I maj 1995 rapporterades en Ebola-epidemi från Kikwit i Zaire. Ett WHO-team bestående av experter från olika områden skickades snabbt till landet. En begäran om hjälp sändes till många länder, däribland Sverige som snabbt beslutade att skicka en liten grupp av experter med uppgift att hjälpa den internationella kommittén i Kikwit och att snabbt bedöma situationen beträffande behov av utrustning och personal. Denna rekognoscering innebar att Flygvapnet fick i uppdrag att snarast transportera materiel till området.

Den 25 maj 1995 startade vi därför ut med två C-130 Hercules för att flyga till Kikwit i dåvarande Zaire, numera Kongo-Kinshasa. Vårt första stopp var Landvetter för att lasta materielen samt två fyrhjulsdrivna fordon. Lasten bestod, förutom av fordonen, av mediciner, skyddskläder för sjukvårdspersonalen, madrasser, filtar, sängar, diverse sjukmateriel, mm mm. Ebola är en sjukdom med ett våldsamt förlopp. Den är extremt smittsam och leder oftast till döden. Den smittar inte genom luften utan vid direkt kontakt med en drabbad. Kikwit är en förhållandevis stor stad med 600.000 invånare och varför just denna stad drabbades av denna epidemi är fortfarande inte klarlagt.

Efter lastning startade vi ut mot Heraklion på Kreta, flygtid knappt 5 timmar, för overnightstop.

Nästa dag flög vi vidare till Khartoum, huvudstad i Sudan. Staden har utan förorter omkring en miljon invånare, med förorter troligen omkring fyra miljoner invånare. Den ligger där Vita och Blå Nilen flyter samman och grundades 1821 som en utpost för den egyptiska armén.

Flygtiden till Khartoum var återigen 5 timmar, där vi också hade overnightstop. Dryga +40° mötte oss när vi lämnade flygplanet. Efter passage av passkontrollen på flygplatsen möttes vi av en lång mörk sudanes vilken presenterade sig som den svenske konsuln i Sudan. Han fixade fram taxi-bilar åt oss, totalt 12 man (6 crew i varje flygplan), vilka tog oss till vårt hotell. När jag checkade in oss på hotellet blev jag förvånad då jag fick 12 drinkkuponger för inlösen i hotellbaren. Förvånad? Ja, jag visste att alkohol inte serverades i Sudan men ok då, en öl skulle sitta fint, svettiga som vi var, så det var bara att tacka och ta emot. Grabbarna fick sina kuponger och drog mot baren för en läskande kall öl! I stället för öl serverades vi var sitt glas kall juice med ett paraply hängande på kanten…
Det var naturligtvis gott och läskande men det kändes lite snopet...:-(
Utsikt från Hotel Hilton i Khartoum
Området du ser här nere vid Nilen vaknade till mot kvällningen. Olika stånd sattes upp och uppklädda familjer strosade omkring och hade trevligt. Vi gick också dit, tog en kopp te vid en enkel servering och pratade med lokalbefolkningen. De undrade nog vad vi var för några - särskilt barnen kollade med stora ögon...

Tidig frukost nästa dag, och efter transport till flygplatsen startade vi efter någon timme mot Kinshasa i Zaire. Halvvägs såg vi på vår radar ett stort utbrett område med dåligt väder vilket innehöll många stora Cb (Cumulunimbus). Cb är enkelt uttryckt åskmoln med mycket kraftiga vindar och nederbörd som kan sträcka sig från låg höjd till över 10000 m. Då vi med våra flygplan inte kunde flyga över vädret måste vi flyga långt söderut för att kunna runda detta. Vi tappade ca 30 minuter på grund av omvägen för vädret. Vår normala flyghöjd med last i detta område är ca 6000 m.

Nåväl, så småningom, efter 6 timmar i luften, kom vi i alla fall fram till Kinshasas flygplats, N´Djili International. Staden är huvudstad i Kongo-Kinshasa, har idag ca 7,4 milj invånare och ligger på södra sidan av Kongofloden, ca 500 km nordöst om flodens mynning i Atlanten. Mittemot, synligt på andra sidan floden, ligger Brazzaville, huvudstad i Kongo.
Brazzaville på andra sidan floden

På flygplatsen möttes vi av Sveriges representant på platsen, konsuln Ove Svensson. Det är ovärderligt med hjälp av diplomatiska representanter för Sverige i länder som Zaire. Som exempel i detta fall kom det fram en man och sade att vi måste betala en massa knepiga avgifter mm kontant i USD. De är fransktalande i landet och han ville inte förstå engelska, han kunde säkert, och eftersom vi inte är några mästare på franska så bad vi Ove Svensson lösa problemet. Han kontaktade då en myndighetsperson och förklarade för honom att vi hade en hjälpsändning till det av Ebola smittade Kikwit. Detta visste de naturligtvis om innan vi landade, men killen som ville ha betalt i USD tänkte tydligen stoppa dessa i egen ficka. Efter detta räckte det med att vi betalade flygbränsle. Övriga normala avgifter, såsom landningsavgifter och handlingkostnader blev det inte tal om.

