GULDKORNS-BERÄTTELSE
När jag var i Caracas, Venezuela för första gången 1992, så varnades man för stölder och väskryckningar. En liten grabb sålde läsk för 1 dollar, men min man sa att han hellre ville ha en öl. Visst sa grabben, men den kostar 3 dollar och min man gav honom 3 dollar. Grabben sprang då iväg för att hämta ölen. När det gått ca 10 minuter och ingen grabb med öl kommit, så sa vi, att nu har vi blivit blåsta och började att gå vidare. Då kommer plötsligt en leende grabb med en öl i handen. Han hade fått springa till en släktings affär för att få tag på ölen. Och nu var han så stolt över att han lyckades, så vi gav honom 3 dollar för besväret.
Se, man kan fortfarande tro gott om människan. Än är hoppet inte ute.
Här ska du höra en annan berättelse, kryddad med otur, ärlighet och slump. Den visar att världen trots allt är rätt liten.
I höstas, på vår sista konstresa förra året här nere i mina hemtrakter (Umbrien och söra Toscana) utspelade sig följande:
På vår tur till Forens var det en av resenärerna som blev av med sin plånbok. Han hade den i sin ryggsäck. (Jag brukar alltid säga till resenärerna i bussen att de ska göra ryggsäcken till "magsäck" för att ha koll på den i gaturängseln i Florens. Men, men, men. Hur det nu var så upptäckte han förlusten av penningpungen då han skulle betala vid ett tillfälle. Borta var plånboken med pengar, kreditkort och allt!
Det blev besök hos polisen med stöldanmälan och spärrning av kreditkort. Lyckligtvis var hans hustru ägare till egna kort och hade dessutom pengar, så katastrofen var inte fullständig, men händelsen satte ändå sordin på stämningen.
Men nu börjar det märkliga!
Vår grupp åkte hem till Sverige. Men ett par dagar senare komm min granne här i Panicale till mig och frågade vad vi har för konstiga mobiltelefonnummer i sverige som inte går att ringa till.
Jag tyckte frågan var konstig och bad att få se på telefonnumret. Det var ett nummer som började på 070.
Jag frågade var han hade fått numret ifrån. Jo, dottern till grannens kusin, som bor i Florens, hade hittat en plånbok full med pengar och kreditkort på gatan. I den låg körkort och ett visitkort som stämde med namnet på körkortet. Hon såg att ägaren till plånboken bodde i Stockholm och hette "BJORN" och hade ett telefonnummer som började på 070. Så hon beslöt sig att ringa till honom för att säga att plånboken med dess innehåll hade hittats. så hon slog 0046 08070........... Men det gav inget resultet. Hun blev bara upplyst att ett sådant nummer inte existerar. Därför bad hon sina föräldrars kusin om hjälp, för hon visste att Mario, vår granne hade svenska grannar. De hade kanske något tips.
Så, det visade sig att denne "BJORN" var just den personen på vår konstresa som hade förlorat plånboken.
'Nå, vi redde ut problemet med telefonnumret. Först stockjolmsprefixet bort och sedan den första nollan.
"Bjorn" blev underrättad och plånboken med dess innehåll skickades som rekkomenderat breb till honom.
Gissa om han blev glad och jag blev förvånad. Att just grannens kusinbarn, bland över 40 miljoner italjenare plus ehn miljon turister, skulle vara den som hittade plånboken – och att plånboken trots allt hittades orörd på en trafikerad gata i Florens. En knökafull stad ochså fullt att tiggare ficktjuvar som lever på turisternas ouppmärksamhet.
Även min granne Mario tycker detta var ytterst märkvärdigt
Här ska du höra en annan berättelse, kryddad med otur, ärlighet och slump. Den visar att världen trots allt är rätt liten.
I höstas, på vår sista konstresa förra året här nere i mina hemtrakter (Umbrien och söra Toscana) utspelade sig följande:
På vår tur till Forens var det en av resenärerna som blev av med sin plånbok. Han hade den i sin ryggsäck. (Jag brukar alltid säga till resenärerna i bussen att de ska göra ryggsäcken till "magsäck" för att ha koll på den i gaturängseln i Florens. Men, men, men. Hur det nu var så upptäckte han förlusten av penningpungen då han skulle betala vid ett tillfälle. Borta var plånboken med pengar, kreditkort och allt!
