Hade regnat, regnat och regnat i Seefeld. Inge kul och gå ut men nu hade solen tittat fram. "Die Sonne shint" eller nåt liknande sa jag till den gamle gubben som liksom jag väntade på att få tala med värdinnan där vi bodde. Den gamle mannen visade sig inte alls vara tysk utan italiensk, och faktiskt bo nära min goda italienska vän Sergio.

Dante bodde i Rissone som enligt gubben ligger väldigt nära Rimini i östra Italien. Men de senaste fem åren hade han som god pensionär varit fri som fågeln och i stort sätt varje månad bott 10 dagar i en lägenhet i Seefeld. Ibland tog han med sin gamla hund samt fru, men bara ibland som det verkade.

Det kan nog ha varit det bästa tidsfördriv som jag kunnat få. Där stod vi på förstubron och berömde vädret, berättade vad vi gjorde för tillfället. Dante kunde väldigt lite engelsak men han försökte. Jag kunde (och kan) väldigt lite tyska och väldigt, väldigt lite italienska. Så det gick kanske inte felfritt i konversationen kan man säga. Dante hade efter 35 år samlat på sig en gigantisk frimärksamling berättade han.

Jaha, ja tänkte, jag. Inte alls intresserad av frimärken egentligen. Får man på dem på breven är jag nöjd.