Plötsligt tvärbromsade bussen och så fort den hade stannat steg två militärklädda män in, en i var öppning. De sa några ord och passagerarna började resa på sig, tog sina väskor och gick ur. Var det tamilska tigrar, som hade stoppat oss. När jag var på väg att resa mej kom en av soldaterna mot mej med k-pisten i ett fast grep...

Det började med att det äntligen skulle bli av för mej att göra en tågresa upp till höglandet. Efter en lätt frukost kl 3.30!!! åkte jag bil till Colombo Fort, där jag köpte mej en enkel biljett till Badulla, slutstationen på den linjen. Avgång 5.55 och beräknad ankomst 15.55 en nätt resa på 10 timmar. För bästa komfort köpte jag en plats i 1:a klass "Observation car". Även om det var tidigt var det mycket folk där och kön till säkerhetskontrollen var ganska lång, men en polis vinkande fram mej, så jag kom snabbt in till plattformen.

Tåget var redan på plats och när jag frågade efter min vagn, visade en uniformklädd flicka att det var den sista vagnen, den med "panoramafönster" bakåt. Jag tittade in i den mörka vagnen, som mer såg ut som en boskapsvagn. Flicka tittade på mej och log.
- Det finns lyse i den också...

Efter en stund tändes lyset i vagnen och jag steg in, det var väl inte X-2000 klass, men stolarna var klädda i ett alcatara liknade material och jag slog mej ner på min plats, nr 7. Efter en stund kom ett gäng äldre män in i kupén, som senare visade sig vara pensionerade lokförare. De skulle ut på en återförenings utflykt. Själv kände jag den lite pirrande känslan när man ska ut på en resa till ett nytt mål.
Det är härligt att resa med bara det nödvändigaste i en liten ryggsäck, ta på sig sandaler, ett par 3/4 shorts en T-shirt och det viktigaste av allt min trogne följeslagare Tilly-hatten. Den har varit med på varje resa sedan 1993.

5.57 ryckte det till i vagnen och vi var på väg. Det var fortfarande ganska mörkt ute så jag lyckades efter vissa besvär fälla tillbaka ryggstödet och la Tilly-hatten över ögonen och slumrade till i ett par timmar. Första biten upp till Kandy reste jag redan 1980, den gången med ånglok, som nu var ersatt med ett disellok. Till en början är det lågland med öppna risodlingar på stora fält och vacker grönska med palmer i olika varianter. När vi närmade oss Kandy började vackra bergskullar dyka upp och tåget började sin klättring uppåt.

Att skriva ner allt i detalj nu skulle ta för lång tid och ingen kanska skulle orka läsa det, så det får bli en kort version nu.

Till att börja med skall nämnas det sträckan Kandy - Badulla räknas som en av världens vackraste järnvägslinjer och jag kan bara hålla med. Det var helt FANTASTISKA att se denna underbara natur. När man börjar vid kusten är det tropiskt klimat, sen blir det subtropiskt med regnskogar och sedan ändrar sig naturen att efter som man kommer högre och högre. Gummiträds odlingar, teakträd, te odlingar risfält, fukt, grönsaker, blommor i alla varianter mm mm.

En och annan turist steg på tåget och åkte några stationer. Några steg av i Hatton och jag tänkte då på att där bytte jag buss 1983, när jag var på väg att bestiga Adam's Peak 2243 m ö h. Nu när jag åkte på järnvägen som började byggas 1865 var vi som högst 1891 m ö h. vid Pattipola inte långt från HIGHLAND FARM, som vi besökte 1995.

Det blir mycket fakta här... Nåja efter Ella, med det kända vattenfallet steg de sista passagerarna av i "min" vagn, så sista biten kunde jag sitta längst bak och bara njuta av det vackra skådespelet som naturen gav. Kl. 15.55 gled tåget in på stationen i Badulla. Just in time. Bättre än SJ. Därfrån tog jag en threeweeler (tuc-tuc) till hotellet Green Wood Holiday Inn, som Mendis hade bokat, de kände ägaren lite.
Jag var väntad och fick mitt rum direkt. Efter en snabb kopp te fick jag skjuts till ett tempel för det var det enda jag han med innan mörkret kom. Efter den långa resan var det gott med en tidig middag och sedan krypa ned under filten, för här var det svalt, som en svensk sommardag...

Dagen efter var det frukost kl. 7.00 och sedan hade jag hyrt en bil med chaufför för att ta mej en bit och bland annat besöka en te fabrik. När vi svängde av från huvudvägen var vi på ca 800 möh och när vi på en slingrande väg uppmed bergssidan nådde fabriken var vi på 1200 möh.
Därifrån hade man en fantastisk utsikt där man bla såg hur järnvägen gick i en cirkel runt ett berg. Tydligen var detta ett av två ställen i världen man kunde se detta. Vad vet jag...

Efter en rundvandring och fått lite smakprover åkte vi vidare mot Wellawaya. På vägen gjorde vi ett snabbt stopp vid vattenfallen i ELLA.

Från Wellawaya tog jag bussen mot Matara. Vi åkte söderut mot Hambantota och det var när vi närmade oss gränsen mot Yala som det hände. När vi blev stoppade av soldaterna...

När han kommit fram till mej sa han:
-Not you, med ett leende.
-Do you have your passport?
Turligt nog hade jag tagit med det på rundresan, så jag räckte fram det, till honom.
- Ah, SWEDEN, have a nice holiday. Så fick jag tillbaka mitt pass.
När det andra hade gått igenom säkerhetskontrollen fick de gå på bussen igen och vi fortsatte vår färd mot Matara. Resan gick de sista timmarna längs med havet på sydkusten och efter ett bussbyte i Tangalla och ett i Matara anlände jag till Galle vid 6-tiden. 25 mil på 6 timmar...

På kvällen blev det besök av en av tsunamifamiljerna som vi har hjälp. De var mycket glada över att jag kunde komma även i år. Det bjöds på läsk, kaka och bananer. Jag hade med mej lite bilder och de fick även ett litet bidrag. Trots att vi egentligen har slutat med vår hjälp, så är det några som har fortsatt att sätta in en 50-lapp /mån.

Efter middag hos Monica och hennes familj övernattade jag där och tog sedan tåget till Colombo dagen efter.

Om man bara räknar tåg och bussbiljetter så gick rundresan inte på mer än 80:-...

Nu är jag tillbaka i Negombo igen och tagit ett bad i havet efter att Eric Suriasena hade bjudit mej på lunch. Ja kanske har nämnt att de har sålt Sunflower och nu funderar på att bygga ett nytt i Marawila, när kriget är över...

Endast 2 dagar återstår, men jag har hunnit med mycket ock känner mej i fin form, ingen värk i lederoch mjuka muskler. Vi får väl se hur det blir när man kommer hem till kylan.