Min nya röda resväska har stått framme sen jag packade upp den för en vecka sen efter en månad i Warszawa (min kära gamla hemstad). Nu väntar den på att packas på nytt, men trots att jag alltid har problem med packning (lyckas ju aldrig klämma in mig på dessa ynka 20kg, eller ännu värre - 15kg om man flyger med Ryanair) så blir det ännu mera problematiskt denna gången, jag ska ju vara borta ett HALVÅR!

Jag menar, med tanke på att jag hade 15kg bagageövervikt efter en enda månad i Polen nu senast... Som jag dock slapp betala för, eftersom jag inte hade några pengar över och då jag var absolut sist i incheckningen,som egentligen redan hunnit stänga, fanns det ingen tid att fixa och trixa med bagaget för att banta ner det, så snubben bakom disken blev illa tvungen (eller var snäll nog) att släppa igenom mig med allt mitt skräp och med en uppmaning att ta med mig MINDRE grejer NÄSTA gång!

Just det, nästa gång, det är om en vecka det och då bär det av till Florens för sex månaders språkresa. Sex månader, fattar ni hur mycket övervikt det vill bli? Vill bli, eftersom det ju finns så mycket grejer man vill ha med sig... Mina böcker t.ex.!
Alla dessa ännu olästa böcker som ropar till mig från min sprängfyllda bokhylla, alla dessa böcker som jag köper i snabbare takt än jag hinner läsa- och tro mig, jag läser snabbt, men vad hjälper det när man har ett sådant okontrollerat beroende? Kan ju knappt gå förbi en bokhandel utan att komma ut därifrån med en hel trave böcker som jag bara måååste ha! Ni vet, andra brudar lider också av det här, fast vad gäller skor…

Hursomhelst, ett halvår i Italien skulle ju vara det perfekta tillfället! Kan se mig själv sittandes på ett utefik, en toscansk kulle eller ute på terrassen, med ett glas vin (fast jag egentligen föredrar bärs, men nu är det ju Italien vi snackar om), insjunken i någon av alla dessa böcker jag inte haft tid att läsa ännu... Men böcker väger, och till skillnad från andra grejer som man kan ta med sig och sen lämna så vill ju mina böcker tillbaka hem till boksamlingen så småningom (och då har ju packningen vuxit till sig ännu mera efter sex månaders shopping i mode- och kulturmetropolen) Så vad gör man? Kompromissar. Jag får begränsa mig till några stycken, däribland "Pilgrimsresan" (den enda av min själfrändes Paulo Coelhos böcker som jag ännu inte läst). Den har sin plats i bagaget säkrad, that's for sure, men sedan blir det svårare. Jag menar, hur väljer man en bok utan att göra de andra ledsna över att de inte får följa med på resan? Eftersom jag inte vill råka i konflikt med mina pappersvänner låter jag ödet göra valet åt mig. Som häromdan - jag tog fram Ryszard Kapuscinskis "Kejsaren" (som jag har förmånen att kunna läsa i originalversion, dvs. på polska), vände och vred på den, men ställde till slut tillbaks den på hyllan. En dag går och jag nås av den hemska nyheten: Kapuscinski, denne resereportagens odiskutabla mästare, har gjort sin sista resa - bort från vår jord. Det avgjorde saken, "Kejsaren" ska med.

Det avgjorde också en annan sak. Ni vet hur en närståendes bortgång ofta får oss att plötsligt förstå vad som är viktigt här i livet och börja göra det som vi hittills skjutit upp till imorgon och åter imorgon? Nu var ju inte Kapuscinski någon närstående till mig, jag har ju aldrig träffat mannen, men någonstans i bakhuvudet fanns alltid tanken att jag en dag ska få träffa denna fantastiska världsskildrare och dricka ur hans visdoms källa. Det hade varit en stor lycka att få utbyta tankar med någon som vandrat en liknande väg som den jag ämnar vandra- En ung historieintresserad poet med förkärlek för resor och en stark önskan att utforska, förstå och beskriva världen och människorna i den, möter en äldre, historieutbildad resereporter som också skrev poesi - den drömmen kan aldrig bli verklighet nu. Mästaren är borta. Men trots det, eller just därför, har jag bestämt mig för att sätta igång. Inte "någon gång", inte "när jag har tid", utan nu. Nu.

Jag är 23 år, lika gammal som Kapuscinski var då han gav sig ut på sin första reportageresa till Indien. Jag har gjort många spännande resor i mitt liv hittills och då menar jag verkligen inte "sola-supa-kräkas på stranden och bo i turistreservat-charterresor", för det kallar jag inte ens att resa! Glöm guidade turer, intuitionen och nyfikenheten är den bästa kompassen. Finns stigen inte utsatt på kartan? Just därför måste den utforskas! Glöm "sol- och badparadis", där du träffar fler svenskar, tyskar och engelsmän än "infödingar" - glöm det.
"Akta dig för främlingar" - glöm det! Främlingar är främlingar endast tills vi lärt känna dem och hur lär man bättre känna en främling än genom att dela hans vardag, vandra på samma gator som han (utan att gömma huvudet i kartboken), äta hans mat, lyssna och dansa till hans sånger, ryckas med i hans glädje och känna hans sorg. Om man därtill är utrustad med en penna som längtar efter att få återge allt detta, då kan man låta andra, de som inte har den möjligheten, att få följa med på de resor man gjort och berikas med de erfarenheter och lärdomar man själv berikats med.

Så jag tänker på alla de resor jag hittills gjort, alla de människor jag träffat, alla kulturer jag upplevt... och undrar var min penna befann sig då? Jag erkänner: jag har varit lat. Tänkt att detta, detta måste jag skriva om! Men sen har jag varit för upptagen för att skrida till verket. Skjutit upp det till imorgon, detta eviga imorgon! Som så mycket annat...

Men nu när mästaren, den störste resereportern av dem alla, för alltid övergivit sin penna, då tar jag upp min och lovar mig själv att aldrig överge den, var i världen jag än befinner mig. Och jag börjar nu, på min kommande resa.

Nu ska jag till skillnad från Kapuscinski inte till de mest förgätna platserna på vår jord, som härjats av krig, svält och katastrofer, utan till renässansens och humanismens vagga, men alla har vi vår unika väg att vandra och måste vandra denna väg bäst vi kan utifrån våra egna förutsättningar och utan att snegla på andra (men däremot gärna ha dem som inspirationskällor!).

Men innan jag ger mig av återstår ett litet problem att lösa - det med bagaget.
Hmm... Jag kanske ska göra som mästaren själv, som fick tullaren att fråga "Och var är ert bagage", när han steg i land med en container innehållande hundratals böcker, ett par jeans och en stekpanna...

Anna Mazurek