Mil efter mil av röd sand och små buskar. Timme efter timme. 40 timmar på ett tåg ger en tid att tänka över livet.

Det var 2004 och fjärde månaden på min rundresa i Australien. Efter att ha stått och stampat en hel vecka i ett regnigt Adelaide ville jag ut på resande fot igen. Var i valet och kvalet men västkusten lockade. Sagt och gjort. Jag bestämde mig för att tåget från Adelaide till Perth. Det går egentligen hela vägen från Sydney och Stilla havet till Perth vid Indiska oceanen men med tanke på att min del av resan skulle ta ca 36 timmar kändes det fullt tillräckligt med bara en del av sträckan. Min första tanke var "Oj så tråkigt det kommer att bli".

Ja inte var det väl någon "action resa" direkt men som backpacker på resande fot så gott som hela tiden och rätt välfyllda dagar visade det sig vara jätteskönt att bara sitta ned och göra ingenting. Läsa lite tidningar, planera fortsatta resor men framförallt titta ut genom fönstret och tänka att här är man på väg mitt i Australien. Verkligen den "inre resan". Kändes som om man äntligen kom ikapp. "Landade" och insåg att man faktiskt JUST NU är mitt i äventyret. Man fick också (alldeles för mycket) tid till att fundera på saker som livet, kärleken och framtiden.. Mitt upp i alltihopa fick jag dessutom en och en halv timma extra att slå ihjäl på grund av tidsskillnaden mellan South Australia och Western Australia.

Som den snåle backpacker jag var bokade jag givetvis inte en liggvagn för min 2-nätters långa resa utan en sittplats.. Jag trodde först att jag hade turen att få två platser för mig själv men sen kom Jerry och satte sig på den ena - en australiensare som med bil och allt tog tåget västerut för att börja ett nytt jobb. Vår vagn var dock bara halvfull så det visade sig finnas gott om plats att sprida ut sig. Här var det dock bara handbagage som gällde. Den stora ryggsäcken checkade man in på stationen. Jag hade bunkrat upp med mat och vant mig vid tanken att leva på kalla konserver och kex de närmaste två dagarna. Tågmaten visade sig dock vara riktigt bra och mycket billigare än SJ så det var lite onödigt att släpa med matsäck.

Först lämnar man Adelaide och dess förorter, åker uppåt bland vinodlingar och gröna kullar. Dessa såg jag dessvärre inte så mycket av eftersom tåget lämnade Adelaide på kvällen. Och sen tar plötsligt allt slut. Dagen efter ser man i princip ingenting. Eller massor, beroende på hur man ser det.. :-) Det gjorde ju inte saken sämre att solen strålade från en klarblå himmel. Rödbrun sand och små buskar så långt ögat kan nå. I mil efter mil efter mil efter mil efter mil.. Nullarbor plains. Ett vidsträckt område i sydvästra Australien som är stor som Storbrittanien x 2. Jag skrev upp denna ödemark på min mentala "att göra" lista inför framtida resor.

På resan visas film och i högtalarna spelas turistinformation & historien om Indian Pacific. Tåget stannar två ggr på vägen så man kan gå av och kika sig omkring. Eller rättare sagt tre gånger.. men Watson var bara en skylt mitt ute i ingenstans och så en sandig väg som ledde fram till skylten. En aboriginsk man gick av mot en väntande fyrhjulsdriven jeep som snabbt körde ut mot horisonten och yrde upp vägdammet. Inte för att Cook, resans första stop, direkt var någon metropol det heller. Några spridda hus.. en övergiven skola som gjorts om till kiosk..och några rostiga skyltar som påvisar att efter Cook finns ingen bensin eller mat förrän 862 kilometer längre fram i Kalgoorlie. Konduktören uppmanade oss i högtalarna att när signalen ljuder måste ni snabbt tillbaks till tåget. Annars blir ni kvar i Cook till nästa tåg som kommer tre dagar senare..

Efter att ha handlat en Cola och ett par strumpor med Nullarbor-tryck var jag dock rätt trött på Cook och följde med tåget mot Kalgoorlie. Med en öde horisont utan vare sig skymmande hus eller träd blev givetvis solnedgången alldeles fantastisk! På kvällskvisten blev slätten lite mer kuperad, påminde om en afrikansk savann (tror jag.. har inte varit där... ännu.. :-) innan det blev alldeles becksvart. Framme i Kalgoorlie hade man hela tre timmar att slå ihjäl. Trots att det var fredagkväll var det mesta stängt så efter att ha vandrat några gånger på huvudgatan återvände jag till tåget och somnade på min stol.

Den andra morgonen förändrades landskapet drastiskt till skog och små bäckar. och lite innan nio rullade tåget in på stationen i Perth. Strax innan gick en man från karantänmyndigheterna iklädd uniform runt på tåget för att samla in frukt och grönsaker. Det får man nämligen inte ta med sig mellan staterna. Så jag fick sluka det kvarvarande äpplet från matsäcken. På tågstationen möttes jag av min morfars systers dotter som jag aldrig träffat och äventyret fortsatte..

155 dollar (ca 907 kr) kostade min resa över halva Australiens kontinent & nästan fyrtio timmars meditation. :-) Väl värt pengarna, tycker jag.. Andra kanske hade tyckt att det var skittrist.. Isåfall rekommenderar jag flyget istället.

VAD KOSTAR DET

Finns olika prisklass på biljetterna beroende på om man vill sova i säng eller sitta kvar i stolen. 2008 års priser ligger på 203$ (ca 1188 kr) med backpacker-rabatt, 395$ (ca 2312 kr) utan, i sittvagn. Vill man åka liggvagn kostar det istället 668$ respektive 1005$. Tåget avgår från Adelaide på söndagar och torsdagar.
http://www.railaustralia.com.au/indianPacific.php
http://www.gsr.com.au/