Det var det budskapet vi möttes av när vi kom till Graceland på måndag morgon. Jag är inget Elvis-fan, men det behöver man sannerligen inte vara för att uppskatta ett besök på Graceland.

Det var en speciell känsla att komma in i hans hem och försöka föreställa sig honom där. Man gick med hörlurar på sig och kunde därför gå runt i sin egen takt och lyssna på samma sak flera gånger om man ville. Mycket bra! Jag var uppe i huset två gånger. Första gången var det mycket folk och man kunde inte göra så mycket annat än att följa med strömmen. Men den andra gången var det nästan helt tomt. Det var häftigt! Ensam i Elvis hus!

Men där fanns ju så mycket mer än bara själva boningshuset. Det fanns andra hus med kontor, kläder, guldskivor mm. Där fanns två flygplan och ett helt hus med bilar och motorcyklar. Och så klart trädgården med Meditation garden där han och hans familj ligger begravda.

Efter Graceland återvände vi in till stan. Det blev middag på Blues Café på Beale Street. Enorma portioner! Och Beale Street - vilken mysig gata! Vi slank in på en annan bluesklubb där vi satt och lyssnade en stund. Musik fanns det överallt.