Barberaren i Agonda.

När han först ser mig, dagen efter vår ankomst till Agonda, ler han igenkännande och börjar resa sig från sin stol. Jag går fram till honom och tar i hand. "Hello sir. How are you? When you come"?
Det är något visst med barberaren i Agonda. Där finns nog fem-sex stycken från norra änden av byn till den södra, men jag menar förstås min barberare. Andra tycker tydligen som jag, för han har nog flest kunder av alla. Han heter Ashmit, men jag vill kalla honom Mäster.
Det finns en aura av förnöjsamhet omkring honom, trots att han, som de flesta andra, lever under synnerligen små omständigheter. När jag frågar honom vad han tar för en rakning i år, svarar han med ett leende, som visar en trasig tand i underkäken: "same, same, 50 rupies". Det sa han också förra säsongen. Och förrförra! Det är sex och femtio. När jag i fjol intervjuade honom lite och frågade om han ansåg sig vara lycklig - han som reser många mil från sin familj, för att sitta på en stol mest hela dagen, alla dagar i veckan från mitten av november till mitten av april - svarade han och log lyckligt "Yes sir, very happy".
Hans utstrålning gör honom speciell. Där finns integritet, balans, lugn, vänlighet, mildhet, måttfullhet, välbefinnande - you name it. Hans händer är vackra och välformade. De är hans främsta tillgång i yrket. Det är nog hans händer, som ger honom fler kunder - jag tror andra män påverkas av dem på samma sätt som jag.
Jag ställer mina påsar med papaya, ananas och vattenmelon utanför. Frukostgrejor. Snart kommer jag att sluta ögonen, men jag vet att han har uppsikt så inga kossor kommer sniffande. När jag sedan sätter mig i stolen ser jag i spegeln hur han tar en frottéhandduk och viker och rullar den till en två decimeter lång, tjock kavel. Jag lutar mig framåt och han placerar rullen djupt ner mellan min ländrygg och stolsryggen. Jag är väl den enda av hans kunder som vill ha det så. Tänk, att han kommer ihåg det!
Allt detta sker utan ord. Överhuvud taget säger vi inte mycket. Hans engelska är usel, men vi hade inte pratat även om den varit bra. Vår kommunikation ligger på ett annat plan.
Jag vill gärna kalla mig rörelseestet. Det har förstås med gamla yrket att göra. Jag är intresserad av vackra kroppar och hur de rör sig. Färgade kvinnor på startlinjen på 400 meter löpning i en stor tävling är vackra med sina musklers definition. Hållningen, när de nervöst rör sig före start, stjärtens fasta rundning, muskelspelet när de går ner i startgroparna och kraftuppvisningen under loppet, är som utsökt konst. Särskilt i ultrarapid. Allt utom ansiktets spända uttryck är vackert. Längdhopperskorna är också läckra.
Effektivitet kan också vara vackert som jag ser det. Ett Gillette rakblad med fem "knivar" är ett litet under av smarthet och precision. Apor som svingar sig och som i full fart griper om nästa gren med fullkomligt avspända lemmar. En fiskgjuse, som tar en fisk i vattenytan, en elitsimmares vändning, en gepard i fullt språng.
Mäster rör sig också skönt och är på samma gång mycket effektiv. Han har förstås ordnat det han behöver för rakningen på sånt sätt, att han har allt inom bekvämt räckhåll. Att under kanske 100 rakningar ha studerat honom i spegeln, sett rörelsemönstret och hur den ena rakningen är exakt den andra lik, har väckt mitt intresse för att beskriva honom på FaceBook.
Bilder? Inga problem, Bo Bergman är här!
Nu står Mäster bakom mig och vi ser på varandra i spegeln. Först viker han ner skjortan en aning och draperar en handduk över mina axlar. Sedan sprejar han mitt ansikte med lite vatten. Så tar han tuben med raktvål, klämmer ut tre centimeter och placerar en klick strax under hakspetsen och två - tre på käken. Han skruvar på korken och lägger ner rakkrämstuben, tar borsten och doppar den i skålen med vatten. Så börjar han massera in löddret som bildas efterhand. Roterande, strykande och duttande. Upp och ner, fram och tillbaka. Ibland lyfter han på nästippen, klämmer åt borsten så den blir platt och för den upprepade gånger längs med överläppen.
