Dag 1
Dags för årets "Lyckokryssning" med Amelia Adamo och tidningen M-magasin. I år reser jag med tre väninnor. Vi hinner med ett glas vitt, innan vi går ombord. Glad att vår hytt inte har våningssängar. Mitt ryggskott skulle inte tillåta överslafen idag.
Riklig, fräsch buffé möter oss första kvällen. Fritt dricka därtill.
Fnissiga intar i våra lyssnarplatser i konferrenssalen inför kvällens programpresentation och underhållning. Amelia iklädd chockrosa klänning presenterar morgondagens föredragshållare på ett inspirerande och personligt sätt. Verkar lockande! Till sist ger hon en hyllning till oss "Mappisar". Hon jämför oss med "Pippi Långstrump". Vi skulle, men ville inte vara som en "Tommy och Annika", vi ville vara en "Pippi"! "Mappisarna" tillhör en rik pensionärsgrupp, och vi svirar upp alla pengarna, genom att vara livsnjutare. Våra barn ska bara vara glada att de har ärvt våra gener. Amelia benämner oss som "Agendamormödrar", det är vi som försöker få in barnbarnen mellan våra aktiviter typ bridge, afrikansk dans, skriva vårt livs historia.
Å andra sidan, vem ska ta hand om oss, när vi blir gamla, när våra barn befinner sig typ i Hongkong, Oslo.........? Amelia avslutar med hon skulle vilja skriva bestsellern "Pippi - det hände se´n!"
"Tom Collins" i baren får avsluta denna första dag.

Dag 2
När man bor på båtens 9:e däck hör man knappast motorerna. Havet är lugnt, och vi glider stilla genom natten i en alltför varm hytt för min smak. Någon aircondotion syns inte till.
Med frukostbuffé i magen tar vi plats i "Starlight"-salongen, och det gedigna programmet kan börja.
Förste talare är historikern
Herman Lindqvist. Han skall tala om "Solkungen" Ludvig XIV. Fast först berättar lite om nutiden.
- Vad skulle man kalla vår kung idag? "Skymningskungen".
Han beskriver prinsessan Madeleines busighet som liten flicka och kronprinsessan Victorias humor.
Vår historiekunnige Herman kommer så in på Ludvig XIV (1638-1715), som blev kung redan vid 4 års ålder. Ludvig föddes med tänder, och lär ha ha avverkat 9 ammor, varav den sista blev adlad. Redan som 4-åring fick den lille kungen folk att falla på knä och att kyssa hans hand, vilket kom att dana en maktfullkomlig person.
Vid 5-års ålder fick denne kung tvätta fötterna på 13 fattiga pojkar. En traditionsenlig sed till påsk. Vid 15 års ålder fick han beröra sjuka, för att hela dem. Det blev dock ett problem senare. För att få beröra sjuka, måste man ha tagit nattvarden, och för att ta nattvard, måste man bikta sig. Kungens lättsamma leverne höll inte för det!
Herman Lindqvist berättar också om "Solkungens" finansminister Foucquet (som f.ö. har fått en fin restaurang på Champs Elysée uppkallad efter sig). Denne finansminister lät bygga ett stort slott. Det fick Ludvig XIV att fortsätta bygga Versaille, som skulle komma att bli det största bygget under 1600-talet. 35000 byggarbetare som bl.a. byggde 170 km kanaler till de 200 fontänerna. 3500 personer ur de högre kretsarna fick bo på Versaille, för att de skulle ha en fin adress "au Chateau". De bodde dock i små rum, och det uppstod många konflikter dem emellan p.gr. det titelsystem som delades ut s.s.
- Vem som skulle bära in köttet till matbordet.
- Vem som skulle samtala med kungen, när denne satt på toaletten.
På slottet inreddes Spegelsalen i den pelargång som förband två av paviljongerna. Dåtidens "pensionärskuvös" enl. Lindqvist.
Herman avslutar med att berätta om kungens otaliga älskarinnor, vilka han hade många barn med. För att inte "leva i synd" längre och få "frid med Gud" gifte sig kungen med "Madame Maintenant" ("Fru Nu").

Underhållande och faktarikt föredrag av en god historieberättare. Man kanske borde köpa boken....................och få den färsksignerad!

Transportstyrelsen är ombord, och det utlyses brandövning för personalen. Vi klarar oss undan med info om signalernas betydelse, och programmet kan fortsätta.

Dags för föreläsare nr. 2, medicinjournalisten
Gunilla Eldh. Hon ska tala om hjärnforskning i förhållande till vårt belöningsystem och vad vi äter. Tillsammans med Martin Ingvar har hon skrivit en bok. En insiktsbok, snarare än en självhjälpsbok, understryker hon. Vårt belöningssystem är till för vår överlevnad, allt beteende som är bra för arten s.s. hunger, fortplantning.
Vår mättnadsgrad är inte så högt utvecklad, eftersom vi inte hade för mycket att äta förr. Idag äter vi för mycket som triggar belöningsystemet, typ snabba kolhydrater. Gunilla talar om den tradtionella kostcirkeln, som inte gör skillnad på de snabba resp. de långsamma kolhydraterna.

