Gustaf Lindström, som var Calles äldste bror, skulle åka till Kalmar med några kamrater. De tänkte skolka från gymnasiet och hade alltså inte lov av rektorn, som kallades Gubben, att resa. De skulle få låna en ”speljakt” (vad det betyder vet jag inte) av konsul Enequist i Visby. Speljakten kallades Elida. Gustaf tycker att det som är roligare än själva resan är tiden före, då man gör luftslott av den och sen minnet av resan efteråt. Detta skrev han i sin dagbok 1847, alltså samma år, som Calle skrev om sin resa ut på ”land”, som jag skrev en blogg om tidigare.

”Ändtligen den 12 kl ½9 på aftonen gick jag ombord sedan saker och ting blifvit inpackade. Länge hade kamraterna varit nere samt sålunda otåliga och förargade öfver att jag sölat. Snart seglade vi af. Wi sköto, hurrade m.m. Det gungade väl när vi kommo utom hamnbyggningen. Gottland blef allt mer och mer molnlikt. Jag gick ner i förn och lade mig men kunde ej sofva något emedan endast en tunn vägg skiljde oss från hafvet så att det sorlade och slog emot det, så att det var ett ständigt buller hela natten. Kl. 5 på morgonen klef jag upp på däck helt ruskig och otäck. Endast hafvet syntes rundt omkring. Det gungade försvarligt. Jag drack en kopp kaffe. Kl ½6 blef landt synligt. Öland nemligen. Fyrbåken på norra udden stod hög upp. Jag satt på däcket emedan jag ej kunde tåla den sura luften i cajutan.

När vi kommo landet närmare smällde Kapitenen af ett skott. Upp på däck alle man. Den ene seglarn efter den andra passerade förbi oss, en jakt höll ständigt efter oss, var än nära, än långt borta. Sedan sjöngo sångarne på däck. Ölands fyrbåken stack allt högre upp ju närmare vi kommo till landet. Jungfrun stod som ett moln midt i sundet, så dimmigt och högt. Det började blåsa allt mer, slutligen började blifva rätt storm jag kröp ner och lade mig i fören. Jungfrun skyndade vi förbi. Borgholms högt belägna slott stack snart upp. Jag klef upp fick kräckas, ty sjön häfde sig farligt.

Snart gingo vi förbi Refsudden. Calmar höga domkyrka stack upp från hafvet. Snart kommo vi allt närmare, hissade lotsflagg, men ingen lots kom ut, vi voro i ett brydsamt läge ty här utanför Calmar voro flera grund. Dock det gick lyckligt öfver. När lotsarne voro ombord måste slagbommen slås om. I häftigheten slogs nackterhuset omkull så att det nästan ramlade ombord. Wi lade till vid bryggan. Tullsnokar kommo ombord och sågo efter vårt fartygs pass. Wi hade redan ute på sjön klädt om oss, så att vi nu genast gingo upp slogo några slag i den snörräta stadens gator, gingo upp på Stadsvallen, sågo ut mot Slottet.

