I juli åkte jag till Kuba. Ett land jag lämnade med många intryck, känslor och fantastiska minnen i ryggsäcken. I den här reseberättelsen ska jag med ordets kraft försöka återuppleva och ta med er till mina två veckor i detta intresseväckande land.

När jag tänker på Kuba känner jag hur den fuktiga värmen intensivt slår till mot min hud, svetten som får kläderna att klistras mot min kropp och klådan från myggbetten på benen. Jag känner smaken av ljummet flaskvatten, resorb och starkt morgonkaffe. Färsk avokado och söt, mogen mango. Smaklöst ris med bönor och bananchips. En svalkande islatte från El Café. En kall mojito från en närliggande bar och en uppfriskande lokal öl på Jakeras takterass tillsammans med nyfunna vänner.

När jag tänker på Kuba hör jag musiken på Havanas gator, salsan ur högtalarna från dansskolan och ljudet av gamla bilar och cykeltaxis passera utanför fönstret. En kattunge som jamar, hundar som fritt och fredligt springer runt på gatorna. Jag hör vågarna som slår mot land längs el Malecón, det rofyllda ljudet av AC:n och fläkten på rummet när jag ska sova. Likväl hör jag den ekande tystnaden när elektriciteten försvinner mitt på natten och jag några timmar senare vaknar jag upp i svettiga lakan.

När jag tänker på Kuba tänker jag på den starka kultur och historia som landet bär på. Ett land som andas sin revolution. Framför mig ser jag gamla amerikanska bilar, väggmålningar av Che Guevara och Havannas färgstarka, men slitna arkitektur. Jag ser öppna fönster, människor på balkonger och gator som ropar och hälsar på varandra. Öppna dörrar på glänt. En väg in i någons vardagsrum, in i en annan värld, en annan verklighet.

När jag tänker på Kuba ser jag fredliga människor som rör sig ute på gatorna, fria från telefoner och sociala medier, fångade av nuet. Hjälpsamma, tålmodiga kubaner söker nyfiket kontakt. Framför mig ser jag barn som sparkar boll mitt på gatan och en nioårig pojke i wi-fi parken som kommer fram och vill prata. Jag svarar på ringrostig spanska, men han förstår mig ändå. ”Spanish classes are paying off”.

När jag tänker på Kuba hör jag skratten från spansklektionerna med mina två klasskamrater och min lärare. Jag känner den avslappnande stämningen och uppmuntran att våga prata spanska. ”You can! Believe in yourself!” Jag känner rytmen i kroppen, till musiken från dansskolan, gatorna, barerna och festen på takterrassen. En fuktig hand ta min för att bjuda upp till dans.

När jag tänker på Kuba ser jag den vackra naturen i Viñales. Jag hör ljudet av tuppen som gal, hästen som gnäggar och en kalv som ropar efter sin mamma. En hästvagn rulla mot gruset genom det gröna landskapet. Jag kan känna doften av cigarrer, myggmedel och solkräm och smaken av kubansk rom. Jag känner håret flaxa mot mitt ansikte när vi susar fram på motorvägen i en trång taxi collectivo med öppna fönster, på väg hem till Havana.

Kuba är som inget annat ställe jag varit på, och när jag tänker tillbaka på min tid där tänker jag att två veckor av ett helt liv är alldeles för kort tid att spendera i ett sådant fascinerande land. Dock är det tillräckligt länge för en plats som Havana att etsa sig fast vid ditt hjärta, skapa en längtan inom dig att få återvända till platsen där du förälskade dig i salsan och den färgstarka kulturen.

/ Nathalie