Jag får snart en kompakt och bred kritvit mask från under adamsäpplet till under ögonen. Med undantag för näsan förstås. Mäster lägger borsten tvärs över skålen med vatten och fäller ut handtaget på rakkniven. Som inte är en rakkniv visar det sig, utan en med skaft försedd hållare för rakbladet. Han tar ut ett sådant ur dess lilla ask, vecklar ut och slänger omslaget i papperskorgen och för in och snäpper fast rakbladet. Nu är det dags.
Han töjer ut skinnet vid min högra polisong, vinklar rakbladet och berör huden för första gången. Varsamt, så varsamt. Börjar under försiktigt tryck föra eggen neråt i små, små förflyttningar. Bara några kvadratcentimeter åt gången. Det raspar lite grand. Varje gång töjer han skinnet med den fria tummen. Huden blir alldeles ren från lödder, det hamnar på rakbladet och när det är fullt är det dags för nästa moment.
I ett glas förvarar han en packe med lappar, som han skurit ur en tidning i rektanglar omkring tio gånger fem centimeter. Han väter på fingret och drar ur glaset det yttersta pappret. På detta stryker han av löddret på rakkniven, och lägger sedan ner papperet på bänkskivan framför sig. Han flyttar skålen med rakborsten en aning så att den står på hörnet av papperet med lödder. På så sätt undviker han att det hamnar på golvet. Det blir efter hand överfull med lödder.
Så forsätter han att raka klart högra sida, med samma små rörelser. Ofta stryker han med pekfingret över stället han rakat för att känna om huden blivit helt slät. Efter en stund är det dags för vänster ansiktshalva. Han går inte runt stolen, visar bara med ett mjukt tryck på sidan av huvudet att jag skall luta det lite åt honom. För att komma åt de enstaka styva håren högt upp nära näsborrarna, lyfter han på nästippen och skär av dem ett och ett med yttersta hörnet av rakbladet. Runt adamsäpplet är han ytterst försiktig. Jag lyfter hakan och anförtror min strupe åt honom.
Så lägger han ner rakkniven, fäller ihop skaftet (!) och tar till borsten för en andra omgång. Att sedan finraka går fortare. Sedan är det vattendusch igen. Rikligt den här gången. Ur en kopp tar han nu en liten kloss som ser ut som en tvål, men det är en after shave. Han väter den med sprayvatten och glider med den över all rakad hud. Det svider lite grand. Sedan öppnar han en burk och applicerar fyra - fem duttar med väldoftande salva på haka hals och kinder, ställer sig bakom mig och drar med fingrarna ut salvan i sidled. Ibland vilar hans händer på min hals och mina kinder. Tala om handpåläggning! Så sprejar han igen, ställer ner sprayflaskan och drar en servett ur dess förpackning. Viker ut den till en fyrkant - ibland måste han blåsa isär halvorna - och låter den singla ner över mitt ansikte. Torkar panna, kinder och hals genom att bara lägga händerna över servetten. Trycker lite med handlovarna på halsen under käkbenet. Så drar han bort servetten, knycklar ihop den och torkar försiktigt mina ögonhålor. Också under näsan och på andra ställen som är lite våta.
Sist droppar han lite rakvatten i händerna, gnuggar samman dem och smeker in det i huden. Det doftar läder! I spegeln ser jag igen hans välskötta händer med naglar som skal av pärlemor i brun infattning och fingrarnas försiktiga beröring av min hud.
Allra sist klipper han bort enstaka hår i näsborrarna och i öronen på mig.
En rakning tar tretton minuter. Jag är säker på att det bara är sekunders skillnad mellan varje helt utförande, förutsatt att vi får vara ostörda.
Det hände under de första veckorna här att jag rakar mig själv några morgnar, men sedan en tid sätter jag mig i Mästers stol varannan dag. Det ger så mycket mer. Det är vila och avspänning, beröring och välbefinnande. Omhändertagande. Ömhet? Känslan att han vill mig väl är påtaglig.
Nån gång skall jag komma ihåg att ta med den lilla fiffiga handledsmanschetten och kolla blodtryck och puls just innan jag kliver ur stolen. Gissar på 120 genom 80. Puls 55.

Jag plockar fram sextio rupies och lägger på bänkskivan framför mig. Häver mig med viss svårighet upp ur stolen - han fångar snabbt upp den hoprullade handduken - jag nickar ett "thank you" och går ut ur "salongen". Greppar mina plastpåsar. Tar ett litet snedsteg.
"See you soon".