Natutligtvis väcker detta ämne i denna sal full av kvinnor i mogen ålder många frågor kring övervikt, vad man bör äta, jojobantning etc...................
Lärorikt och tankeväckande. Ska nog hem och lägga om frukosten!

Jonas Jonason, författaren skulle ha varit här som nr.3, men fick förhinder. I.st. för "100-åringen" får vi en "25-årig" (enl. henne själv) artist, tillika författare, Arja Saijonmaa. Förutom att hon bl.a. sjunger Mikis Theodorakis sånger, har hon skrivit en bok om sin världsturné med honom.
Ett härligt, färgstarkt framförande, som gör mig såväl berörd som jublande glad.

LUNCH

Nu till eftermiddagens förste föreläsare, retorikern
Elaine Bergkvist
Det verkar kul. Retorik är inte att tala, det är att få folk att lyssna. Vi får lära oss hur vi ska tala, för att bli lyssnade på. Spelar ingen roll vad man säger de tre första minuterna. Då tittar publiken på hur man ser ut.
Elaine talar om tre steg
- 1/ Skalet, vad väcker ditt yttre, vilka fördomar finns t.ex. om ditt utseende. Det finns de som tror att hårrötterna är kopplade till intelligensen!
- 2/ Klädseln, används för att skapa närhet, viktigt att klädseln förmedlar det man vill, att den stämmer överens. Vad vill jag säga idag? Vem har jag som publik idag?
- 3/ Rösten, dialekter får olika innebörd. Stockholmsdialketen är Sveriges minst uppskattade, Göteborgsdialekten den mest uppskattade. Hur låter det vi säger? Låter det trovärdig? Vi kvinnor går ofta upp i ton i slutet av meningen, och ett påstående kan då låta som en fråga i.st. Var still, gå ner i ton och sänk huvudet, om du vill bli trodd! Den sk. "Trovärdighetsdöden" är om man skrattar till på slutet av meningen.

Om man vill ge kritik, ge det inte för att hitta fel, utan för att hitta en lösning. Viktigt att ha generösperspektivet.

Ett superroligt, fyndigt, väl genomtänkt och igenkännande föredrag av en ung, men mycket erfaren tjej. Nu har jag en hel del att tänka på, för visst vill man bli lyssnad på!

Eftermiddagströtthet smyger sig på, men nästa föredragshållare lyfter upp mig igen, programledaren och författaren
Agneta Sjödin, som har skrivit ett antal böcker. Hon säger sig vara stolt över dem (och med all rätt, tycker jag)
Hon ställer sig frågor som
- Vem är jag?
- Vad är syftet med mitt liv?
Stora frågor, som tar lång tid att besvara. Agneta får stöd av Depra Chopra och Paulo Coehlo m.fl. Hon pilgrimsvandrar till Santiago de la Campostella, medan hon funderar över sina livsfrågor.
Agneta avslutar med att läsa ett par stycken ur sina böcker.

Ett djupt föredrag som får mig att stanna upp och tänka till. Jag skulle nog vilja gå den där pilgrimsvandringen........................åtminstone en liten bit i alla fall!

FIKA

Dagens sista föreläsare, teaterledaren för "Glada Hudikteatern"
Pär Johansson, som med sitt stora engagemang har fått en grupp utvecklinstörda i Hudiksvall att spela teater så bra, att de nyligen varit i USA och spelat! Han beskriver hur han som ung, arbetslös fick uppgiften att hugga ved tillsammmans med en grupp utvecklingssstörda i Hudiksvall. Det kändes inte lockande, men det kom att ändra hans liv och bli det bästa han gjort. Han har mötts med skepsis och kritik, men har med sin järn- och hjärnvilja tagit sig fram. Pär talar om hur viktigt det är att tillåta mångfald, att låta alla bli delaktiga, att få något gemensamt, att få duga som man är.
Låt oss göra det vi är bra på i.st. för motsatsen. Se möjligheter i.st. för brister.
Hans film "Hur många lingon finns det i världen" berättar om hur han och hans teatermedlemmar jobbar.
Till slut berättar Pär några rara anekdoter från det gemensamma livet med de utvecklingstörda.

Mina ögon är blanka, några hostar, andra snörvlar och applåderna vill aldrig ta slut!
Vilken engagerad kille!!

Nu vill jag hem och skriva, medan jag minns. Vill så gärna dela med mig av denna givande kryssning, och jag längtar redan till nästa!