Wi gingo sedan ut genom en port med en lång brygga ut öfver grafven. Rostads park kommo wi till. Der gingo många rätt eleganta men jemerligt fula herrar, samt dito fruar och mamseller. Wi satte af till staden åter då Enequist, Engeström, Holmberg och Donner hyrde oss rum på Wärdshuset. Jag gick till en slägting, som ej hade så vett nog att be mig bo hos honom.
Wi åto ombord gingo och ströfvade omkring kommo utför staden i den gamla som var högt landtlig. Kl. ½11 lade vi oss uttröttade. Kl 9 nästa morgonen gingo vi in i Domkyrkan. Uppbyggd af Wachtmeister men dessinerad av Tessin. Ingen enda pelare finnas inne i Kyrkan. Altartaflan föreställer Christi nedtagande från korset, är målad af en bekant holländsk mästare. Ljuset utgår från frälsaren. Figurerna liksom sväfva på duken. Wi klefvo upp i tornet der tre små usla klockor hängde. Genom gluggarne sågo vi vidt ut på landet der hvitt och rödt landtgårdar framstodo ur den gröna skogen. Wi träffade sedan Sydow och Ekman (ett par av resenärerna) gingo upp på Gymnasium och sågo solemnitets salen som var hög som en kyrka”
Här har sedan Gustaf berättat om att de besökte samlingar på biblioteket. Det är nog lite jobbigt att läsa alla hans beskrivningar av samlingarna. Det lämnar vi bort.
”Men hvad som synnerligen intresserade var skalden Stagnelius handskrifter. Man såg huru utkasten till hans sköna skaldestycken varit, huru han indelat dem. Jag gick in i det tredje rummet som war högst nödtorftligen försedt med några få de allmännaste fåglar och fiskar.
Wi ströko sedan omkring på gatorna. Wi spisade en god middag på Gästgifvaregården. Nils Enequist och jag lade oss att sofva middag, men fingo det väl ej länge, ty snart ropade Holmberg upp en hop Gymnasister som kommo gående på gatan. Deras namn voro med hvilka vi drucko brorskål. Wi tågade sedan utöfver stora bron till Slottet. Portarne till den inre borggården voro slutna emedan fångarne voro ute. Slottsknecktar, 23, stodo med stora pistoler vid dörrarne. Wi kommo dock in. Rysliga bleka gestalter med wilda lortiga anletsdrag gingo under tystnad och i led efter, eller med sin mat.
Wi tågade först af upp till Slottskyrkan, som var lika ful som sen jag sist såg densamma. Så ner igen och upp i drabantsalen med vapen i taket och andra förgyllda sirater. Wi kommo derefter in i den höga audiencesalen. Så in i den Kongliga sängkammaren der en obäkligt stor säng står. Wäggarne som varit skönt inlagda äro liksom allt annat i slottet genom en otillbörlig vandalism sönderplockade och inskurna med obscena namn. I taket är målad en jagt der en Riddare kämpar mot ett vildsvin och detta nedlägges af hundar.
Sedan gingo vi ut på den gröna slottsvallen. Slottet tog sig så pittoreskt ut från alla de olika sidor, vi sågo det. Wi tågade af till Kyrkogården der flera vackra grafvårdar stodo. Wackrast var en af Carrarra marmor.
Så af med hela ungdomen till Rostads park, der capiten Gerler bestod punsch, sen Calmarienserna. Emedlertid sjöngo vi. I staden har en sångförening bildat sig. Wi voro några som åhörde den. Det var der många granna, af musicaliska grannlåter fulla sånger men ingalunda rörande eller vackra sånger.
Den 15.
I dag företog vi oss så Calmariter och Wisbyenser, att göra en öfverfärd till Öland der det i Köpingen Mörbylånga var marknad. Wi fingo hyra oss en båt för 4 Rd och satte oss i 17 stycken samt afseglade under ett vackert väder. Wi ilade förbi den gamla igenlagda skansen Grimskär på hvilken nu är en båk. Öland blef allt grönare och tydligare.
Sånger vexlade med muntra samtal och punschglasen. Wi seglade af kl 10 och kommo i land kl 2. Vi spatserade under sång upp, beställde oss en kroppkake middag. Öfverallt vimmel af fula bönder och lika fula bondquinnor med kryddesquastar. Hästar och magra hornboskap fördes och prackades med. Ändtligen kl 3 voro kakorne färdig men minsann blef der icke ett fasligt leben när 17 hungriga magar skulle fyllas. Flitigt gingo brännvinsflaskorne omkring och kroppkakorne försvunno från faten lika hastigt som imman från en spegel. Ändtligen efter ett idkeligt fåfängt omkringdrifvande stego vi kl 6 ombord och kommo kl ½10 till Calmar.
Den 16.
Calmar. Wädret var mulet och styggt.
Den 16 ströfvade vi i det duskiga vädret ut i Rostads park för sista gången. Rätt som vi på eftermiddagen sutto i vårt lugn på värdshuset kom en gammal man med små plirande ögon, sned mun och röd näsa sättandes upp till oss, presenterade sig såsom en Capitän Silfversparre, den der tyckte mycket om unga pojkar. Nu ville han göra bekantskap med oss, ropade strax på punsch som kom hvarpå ett drickande började. Wi drucko farbrorskål. Gubben stod och omtalade med en suddig röst sina äfventyr. Vid hvart och ett han svor vid ”djefvulen i min själ och hjerta” att det var sannt.

