Jag har varit ute på en riktig drömresa!

Startade från Viña del Mar i Chile tillsammans med min dotter, och reste med buss till La Serena, 500 km norr om Santiago. Där hyrde vi en bil och gav oss iväg för att titta på den blommande öknen. Visserligen har det inte kommit många milimeter regn detta året, men ändå tillräckligt för att skåda ett otroligt naturens under. Vi fick bland annat se ett par blommor som är mycket sällsynta och som är unika i hela världen. Sedan såg vi också massor av Alstroemeria, som kommer just härifrån! Resan gick till Vallenar, sedan ut mot kusten till Huasco, för att fortsätta utmed havet och titta på blommor och kaktusar, en av dem unik. Vi fick hjälp av en man från Nationalparken för att hitta ett par blommor som man inte annars får syn på.

Dagen efter bar det iväg från staden Copiapo in och upp mot bergen. Vi ville se Chiles högsta berg, Amerikanska kontinentens andra högsta, Ojos del Salado, med 6893 meter över havet. Detta är även världens högsta vulkan, och på den ska även världens högsta sjö finnas. Den ligger i ett område som koncentrerar de flesta höga toppar i Anderna.

Vägen dit börjar på en slätt omgiven av berg, allt är absolut torrt. För det mesta ser man inte den minsta buske. Så kommer man till ett område där slätten tar slut och vägen börjar slingra sig mellan bergen. Hastigt stiger höjdmätaren, 1000 m, 2000m, 3000m och mer. Då och då kommer man till något ställe där det rinner en liten fåra med vatten och plötsligt finns det lite torr vegetation, något grönt också, och en del getter, åsnår och hästar.

Vägen fotsätter uppåt hela tiden, ett par gånger över mäktiga pass på en bit över 4000 möh. Det känns att luften är syrefattig. Man pustar efter andan, huvudet känns som pressat. Man imponeras av många saker., inte minst av färgerna. En oändlig variation av pastellfärger från brunt, grått, brunt, grönt, röaktigt, svart och alla varianter mellan dem. Helt, absolut fantastiskt. För att inte tala om variationen i formerna, oändligt! Ofta passerar man gruvor. Det enda man ofta ser är att stora berg av material har tagits från berget och stjäpts till jätte, konstgjorda berg. Men man ser inte mycket rörelse. På vår resa på närmare 600 km mötte vi bara en handful bilar. Knappt någon lastbil, kanske för att det är lördag. De sista 200 km, inga bilar alls! Vid en gränskontroll, c:a 100 km före gränsen fick vi besked att om vi inte kom tillbaka före kl. 20.00, när solen går ner, åker de ut för att söka efter oss.

När vi närmar oss den just nämnda gränskontrollen, så är vi på väg ner från c:a 4300 m och ner till en nivå på 3700. När vägen slingrar sig neråt öppnas plötsligt en enorm dal, med en saltsjö. En stor del av den är vit, bländande vit. Mitt i ligger en mystisk pyramid. Ett par flamingos stövar utmed kanten. Vägen fortsätter sedan två tre mil utmed saltsjön. Vägen som är saltad är nästan helt vit. Sedan bär det uppåt igen. Så kommer vi till något oväntat i öken-bergen: en liten flod som slingrar sig ner och lämnar små slätter med en grassort som tål höjden och kylan. På nätterna kan det utan vidare bli -25 ºC. Starka stormvindar är inte heller ovanliga. Där i gräset ser vi en liten flock lamadjur, av sorten vikunja. Det ser min dotter på långt håll. Hon läser till veterinär just i detta landet. Hon berätta att när en hona föder sin unge, måste det ske i början av den varma delen av dagen, annars klarar in fölet den första nattens kyla.

Efter att ha slingrat oss upp till en högplatå på mellan 4700 och 4800 möh fortsätter vi och försöker att identifiera c:a 10 bergstoppar på omkring 6000 möh och uppåt. Majestätiskt, oerhört imponerande. Vi lyssnar till den argentiska sångerskan Mercedes Sosa som till musik från Anderna sjunger "Gloria a Dios en las alturas" (Ära vare Gud i höjden) från skivan Misa Criolla.

Efter några mil kommer Ojos del Salado fram. Ett av resans viktiga mål har vi nu nått. Men det finns ett kvar. Laguna Verde, den gröna lagunen. Ett par mil till och så ligger den där framför oss med sin helt otroliga smaragdgröna färg. Jag är inte säker på att min färgdefinition är den bästa, men en syn som denna har jag aldrig varit med om. Kantrad av bländande vitt salt, unika bergsformationer, och färger, där t.o.m. en ända av sjön har rosafärgad sten och sand. Vi ser också några få flamingos som ger ytterligar färg åt denna helt väldiga och storslagna syn på 4300 meters höjd. Det blåser kallt. Vi följer en skylt som visar att det finns varma källor, och just vid stranden kommer varmt vatten ur jorden, eller snarare ur saltet. Det osar svavel. Den iskalla vinden tog bort lusten att ta sig ett bad, men fötterna fick i varje fall känna på jordens inre värme.

Så är det dags att skynda tillbaka. Nästan prick åtta på kvällen är vi tillbaka vid gränskontrollen. En ung man från myndigheten som kontrollerar att man inte för in frukt, kött eller mjölkprodukter i landet undrar om vi kommer från Argentina. Chile har mycket stäng praksis när det gäller att föra in sådan, eftersom landet är mycket fritt ifrån olika smittosamma sjukdomar. Eftersom vi inte gör det så får vi bara fortsätta. Gränspolisen har tyligen redan avslutat sitt jobb för dagen.

Backen uppifrån saltsjön ger oss synen av de sista solstrålarna mot bergen. Man blir lite melankolisk. Färgspelet är bedårande. Snart blir det mörkt och svart. Vi stannar till i mörkret och släcker bilens ljus. Man ser konturerna av bergen plus en helt otrolig himmel med klart lysande stjärnor. Det har slutat blåsa. Natten är absolut tyst. Det är inte konstigt att 5 stora världskända rymdobservatorier finns just i denna del av världen.

Dag tre. Dags att börja återresan mot söder. Vi tar en väg i en inre dal med intensiva druvodlingar. Redan så här års, i oktober, börjar man skörda druvor. Allt går på export. I matvaruhandeln hittar vi inga. Det är en intensiv kontrast mellan de gröna odlingarna och de fullständigt torra bergssluttningarna. Planteringarna sträcker sig längre och längre uppåt. Ända tills 1000 möh på den sträcka vi reser. När vägen går neråt igen möts vi plötsligt av stora men svaga sluttningar som är fulltständigt mörkrosa. Åter den blommande öknen. En man som också är ute och fotograferar säger lite klagande, det är inte så mycket som det har varit vid andra tillfällen. Sanningen är att den inte varit någon riktigt stor blomning sedan 1997.

Hursomhelst blir man imponerad av denna Guds stora trädgård som han bara då och då behagar vattna, och som vid de tillfällen blir en så mycket större skådespel.

(Tyvärr har jag inte fått resrutten att fungera korrekt, så titta inte så mycket på kartan.)