Dag 8-9

Kiruna var så bra att vi stannade en dag extra. Riktigt skönt att inte sitta i bilen över huvud taget. Det blev fika på terassen över turistbyrån mitt i city, lite prommis runt i stan, Lousevaara och härlig tomatsoppa på kvällen. Tältnatt nummer tre var lite speciell. Nu var det måndag natt mot tisdag och jobbet i gruvan var i full gång. Det hördes. Det tar nog ett tag att vänja sig vid detta. Sedan var det lite kallare denna natt också. M frös.

Vi startade tidigt nästa dag. Frukosten tog vi i Björkliden på hotellet där. Härligt att ha kommit en bit. Snart var det gräns mot Norge. Härlig natur som enligt mig skiftar lite nästan så snart som man kommer över på norsk mark. Om inte annat så var det fler skyttevärn, skyltar där det stod ngt om gamla krigsminnen. Vi sprang runt i nåt röse och jag tittade upp ur en skyttegrav. Varpå vi insåg att där, just där på denna plats hade tysken avrättat 160 jugoslaver. Ja, det drällde alltså med sådana märken (Krigsminnesmärken). Vi swischade förbi dem bara. Men det är lite skrämmande hur dåligt man kan historien.

Bilen tog oss ca 10 mil in på Lofoten. Där vände vi. Tyckte att det skulle vara lite för dyrt med ca 1 500 kr för att få åka färja till fastlandet. Det hade blivit resultatet om vi åkt vidare söderut på Lofoten. Hur som brassade vi vidare, lunchade i Narvik, tog en glass lite senare för att ta oss neråt i landet. Hela tiden kunde vi njuta och jag vet inte hur många gånger jag sa till min M att "Åh vad vackert det är!".

Appropå glass. Att testa Diplom Is och ta ett par tuggor på Diplom Vaffel Krone är ett måste. Eller vad sägs om jordebaer, sjokolade og nötterkrokan? God är i alla fall denna enorma strut. Bäst, helt klart! Äkta floteiskrem är det också.

Att det är vackert i Nordnorge det vet vi. Så jag ska inte orda om det mer än att som sagt - Norge är fantastiskt vackert. Visade sig att vi inte var så pålästa. Rätt som det var kom vi fram till en massa parkerade bilar. Vår plan var att ta oss de slingrande vägarna ned till Mo i Rana. Och det så snabbt som möjligt. Det är ju några mil förstås. Hur som helst kom vi till dessa parkerade bilar som stod på rad. Hade tänkt att E6:an skulle kunna ta oss raka vägen ned till Mo i Rana och sedan Trondheim som var vårt mål. Hur som. Vi körde fram, en vakt (ung kille i självlysande väst) börja vifta med armarna. Tydligen åkte vi i fel fil. Vi hade kommit till färjeläget Skarberget där färjan går mot Bognes. Jag fråga killen när färjan skulle komma, vad den kostade och om det var enda vägen nedåt i landet.
"Du måste åka färjan. Dette ear endeste ställe i Norge som du faktiskt måste åka färja. Det endeste ställe."

Och så tittade killen i sin tidtabell. "Det är min första dag på jobbet idag" sa han ursäktande. Och för en kort sekund såg uppgiften att lotsa alla bilar, husbilar, lastbilar och turistbussar övermäktigt ut för den unge feriearbetaren. Det började i alla fall bli över 50-talet bilar nu som han skulle rada upp i ett antal köer. Men gutten skötte sitt jobb utomordentligt. "Nästa färja går om en timme och 15 minuter", svarade gutten slutligen.

Det var bara att gilla läget. Till min stora förvåning stannade de flesta, norrmän, svenskar, tyskar och holländare, campare som lastbilsförare, kvar i sina fordon. Vi gick och satt oss på en klippa, blickade ut över vattnet och gottade oss åt att ha solen i våra ansikten. Lite träning hann vi också i fikastunden. Sen väl efter en trevlig färjetur var vi i Bognes och kunde fortsätta. Fauske (där man kan ta av till Bodö om man vill) blev vårt nattillhåll. Vi tog en hytte.