Nu några allmänna anmärkningar öfver Staden. Sedan branden 1800 har staden blifvit väsentligen förskönad. 5 långgator och flera tvärgator korsa staden. Husen äro höga och till stor del af träd, hvaraf så ofta eldsvåda der uppstår. Torget är stort och öppet. I dess ena hörn ligger den stora vackra Domen. Det omgifves för öfrigt af Rådhuset uppbyggdt af Carl XI; Stadshuset det stora höga Gymnasiehuset med flera wackra byggningar. 2 gamla hus liknande våra trappstegsformiga funnos i staden. Staden som ligger på en holme för kallad Pessarnholmen(?), är omgifven af raserade vallar, som begagnas till promenader. Flera bryggor leda ut till landet och gamla staden. Förnämsta promenaden är Rostadspark, till hvilken en präktig allé leder. I parken är ett hus med stor danssalong uppfördt. Kyrkogården ligger rätt bredvid.

Gamla staden som ligger på fasta landet hörer till Slottsförsamlingen. Innevånarnes antal uppgår till en 5 á 6000. Det var roligt att i motsats mot Wisby se hvilket hvimmel det var på alla gator i synnerhet på förmiddagarne. I allmänhet är folket fult, ogästvänligt nog, föga musikaliske. Den 17 i ett otäckt regnigt väder gingo vi ombord och lade med fullkomlig motvind ut. Efter ett långt och fåfängt kryssande emellan Grimskär och alla öarne satte sig någon i båten att bogsera. Slutligen lade vi under en fullkomlig stiltje ankar ute på strömmen.

På e-m blåste det något upp, så att vi kommo ett stycke sta, sen började det blåsa motvind så att det guppade upp och ned i fartyget, så kom en otreflig natt och en vacker dag. Wi hade under det vackraste väder en fullkomlig stiltje så att fartyget sakta framgungade under det vi på Ölandet beundrade de vackraste utsigter. De som voro mest vid mynt omkring 4 stycken gingo i Land, när wi kommo utanför Stora Rörs Gästgifvaregård och reste landtvägen till Borgholm. Beställde oss der en kroppkakemåltid. Vi som voro ombord brändes af en glödande het sol, milliontal med myggor svärmade ut ombord och stucko oss. Slutligen måste turvis några gå i båten och bogsera. En vind blåste upp och med dess tillhjelp körde vi in under Slottet. Högt beläget på en med mörkgrön ekskog beklädd klippa gaf det en majestätisk anblick. Wi kryssade oss in den lilla trånga hamnen, der vännerna stodo och väntade

Wi tågade på en klen spång öfver Borgholmsån in i den stora vackra Kungsträdgården, der näktergalen här och der började sjunga. I genom denna tågade vi upp till slottet på gräsrika betesmarker men en yppigt grönskande, skuggrik ekskog under våra fötter. Borgholms hvita hus och det blåa hafvet i fonden voro taflans linier.

Wi tågade in i borgen långs med tvenne höga murar af vallarne, kommo sedan in i Cassematter, mörka hvälfda ifrån dessa kommo vi in i en ofullbordad flygel med 8 portaler och hvilken varit ämnad till casern. Härifrån inkom man på den stora herrliga borggården. Med ledning af ofvannämde Rydström tågade vi af till undervåningen af södra flygeln mörka hvälfda rum, derifrån in i Kökstornet der den hemska djupa Jungfrubrunnen är belägen. När man härifrån vänder sina steg in i det gamla slottet kommer man in i ett rum der märken synas efter en balkong från hvilken Ivar Axelsson Tott en gång vid en belägring blifvit hjelpt på flykten.