Vi behövde inte passera passkontrollen utan fixade direkt fyra taxi för transport till Hotel Intercontinental. Taxibilarna var ett kapitel för sig. Riktiga skrothögar där en stannade mitt på vägen på grund av soppatorsk. Föraren hoppade ur och viftade för att stoppa någon bil i trafiken. Efter en kort stund stannade en kille och sålde några flaskor med bensin till honom så att färden kunde fortsätta.
Väl framme vid hotellet gjorde vi upp med chaufförerna att de skulle vara på plats kl 08.00 nästa dag då vi skulle tillbaka till flygplatsen för flighten till Kikwit.

Nästa morgon fanns det 10 taxi som väntade på oss. Det blev lite surrigt där ett tag, men vi kände igen ”våra” chaffisar och deras bilar och skickade i väg de som chansat. De hade hört att det fanns en möjlighet att få en körning. Efter normala förberedelser för flygning startade vi sedan mot Kikwit som ligger ca 460 km öster om Kinshasa vid Kwilu River. Flygplatsen i Kikwit bestod av en enkel grusbana och hade inga landningshjälpmedel så att göra en molngenomgång utan landningshjälpmedel var inte att tänka på. Vädret var helmulet men en bra molnbas och fin sikt under moln gjorde att vi kunde flyga under moln med marksikt. Det var lite speciellt att flyga över "broccolin" på låg höjd i dessa trakter.
Inflygning mot Kikwit flygplats

Radioförbindelsen med flygplatsen bestod av en bärbar radio som någon på platsen hade hängande runt halsen. Vi fick kontakt med honom först när vi flög in över fältet för att kolla hur det såg ut innan landning. Flygtiden till Kikwit var ca 1 timme.
Terminalbyggnaden

Vi var väntade - djungeltrummorna hade gjort sitt - för efter landning och intaxning på den lilla plattan möttes vi av massor av människor, många glada barn, samt personal som väntade på lasten. Ett stort jubel hördes från åskådarna när de två fordonen backade ur flygplanen.
Även CNN var på plats och vi hörde senare att inslaget sänts samma dag.
CNN in action

Lasten levererad

Hjälpen från svenska Räddningsverket gjorde som vanligt stor nytta i detta ebolasmittade område.
Massor av människor, mest barn kollade skådespelet

När vi startade motorerna igen och taxade ut till startbanan jublade barnen, slog kullerbyttor i grässlänten och deras ansikten sken av lycka. Jag tror inte att det var för att vi lämnade dem utan för att de inte sett ett sådant skådespel tidigare.

Flygningen tillbaka till Kinshasa gick helt planenligt, och det känns alltid lika tillfredsställande när lasten är levererad, och man vet att den direkt tas om hand av mottagaren på plats. Denna gång var det medicinsk materiel men det kan lika gärna vara tält eller vattenreningsverk till områden någon annanstans i världen som drabbats av naturkatastrofer.

Åter i Kinshasa för nya uppfriskande taxiresor och nästa dag direkt till Luxor i Egypten utan mellanlandning för en day off. Luxor är som ni vet en mindre stad vid Nilen med ca 200.000 invånare.

Flygtiden till Luxor var 8 tim 20 minuter och vi landade när mörkret föll över Nilen-området. Vi taxade in till vår uppställningsplats och skulle kliva ur flygplanet när vi blev hindrade av beväpnade vakter. Varför visste vi inte. Efter kontakt med flygledartornet via radio fick vi reda på att vi var förbjudna att kliva ner på egyptisk mark eftersom vi kom från det ebolasmittade Zaire och kunde vara tänkbara bärare av smittan. De sade att vi skulle flyga vidare mot något annat land vilket var omöjligt, då vi förutom lång arbetsdag inte hade diplomatiska tillstånd att landa någon annanstans. Vi måste alltid ha dessa tillstånd för att flyga i främmande luftrum och landa i andra länder då vi är ett svenskt statsluftfartyg. Civila flygplan har inte samma krav. Naturligtvis gäller inte dessa restriktioner om vi hamnar i en nödsituation.
Vi hade kontakt med vår bas i Sverige via flygplanets kortvågsradio, mobiltelefon hade vi inte på den tiden, och meddelade dem vår situation. De tog kontakt med UD som kontaktade ambassaden i Kairo. Efter ca 3 timmar i värmen, klockan hade hunnit bli 23.00, var problemet löst, vakterna drog sig tillbaka och vi fick lämna och åka till vårt hotell för vila. Jag kan meddela att den lokala ölen, ”Nile”, smakade gott .…:-)
Bungalows på Crocodile Island

Vi brukar bo på ”Jolie Ville Mövenpick Hotel” på Crocodile Island strax söder om Luxor vid våra stopp där och så även denna gång. Det är ett skönt ställe, det ligger på en liten ö i Nilen, med små bungalows och en day off vid poolen där gör gott för själen.
Båtliv vid Nilens östra strand
Lugn och ro vid den stilla Nilen...

Efter denna day off landade vi hemma på Såtenäs igen efter 7 timmar 30 minuter i luften. Som du märker händer det alltid något icke planerat vid uppdrag som detta, men det är en del av tjusningen med det hela och det blir alltid historier att berätta.

Dessutom blir historierna bättre med tiden…..:-)