Lat N 28° 38,73', Long E 77° 12,74'
Idag: +19 °C (66.2 °F) 09
32145 km

Tung dag. Det är oerhört tålamodsprövande att ha att göra med ambassad folk. Om någon skulle känna sig manad så finns det ett enormt behov av charm och servicekurser för ambassadanställda. Det är helt jävla omöjligt att få ett enda tydligt och vettigt svar. Ingen vet något. Alla bara slår ifrån sig och vi hänvisas kors och tvärs utan resultat. Vi lämnas hängande i luften - totalt oförstående mitt i all den totalt obegripliga byråkratin. Oerhört frustrerande!

Idag kom vi glada i hågen till Burmas ambassad, utrustade till tänderna med ansökningshandlingar, passbilder, papperskopior på allt de möjligen skulle kunna tänkas fråga efter samt det långa handskrivna brevet adresserat till konsuln som de bett oss om där vi förklarar oss i minsta detalj. När vi lämnar in papperen genom luckan klämmer de ur sig att vi måste skaffa ett special permit för Indiens östra provinser innan de ens tar emot vår ansökan. Herregud, det hade de väl kunnat klämma ur sig tidigare, nu har vi redan förlorat flera dagar på detta!

Vi fick i alla fall adressen till rätt myndighet och tog genast en bajaj dit. Men de hade tydligen flyttat för bra tag sedan. Fick i alla fall tag på den nya adressen och tog en bajaj dit. Mannen i receptionen meddelade att de stängt klockan 12 och att vi fick lov att återkomma om tre dagar, det vill säga på måndag. Blev också informerade att behandlingstiden för en special permit ansökan är minst tio veckor. Det innebär att vi endera skulle hänga kvar i Delhi den tiden eller åka cirka 600-700 mil tur och retur tillbaka till Delhi för att hämta vårt special permit. Därefter åka tvärs över stan för att lämna in vår visumansökan till Burmas ambassad på nytt. Burmas ambassad behöver i sin tur cirka tre månader på sig för att fundera över om de ska bevilja oss ett inresevisum eller ej. Det sorgliga är att vare sig den indiska myndigheten eller Burmas ambassad kan ens ge oss rätt information eller en hint om det är troligt att vår ansökan beviljas eller ej.

När vi därefter tog oss an Kinas ambassad blev vi ännu mer irriterade. Där fick vi en lapp med ett telefonnummer i näven av ambassadkillen. Numret gick till en resebyrå i Kina. Dit skulle vi ringa. Killen på ambassaden visste ingenting om någonting överhuvudtaget – trots att han jobbade på visumavdelningen. Herregud, vad gör han då hela dagarna? Suck!

Dagens tredje ambassadbesök resulterade i alla fall i ett visum till Nepal. Tack gode gud, åtminstone någonting uträttat idag!