Det är sig likt. Ändå inte. Ängen utanför gården höljs i dimma och jag trevar mig fram längs stigen, som leder till havet. Ljungdoften gör sig påmind, och kornas råmande förvarnar om åska. Inget väder eller oväder håller mig borta från den dagliga motionen. Den sker per cykel eller via promenader. Idag går jag.
En bit därframme kan jag skönja strandkonturen och höra havets vredgande. Gympaskorna suger in vatten från de översvämmade Flommarna. Min regncape står som ett segel, när jag flyger fram. Sanden är mer än fuktig. Jag vandrar längs strandkanten långt ut på Näset. Mina fotspår spolas snabbt bort av vita skumvågor, och här och var får jag hoppa längre upp på stranden. Promenaden går i motvind ena hållet och i flygande medvind åt andra. Utdelning, en liten bärnsten ler mot mig i vattenbrynet. Eftersom jag redan är blöt om tårna, kliver jag i och fångar upp en bit av "havets guld". Ännu en önskan får jag göra. Känner mig rik med årets tre bärnstensfynd.
"Det spricker upp över Näset ", och regncapen klistrar mot armar och hals. Av med den. Solen värmer. Nästa lager av kläder åker också av. I shorts och linne med övrigt inrullat i ryggsäcken, tar jag plats i en sanddyna och njuter den allt avtagande vinden. Nu smeker den bara i nacken. Jag känner mig tacksam att åter får uppleva denna barndoms sällsamma njutning. En känsla jag tar med mig i vintertid hem till Stockholm.