Då gjorde jag bort mig

Under några veckor deltog jag i Sierras vandringstråd och det fick mig att undra om reseguidens medlemmar saknade humor . Sedan har det förts en annan diskussion och av den har jag förstått att det inte är brist på humor utan att det snarare är arten av humor som spelar in.
Humor är viktig för den som reser. Hur skall man annars kunna stå ut med de förtretligheter som man kan råka ut för under en resa. Men humorn. vitsen eller skämtet kan i sig förgylla resandet. 1989 hade jag nöjet att följa med på El Als första flyning från Arlanda. Det som slog mig då var hur de judiska passagerarna gick runt i planet, berättade historier för varandra och hade väldigt roligt. Och när man har roligt går tiden fort!
En gång i tiden reste jag som guide på endagsturer med buss. Dessa var i allmänhet upplagda så att hemfärden var en enda transportsträcka. Så när bingon, frågesporten och allsången var avklarade gällde det att ha en bunt roliga historier på lager.
En vits eller en rolig historia uppstår nästan alltid på grund av ett missförstånd eller bristande kommunikation mellan de inblandade. Kulturkrockar är också en bra grogrund.
Alla dessa förutsättningar möter vi som resenärer och en del händelser är inte bara skrattretande utan också lärorika för andra. Så varför inte bjuda på lite tokigheter som du upplevt och har du än så länge sluppit det som då var pinsamt, men som efteråt går att skratta åt, så har du kanske hört om någon annan som gjort bort sig ordentligt (och skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen).
För att exemplifiera vad jag menar skall jag avsluta med en historia. Jag har fått den av en av mina bussresenärer och han påstod att den var sanna, men då jag känner honom som en spjuver vågar jag inte garantera för sanningshalten i påståendet.

I början av 50-talet var det inte så vanligt med charterresor och än mindre vanligt var det i Finland så Pekka hade tagit färjan till Stockholm och där anslutit till en bussresa till Paris. Det var givetvis inte tal om övernattning på nedresan utan bussen rullade hela tiden och det var nästan morgon när man nådde Paris. Då Pekka behövde sova några timmar vilket medförde att han kom ner rätt sent till frukosten och det fanns då bara en plats ledig vid ett bord där en fransman satt med sitt kaffe. en croissant och tidning. Pekka, som vet hur man uppför sig i stora världen, stegar fram till bordet, intar enskild ställning, bockar och säger: Pekka Rantala. Därvid tittar fransmannen upp, ler och svarar "bon apetit".

Nästa morgon stegar Pekka fram till samma bord och skall just sätta sig när fransmannen sänker tidningen och leende säger "bon apetit". Pekka stramar upp sig, nickar till och hasplar ur sig "Pekka Rantala".

Den här scenen upprepar sig de följande dagarna med smärre variationer. Nu börjar Pekka bli fundersam och bestämmer sig för att besöka reseledaren. Han ställer frågan hur många gånger man skall presentera sig i Frankrike. Reseledaren ber Pekka berätta vad som hänt och när han får höra Pekkas historia säger han småleende att "bon apetit" betyder smaklig måltid.

Nästa dag i frukostrummet säger Pekka "bon apetit" till framsmannen när han slår sig ner vid bordet. Då lägger fransmannen ner sin tidning och reser sig upp, slår ihop klackarna, bockar och säger: Pekka Rantala!