De första timmarna på en ny plats arbetar min näsa under högtryck och den gör klart för mig att luktsinnet är något att vara evigt tacksam för. Exemplen är många och vitt skilda, och två av dem som för evigt är fastetsade härstammar från Italien.

Den jag har närmast mitt hjärta är från en balkong i Maratea våren 1999. Vi bodde på ett litet pensionat som var i färd med att starta upp för säsongen och eftersom vi var de enda gästerna fick vi det finaste rummet med tillhörande balkong. Under balkongen var det ett antal citronträd som producerade de mest fantastiska citroner som utsöndrade en doft som innehöll såväl hopp som framtidstro.

Doft nummer två är snarare en lukt, en lukt som i många fall är negativ men som i detta fall har något vackert och känslosamt över sig. Oktober 2000 var jag i Rom i 14 dagar och en av morgnarna hade jag svårt att sova. Av den anledningen klev jag upp, klädde på mig och gick ut redan vid halv sju. När jag kommer ut på gatan denna soldisiga oktobermorgon hade sopgubbarnas arbetsdag redan börjat medan övriga Rom fortfarande var i uppstarten av dagen. Lukten från sopbilen är förstås inte angenäm i den betydelsen, men ändå hör den hemma just där och just då. Av den anledningen följde jag efter sopbilen ett par tvärgator fram och jag erfors av en känsla av samhörighet med Romarna. Kanske behövde jag det just då, eller så var det inte svårare än så att jag gillade att renhållningen fungerar på andra platser än på Södermalm i Stockholm.