Vi hade helpension på vårt hotell och på utvägen från matsalen på morgonen, sa vi till hovmästaren, att vi hade beställt en lunchbox till vår utflykt. Han hämtade den och det visade sig vara en rejält tilltagen kartong fylld med bröd, frukt, pålägg och vatten.

Så kom bussen, som skulle föra oss ut på den mallorcinska landsbygden. Det var bara vi två, som skulle följa med bussen från vårt hotell. Guiden berättade att vår chaufför hette Juan och guiden själv hette Tony. Bussen satte igång en runda runt Palma Nova och hämtade upp ännu fler resenärer. Sen tog färden fart in till Palma stad.

Katredalen la Seu i Palma

Ungefär vid la Seu hämtade vi upp en ensam resenär, som senare skulle visa sig vara fransman och vid IKEA hämtade vi upp ytterligare resenärer. Det skulle ha varit 17 personer, men det var 18 stycken. Guiden var lite konfunderad över detta och undrade vad som hade hänt. Guiden Tony var mycket duktig. Han talade både spanska, engelska och tyska. Till en början frågade han den ende fransmannen, om han förstod engelska och det gjorde han. Så bra, sa Tony, då behöver jag inte guida på franska också. Tala kunde han i alla fall. B. sa, att han nog andades med gälar, för han tycktes inte hämta andan en enda gång.

Bussen gick först till en stad, som hette Inca. Inca är berömt för sina läderfabriker, där det tillverkas skor, väskor och kläder bland annat. Staden i sig var ingenting trevligt att se. En gång i veckan på torsdagar brukar man ha en stor marknad där.

Vi blev emellertid avsatta vid en så kallad läderfabriksförsäljning. Dit kom vi klockan 10,20 och skulle åka därifrån klockan 11. Affären hette Buades. Det var en värdelös fabriksförsäljning efter våra mått mätt. Jag såg heller inte en enda från vår buss, som inhandlade någonting där. Det fanns visserligen några få par skor och några vackra mockaskjortor, som kunde väcka lite intresse, men vi nöjde oss med cappuccino i kafeterian. Det var en ung flicka, som serverade. När B. skulle betala sa hon att det kostade 60€. Han hade redan sett, att det skulle bli 0,60€ och hade redan lagt upp summan, men hon envisades med att säga 60€. B. var på väg att bli arg på henne, men så förstod vi båda två, att hon skämtade. Vi hade ju tidigare märkt att kyparna vid poolen vid vårt hotell försökte sno pengar från sina kunder, som ju oftast var engelsmän. De hade nog inte så stor koll på Eurons växlingskurs mot pundet, så de var nog rätt så lättlurade. Undras om tjejen här försökte på allvar eller om det enbart var på skoj.

Ja, så gick bussen vidare mot la Calobra, där vi skulle åka båt till Soller. Vägen dit gick över Tramontana, Mallorcas stora bergskedja, den som går utefter den västra kusten.

Halsbrytande kurvor och ruskiga stup.

Från Inca åkte vi över Selva, Caimari förbi klostret i Lluc. Första biten såg man hur man för många hundra år sedan hade börjat bygga upp terrasser för att kunna odla vinrankor. Vägen var nästan som en berg och dalbana av det värsta slag man kan tänka sig. En sån fantastisk utsikt det var över dalarna långt nere, när vi var uppe i bergen. Vägen svängde i tvära kurvor hit och dit. En kurva vid Sa Moleta var i 360 graders vinkel. Det var en italienare, som hade ansvaret för bygget av vägen. Han gillade inte att behöva spränga i berget. En morgon, när han stod och knöt sin slips kom han på hur man skulle göra. Framåt gick det inte att gå vidare, men bakåt. Han lät vägen gå ett varv omkring sig själv, utan stödpelare och bara med en bro under vilken Nusse Sa Corbata, ”slipsknuten” avslutade sin 360 graders kurva. Det var upp till 200 meter höga klippor på båda sidor. Vägarna byggdes från ostsidan av ön upp genom berget, från början för att smugglarna skulle kunna leverera sina varor. Smugglingen var riklig och mycket lönande på den tiden. Guiden visade oss att man, om det fanns tillräcklig fantasi hos åskådaren, kunde se formationer i bergssluttningarna, som påminde om till exempel en liten elefant eller en stor elefant. Det fanns andra djur också som man kunde fantisera fram om man ville. Guiden sa också vid flera tillfällen, ”Om ni tycker att det här partiet av vägen var otäckt så vänta bara i 10 minuter så får ni se.” Han brukade säga, ”Blunda nu om ni tycker att det är otäckt”. Han garanterade dock att hjulen på bussen höll sig på vägen och inte utanför. Tony sa också, ”Se på mig, jag lever ju och jag brukar åka den här vägen åtskilliga gånger om året”. Det var 132 kurvor vi åkte igenom.