Wi spatserade sedan upp i andra våningen till hvilken trapporna stundom voro en enda sten, här i vestra flygeln var ett stort rum som anses hafva varit kyrka. Carl Xs smårum äro otillgängliga emedan en våning som ledde dit är nedrasad. Skön var utsigten från det ena tornhörnet, der en utbyggning stack fram från slottet djupt under våra fötter lågo förskansningar jemnhöga med dessa sträckte sig ekarne. En och annan näktergal försökte sig till aftonens serenad. Sången om forntida minnen skallade i slottet. Det var en vacker stund. Uppe i tredje våningen syntes Calmar.

Under denna vestra våning äro fängelse rum. I södra flygeln gingo vi in och upp den så kallade garderobes trappan till vilken man ser vidt och bredt ut öfver Allvaren härifrån. Fram öfver nedrasade hvalf kommo vi långsmed muren till hvalfven över cassematterna här ofvanpå är en Trädgård, ovisst om den är planterad af natur eller konst. Det är en trädgård så tillvida att der i en behaglig naturens ordning stå planterade flerahanda träd.

Wi gingo tillbaka till staden genom en af ek och andra träd vackert skuggad väg. Efter ett af oss påtvingat kroppkakekalas satte vi åter af till Kungsträdgården, dit en hop Borgholms unga Köpmän bjudit oss. Win och punsch rann der. Wåra sångare öfverröstade näctergalen. De orgier som följde har Borgholms stads beskedliga innevånare väl ej på länge sett. Jag och några andra drogo oss bort till hvila. Jag glömde nämna att när vi voro i Kungsträdgården verser blefvo oss skickade af en poetisk Skeppare Nilsson på Stranden, som ock varit framme när Studenterne voro här. De handlade om en hälsning till oss och om Prins Gustaf att han länge måtte lefva, ty det var denna dag hans födelsedag.

Sedan jag som hastigast gjort en promenad till det vackra Rosenfors att hälsa på min faster gick jag till staden och afseglade efter klingande med Borgholmarne. Borgholm har ej alls förökt sig sedan jag sist var der. Hade ännu en långgata och 2 tvärgator. Ingen Kyrka; men skola som är stor nog. Wi plaskade av och voro nog långt ute i sundet då det genom motvinden började gå sakta. Hela Lördags e.m. Hela Söndagen lågo vi förbi den skimrande Jungfrun. Jag var sjuk och osund. Det började att blåsa häftigt. Wi kröpo till kojs. Det blixtrade på afstånd och störtade ned med regn. När vi om Måndagsmorgonen kröpo upp var Öland borta och vi sågo endast hafvet. Winden blef sednare på dagen oss gynnande nog och vi seglade bidivind. Blått steg Gottland upp öfver vågen. De skarpsynte sågo snart Wisby. Det gick allt fortare och fortare tills vi kl 4 eftermiddagen voro i hamn.

De höge auctoriteterne Landshöfding och Biskop voro mägta vredgade öfver vår färd. En stackars Löjtnant som gifvit oss betyg på att vi lemnat gevär ifrån oss fick arrest på 8 dagar på sina rum. Dessutom höll Biskopen ett häftigt strafftal som ej bekom Lectorerna synnerligt. Landshöfdingen bjöd Lectorerna till sig på middag, der de väl ej haft det för rart. Emellertid pratar man om att vi skulle ännu kunna få oss litet arrest.

Så tillbringade gymnasisterna sin tid år 1847. Det är skrivet på gammalsvenska och gotländska och jag hoppas att ni förstår detta också. Jag fick nämligen inga klagomål på min blogg om Calles resa ”på land” Dvs. Gotland. Jag har även noteringar från Calle, hur de tillbringade sina dagar med fester och massor med öl. Här är Gustaf 18 år och Calle var 14, när han började sin första dagbok.

Denne Gustaf Lindström blev sedermera professor i paleontologi på Naturhistoriska Museet i Stockholm. Han föddes år 1829 och dog 1900. Gustaf och Calle är min farfars farbröder.

Jag har inte varit i Kalmar mer än på genomresa och på Öland en halv dag. Det vore trevligt om någon ville berätta om sin stad och ö och vilka förändringar som har skett, sen Gustaf skrev om det.