Restyp: gruppresa
Datum: 26 januari - 5 februari
Avreseort: Göteborg
Pris per person: 360 kr

På fredagen anläder jag till Iran. Genom min guide Saman Salour möter jag tre Sadry och Yadi på en bensinstation i ödemarken. Det är kallt och jag fryser men de påminner mig om vad som är viktigt i livet. Och de får mig att skratta och gråta. Jag rekommenderar verkligen Saman som guide.

Stärkt av Sadry och Yadi bestämmer jag mig för att nästa dag ta flyget till Tokyo. På lördag morgon träffar jag Chagawa som skriver vad som liknar Harry Potter i manga-version. Inte så trevlig till att börja med, men han "grows on you" efter ett tag. Känner igen mig i det att han inte riktigt vuxit upp. Det känns skönt att han och Hiromi blir ett par precis innan jag lämnar dem.

Eftersom livet inte alltid är så sockersött bestämmer jag mig för att resa vidare och redan samma kväll sitter jag på flyget till Israel. Jag träffar Ido i en gatukorsning en mörk natt, och tillsammans med unga palestinska grabbar springer vi över bergen. Jag hjälper en av grabbarna med en väska. Han är alldeles utmattad. Med livet som insats ska vi bygga lyxiga lägenheter åt israelerna på de ockuperade områdena. Själva trycker vi på nätterna som jagade villebråd i våra jordhålor. Chopp chopp låter rotorbladen i luften. På dagarna jobbar vi illegalt med att bygga lyxiga lägenheter åt de som jagar oss på nätterna. Muhammad får mig givetvis att gråta. Hur kan man vara så vänlig här man är så jagad? Jag känner mig elak och vill slå alla på käften. Smälla en bomb. Jag märker att vi har alla mycket att lära av Muhammad.

Jag tar planet till Ukraina. Två timmar senare sitter jag i herr och fru Pilipenkos kök och dricker vodka. De sprider bägge en svag doft av gris. På kvällen visar Vladimir mig sitt projekt. I garaget bredvid ligger sedan 20 år hans dröm, en u-båt. Som den självförsörjande bonde han är, tycker han att det mesta är möjligt, och när han hörde det ukrainska uttrycket "lika omöjligt som en U-båt på den ukrainska stäppen" var han naturligtvis tvungen att bevisa motsatsen. Eller nåt i den stilen. Jag är inte så bra på ryska, men vodkan gör susen! Vi får tag på en lastbil och kör till Svarta havet. Jag hade inte en aning om att det såg ut så här i Ukraina! Måste åka tillbaka. Och Vladimir sen - man blir varm i hjärtat av att se honom.

Tydligen har jag inte alla papper i ordning, och när jag på söndagen anländer till Rom med morgonplanet, måste jag tillbringa ett par förvirrande dygn i rättssalen. Jag förstår inte vad som händer men det verkar ingen av de övriga inblandade göra för den delen heller. Så jag tar det med ro. Åter litet salami. Litet bröd. Vin? Nej tack, det räcker. Va be', om ni ska truga så...basta, basta det räcker. Tack och lov tar det så småningom slut och jag bestämmer mig för att åka tillbaka österut. Europa känns med ens kall och hårt.

Följande fredag landar jag i Moldavien och blir indragen i en soppa med både Brezjnev och Queen Elisabeth. Mer kan jag inte säga - jag har säkerhetspolisen och en zigenarbaron efter mig.

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
För ytterligare resedetaljer: http://www.filmfestival.org/filmfestival/