Det blev besök hos polisen med stöldanmälan och spärrning av kreditkort. Lyckligtvis var hans hustru ägare till egna kort och hade dessutom pengar, så katastrofen var inte fullständig, men händelsen satte ändå sordin på stämningen.
Men nu börjar det märkliga!
Vår grupp åkte hem till Sverige. Men ett par dagar senare komm min granne här i Panicale till mig och frågade vad vi har för konstiga mobiltelefonnummer i sverige som inte går att ringa till.
Jag tyckte frågan var konstig och bad att få se på telefonnumret. Det var ett nummer som började på 070.
Jag frågade var han hade fått numret ifrån. Jo, dottern till grannens kusin, som bor i Florens, hade hittat en plånbok full med pengar och kreditkort på gatan. I den låg körkort och ett visitkort som stämde med namnet på körkortet. Hon såg att ägaren till plånboken bodde i Stockholm och hette "BJORN" och hade ett telefonnummer som började på 070. Så hon beslöt sig att ringa till honom för att säga att plånboken med dess innehåll hade hittats. så hon slog 0046 08070........... Men det gav inget resultet. Hun blev bara upplyst att ett sådant nummer inte existerar. Därför bad hon sina föräldrars kusin om hjälp, för hon visste att Mario, vår granne hade svenska grannar. De hade kanske något tips.
Så, det visade sig att denne "BJORN" var just den personen på vår konstresa som hade förlorat plånboken.
'Nå, vi redde ut problemet med telefonnumret. Först stockjolmsprefixet bort och sedan den första nollan.
"Bjorn" blev underrättad och plånboken med dess innehåll skickades som rekkomenderat breb till honom.
Gissa om han blev glad och jag blev förvånad. Att just grannens kusinbarn, bland över 40 miljoner italjenare plus ehn miljon turister, skulle vara den som hittade plånboken – och att plånboken trots allt hittades orörd på en trafikerad gata i Florens. En knökafull stad ochså fullt att tiggare ficktjuvar som lever på turisternas ouppmärksamhet.
Även min granne Mario tycker detta var ytterst märkvärdigt
Jag kan också berätta en händelse som förvånar.
Min hustru och jag var för ett år sedan i Natal och bodde på ett hotell som heter Ponta Negra flat. Vi skulle gå ut på restaurang på kvällen. Men visste inte var restaurangen låg. Så vi tog en taxi. Satte oss i baksätet och skulle åka den korta resan till kinarestaurangen vi hade bestämt. Bilen var sprillans ny, och min fru frågade chauffören om den och undrade dessutom om han brukade göra långkörningar ? Fick till svar att det gjorde han och gav henne sitt visitkort med namn och telefonnummer. Kortet gav hon till mig och jag stoppade ner det i min plånbok. Vi var framme och klev ur taxin och gick in och beställde maten. Deborah bad mig att ta ett kort på henne och den fantastiskt vackert upplagda maten och jag sträckte mig efter kameran som jag trodde att jag hade hängt upp på stolsryggen. Den var borta !! Förfärad och ledsen över att kameran och alla semesterbilder var borta ,satte jag mig bedrövad ner och deppade. Insåg att jag nog hade glömt kameran i taxin, då jag helt plötsligt mindes att jag hade fått chaufföresns visitkort ! Deborah ringde upp honom och frågade om han hade sett kameran ? Jo då !! Nästa kund hade sagt att -det ligger en kamera här- och gav den åt honom. Han sa att -när ni har ätit färdigt så ringer ni mig igen så kör jag hem er och ni får kameran-. Vilket också skedde. Han fick dessutom bra med dricks som tack för sin ärlighet.
Det märkliga med denna historia är att.
1. Jag har aldrig förut fått något visitkort av någon taxichaufför tidigare.
2. Jag har aldrig förut glömt något i en taxi eller buss.
Och nu hände dessa 2 saker samtidigt !
Slumpen, eller ?? Jag vet inte ? Men märkligt var det. Samt att chauffören var så ärlig.
