Magiskt, mycket välkomponerat och – med ett uppenbart undantag – monokromt.
Ångloket är gissningsvis ett Litt E, ett av SJs vanligaste ånglok innan det mesta blev el och diesel. Efter att ha dragit gods och människor i många år ställdes de i långa plåtskjul längs stam- och inlandsbanorna för att klara transporterna om ryssen skulle anfalla (då elförsörjningen antagligen skulle bli bortbombad från dag ett).
Fortfarande finns ett par sådana lok på stickspår och mindre bangårdar runt om i Sverige. De står kvar eftersom a) det är ont om folk som kan köra bort dem, och b) personalen på återvinningscentralen skulle surna till om de fick dryga 80 ton ånglok i knät före kafferasten.
