och arbetar sig successivt uppåt genom stegringsplanen till svårare hopp, som alla utförs genom ensamhopp. Väl klar med utbildningen får man en internationell licens och kan hoppa på de flesta hoppfält runtom i världen. Idén kändes bra, en annorlunda sport och en riktig utmaning. Men sen skulle den ju genomföras också…

Vi var tio personer som tryckte ihop oss i planet, starten kommer jag inte ihåg mycket av. Alldeles för tidigt var vi uppe på rätt höjd och jag väcktes ur mitt önsketänkande att nej det här händer inte, jag ska inte hoppa från ett flygplan! Jag kunde höra mitt eget hjärtas dunkande överrösta motorljuden. Dörren öppnades, fartvinden kom emot oss inne i planet och min hoppmästare signalerade till mig att jag skulle sätta mig i dörröppningen och göra mig redo för mitt första hopp. Jag var så rädd att jag darrade men samtidigt kändes hela situationen overklig. Jag visste att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte hoppade. Jag beslöt mig för att bara satsa, inte ens fundera när jag väl satt där i dörren. Jag fick klartecken från min hoppmästare och jag kastade jag mig ut…

Själva hoppet kommer jag inte ihåg mycket av, däremot kommer jag ihåg mitt andra och de cirka 180 hopp som följt efter det. Att börja hoppa fallskärm är ett av mitt livs bästa beslut. Att köra till hoppfältet, träffa mina vänner som delar samma passion för frihet, lek och umgänge, förbereda sig för ett hopp tillsammans med någon vän, hoppa tillsammans och sedan landa med ett leende lika brett som vintergatan och kroppen full av adrenalin efter att än en gång lekt i världens största lekplats för vuxna är bland det bästa jag vet. Känslan av ett hopp går inte att beskriva, den måste upplevas. Att lära sig styra sin kropp i luftmotståndet, att vara helt fri, att leva i nuet. Här och nu där vardagens bekymmer och sysslor bleknar bort och ersätts av ren glädje över att få vara precis HÄR just nu. Hoppningen har också fått mig att inse att verkligen ta vara på vad världen erbjuder, att verkligen leva och genomföra det man drömmer om, inte bara låta det stanna vid en dröm som senare förvandlas till ånger över att man aldrig gjorde det.

Det är nu fyra år sedan jag gick fallskärmskursen på Skånes Fallskärmsklubb. Här bor jag mer eller mindre under min lediga tid tillsammans med de andra hopparna, vi är som en stor familj. Dagarna fylls med adrenalinfyllda hopp tillsammans där vi hoppar allt från träningshopp till skojhopp. På kvällarna samlas vi i bastun eller kring en brasa och äter gemensam middag, ofta är vi runt 40 personer runt matbordet.

Ofta på mina resor runt om i världen träffar jag andra hoppare, man ser en fallskärmssymbol på någons t-shirt eller någon annan liten detalj som fångar en hoppares öga och timmar senare sitter man fortfarande på samma plats och pratar roliga hoppminnnen och eventuellt gemensamma vänner med denna person. Genom hoppvärlden har man vänner vart man än kommer. Jag har hoppat i Australien, Kanada och USA och alltid varit bemött som hemma på min egen klubb. Jag hoppas att jag alltid kommer vara en del av hoppvärlden och genom det leva mitt livs bästa äventyr.