Så småningom kom vi till det ställe som hette la Calobra. Tony sa, att det inte var någon stad och inte någon by, bara fem dyra restauranger, som var samlade vid en liten hamn. Där sattes vi av för att äta lunch. Det var bara att ta med sig sin lunchbox in på någon av restaurangerna. Går det bra? sa B. Jovisst! Köp bara något att dricka. Det gjorde vi och åt vår medhavda mat, som smakade alldeles utmärkt. Den bestod av två sorters korv, två skivor torkad skinka var, en tomat till oss var, två paket Crême de fois, en leverpastej, varsitt paket hasselnötscrème, varsin fralla och fyra rostebröd. Det fanns två kakor, två apelsiner, två äpplen, två flaskor vatten. Vi köpte två flaskor öl 33 cl. Det kostade 4 €. Alldeles efter att vi hade satt oss vid den ena restaurangen, kom det en hel hop folk till med sina lunchboxar. Det hade kommit flera bussar strax efter oss.

Bilder från la Calobra

När vi hade ätit gick vi en passage, som gick in genom ett par grottgångar. B. stannade efter den första tunneln, för han fick ont i sitt knä. Jag fortsatte själv och kom så småningom till en öppning med marken täckt av rundslipade stenar stora som ägg. Det var en smal öppning genom berget ut till havet utanför.

Badstranden i la Calobra.

Så gick jag åter till B. och vi fortsatte tillbaka ut genom den första tunneln och satte oss vid en servering och drack lite öl. Så småningom skulle vi gå ombord på en katamaran för vidare befordran till Porto Soller. Det var bara tio stycken från vår buss, som inte skulle med båten, utan skulle åka tillbaka samma väg och sen skulle resa till Porto Soller för att hämta upp oss andra. När vi kom fram till landgångsbryggan var det massor av folk, som redan stod i kö. Det blev trängsel minsann, men vi lyckade få rätt bra platser långt fram.

La Calobra från båten som gick till Porto Soller.

När katamaranen sen skulle gå ut till sjöss, började det att gunga och kränga. Nästan alla började skratta och skrika precis som om man åkte berg och dalbana. Vi skrattade minsann inte, för det kändes inte så bra. Vi hade dock inte mer än hunnit en bit utanför hamnen och ut i öppen sjö, så avtog krängningarna och resan gick jättebra.

Ja, så kom vi fram till Porto Soller ordentligt försenade, för båten hade varit sen redan vid ankomsten till la Calobra.

Porto Soller visade sig inte från sin vackraste sida, för det var mulet. Vid kajen stod vår guide Tony och väntade på oss. Vi fick följa med honom nästan i språngmarsch till en bussparkering en 7-8 minuters gång från hamnen. Alla hann inte med ordentligt, fransmannen till exempel, som kom tillsammans med en annan grupp. En gammal dam som gick med käpp hade stor svårighet att hinna med sällskapet. På vägen till P-platsen fick vi syn på den berömda spårvägen och två vagnar. Spårvagnarna var inköpta från San Fransisco en gång i tiden.

Den gamla spårvagnen från San Fransisco i Porto Soller.

Så gick vi ombord på bussen och den körde oss till Soller en bit upp bland bergen.
Där blev vi avställda vid en P-plats igen och fick småspringa cirka 8 minuter igen till stationen, där vi skulle ta tåget till Palma. Tåget var byggt i trä och med fina träpaneler. Det sades att tåget byggdes 1912 och det tror vi på. Färden gick upp genom bördiga dalar, där man odlade apelsiner och citroner i stor skala.

B. på tåget över la Tramuntana. Det gick genom 12 tunnlar.

Apelsinodlingar.

En fransk kille, som satt framför mig i tåget, sträckte ut ena handen och försökte plocka apelsiner och citroner från tåget genom det öppna fönstret. När han inte lyckades med det, började han luta sig ut med huvudet utanför. Då kunde jag inte hålla mig utan sa till på bruten franska skulle jag tro: ”C´est dangereus de partir avec la tête.” Jag ville minsann inte få hans blodiga huvud i mitt knä. Hans tjej begrep i alla fall vad jag menade och sa till honom så han drog in huvudet för gott. Tåget gick genom 12 tunnlar på vägen. Den längsta av dem var 2856 meter.

Framme efter tågresan.

Vi kom till en station utanför Palma och där stod bussarna på rad och hämtade in oss. Vår buss gick in till Palma igen för att lämna av de passagerare vi hade hämtat upp på förmiddagen, sen fortsatte den till la Seu igen och lämnade av den ensamme fransmannen. Så var det hemkomst vid 6 ungefär.

Om du vill kan du även gå in på http://www.123minsida.se/gillaochbert/12744540 Där har jag en förminskad upplaga av den här resan, men den är rätt rolig, tycker jag.