Tåget tuffar fram på rälsen. Rutan är till hälften neddragen och ljudet är öronbedövande men nödvändigt för att inte värmen i kupén ska bli outhärdlig. Den lilla flickan lutar sig mot fönstret och stirrar utan att blinka ut genom fönstret. Landskapet hastar förbi utanför och så plötsligt dyker den upp. Gränsen. Leendet sprider sig över ansiktet. Hon missade inte den denna gången heller. Hon är jag.

Ända sedan jag var liten har jag jag fascinerats av gränser. Och då menar jag inte gränser att bryta. Nej geografiska gränser. Som liten flicka åkte jag ofta tåg mellan norra Skåne och Småland. Jag visste exakt var gränsen mellan de båda landskapen låg och gjorde allt som stod i min makt för att inte missa den när den swishade förbi. Fortfarande har jag svårt att inte känna efter lite extra när vi passerar landskapsgränserna när vi åker genom Sverige.

https://litemerarosa.com/2019/06/05/10-geografiska-granser-pa-min-bucketlist/