Sensmoral: Hoppet är inte ute för mänskligheten !
M.V.H.
Urmas
Min hustru och jag var för ett år sedan i Natal och bodde på ett hotell som heter Ponta Negra flat. Vi skulle gå ut på restaurang på kvällen. Men visste inte var restaurangen låg. Så vi tog en taxi. Satte oss i baksätet och skulle åka den korta resan till kinarestaurangen vi hade bestämt. Bilen var sprillans ny, och min fru frågade chauffören om den och undrade dessutom om han brukade göra långkörningar ? Fick till svar att det gjorde han och gav henne sitt visitkort med namn och telefonnummer. Kortet gav hon till mig och jag stoppade ner det i min plånbok. Vi var framme och klev ur taxin och gick in och beställde maten. Deborah bad mig att ta ett kort på henne och den fantastiskt vackert upplagda maten och jag sträckte mig efter kameran som jag trodde att jag hade hängt upp på stolsryggen. Den var borta !! Förfärad och ledsen över att kameran och alla semesterbilder var borta ,satte jag mig bedrövad ner och deppade. Insåg att jag nog hade glömt kameran i taxin, då jag helt plötsligt mindes att jag hade fått chaufföresns visitkort ! Deborah ringde upp honom och frågade om han hade sett kameran ? Jo då !! Nästa kund hade sagt att -det ligger en kamera här- och gav den åt honom. Han sa att -när ni har ätit färdigt så ringer ni mig igen så kör jag hem er och ni får kameran-. Vilket också skedde. Han fick dessutom bra med dricks som tack för sin ärlighet.
Det märkliga med denna historia är att.
1. Jag har aldrig förut fått något visitkort av någon taxichaufför tidigare.
2. Jag har aldrig förut glömt något i en taxi eller buss.
Och nu hände dessa 2 saker samtidigt !
Slumpen, eller ?? Jag vet inte ? Men märkligt var det. Samt att chauffören var så ärlig.
Sensmoral: Hoppet är inte ute för mänskligheten !
M.V.H.
Urmas
Hej! Jag har också en berättelse om ärlighet. Detta utspelades på Zakyntos. Jag och min man hade tagit en taxi in till huvudstaden och under vägen tog chauffören upp ytterligare en passagerare, en dam, som fick sitta i framsätet. När vi hade kommit till det stora torget dit vi ville, steg vi båda ur taxin och min man betalade. Taxin for iväg och när den kommit en bit på väg blev jag varse att en axelväska jag hade med mig tydligen hade halkat av min axel och var kvar i bilen med kameran i. Vi började springa efter taxin och viftade med armarna, för att få chauffören att märka oss. Det gjorde han minsann och började backa i vild karriär och gav mig väskan med kameran i behåll. Det är inte för intet, som grekerna sägs vara ärliga.
Vid ett annat tillfälle, då min mans bror var på Rhodos med sin familj för att fira sin 50-årsdag, satt de vid en restaurang och åt. Sonen hade hängt sin kamera på stolsryggen. Ja, ni förstår väl. När de gick från bordet glömde han förstås kameran. Efter ett tag kom servitören springande efter dem med kameran. Min man brukar vara lite stygga mot spanjorerna sa, när han fick höra talas om det här: "Hade det varit en spanjor hade han sprungit åt andra hållet". Så illa kan det nog inte vara ändå. Vi är ändå inte rädda för Spanien och vi ska åka till Mallorca om 14 dagar. Det ska bli skönt och trevligt.
Vid ett annat tillfälle, då min mans bror var på Rhodos med sin familj för att fira sin 50-årsdag, satt de vid en restaurang och åt. Sonen hade hängt sin kamera på stolsryggen. Ja, ni förstår väl. När de gick från bordet glömde han förstås kameran. Efter ett tag kom servitören springande efter dem med kameran. Min man brukar vara lite stygga mot spanjorerna sa, när han fick höra talas om det här: "Hade det varit en spanjor hade han sprungit åt andra hållet". Så illa kan det nog inte vara ändå. Vi är ändå inte rädda för Spanien och vi ska åka till Mallorca om 14 dagar. Det ska bli skönt och trevligt.