Bestiga Kilimanjaro

Hejsan,

besteg Kili i juli för några år sedan. Kallt och torrt jämfört med andra årstider. Gick Machame Route med en extra acklimatiseringsdag. Det här är mina findings:

• Hade bokat allt från Sverige. Det går att boka på plats, men välj mitt tips är att välja guide noga.
Det lär finnas över 1000 guider i Moshi och Arusha och även om alla guider är licensierade (90% klarar det enkla testet för att bli guide) så är skillnaden mellan en bra och dålig guide gigantisk.

• Dock: Hela organisationen måste vara bra. Vi var två turister som hade 13 personer i teamet (guide, assistant guide, kock och porters, varav två bar mina kameror). Kocken är en av de viktigaste personerna. Det är betydligt trevligare att gå i ett lag där stämningen är bra. Då känner du dig som en bra arbetsgivare till ett gäng sköna grabbar. En bra grogrund för god stämning är när guideföretaget behandlar sina porters schysst (bra utrustning och att de inte tvingas att bära för mycket).

• Somliga kostnader kommer man inte undan – gäller exempelvis park fee 360 USD + camping fee 360 USD om ni tältar er upp längs Machame route. Transport till och från Machame gate från ditt hotell eller från Moshi. Jag hade ett bra hotell i närheten som magasinerade den packning jag inte behövde upp på Kili. Hotellpersonalen gjorde dessutom rent mina grejor innan hemresan (guld värt... Kili-dammet letar sig in överallt). Och middagen + hotellnatten efteråt var downright heavenly.

• Det vimlar av skräckhistorier om hur det är att gå upp. Det enda som man kan vara helt säker på, är att effekterna av den höga höjden är ett lotteri. Du kan vara topptränad och må skit hela vägen upp. Du kan vara en soffpotatis och klara hela vandringen med bara lindriga besvär.
Själv tappade jag aptiten totalt en kväll. Annars hade jag en promenad i parken (eller i alla fall en promenad i uppförsbacke). Lucky me.

• Kilimanjaro mäter 5895 meter i strumplästen. Att vistas på den höjden är inte ofarligt – av de runt 25000 som försöker varje år, så dör 12-25 per år (har sett lite olika siffror). Ja. Folk DÖR. Guiden kommer att titta efter symptom på höjdsjuka och ta ner dig så snart han ser några. Det är alltså ingen självklarhet att du får stanna länge på toppen. Själv fick jag tillbringa en och en halv timme däruppe, vilket får räknas som väldigt länge. Det kunde lika gärna blivit 10 minuter. Eller två minuter. Min guide hade slutat räkna bestigningar efter 70 gånger och verkade ha sett det mesta.
NYHET! Nu finns det dessutom helikopterräddning att tillgå. http://www.kiliairrescue.com – kolla med ditt guideföretag om de har en sådan försäkring. Kolla om det är några extra avgifter förknippade med denna.

• Dyrare operatör betyder ofta en bättre kock och bättre mat. En av mina porters bar färska ägg på huvudet i fyra dagar och de skickade upp en runner med färsk sallad och mer ägg.
Du har bara dig själv att hålla reda på, så mat och sömn är det som räknas för din livskvalitet. Och helst en extra acklimatiseringsdag mellan Barranco och Barafu camps (jag hade inte velat vara utan den). Totalt spenderade jag fem dagar i uppförsbacke och två dagar i nerförsbacke. Se rutten här: http://machame.com

Oumbärligt på berget:
1. Ett par riktigt väl ingångna lättare skor.
2. Ett par riktigt väl ingångna vinterkängor för sista nattens vandring uppför.
3. Varma förstärkningsplagg till toppförsöket. Och glöm inte varma handskar – det gjorde jag. Inte skönt.
4. Ett riktigt bra uppblåsbart liggunderlag som isolerar mot kylan från marken + en bättre sovsäck som klarar minusgrader.
5. Extra och fulladdade batterier till din kamera. Förvara dem varmt och nära kroppen under toppattacken. När min kamera verkade ge upp vid Gilman's Point var det faen inte kul. Den kom dock igång igen efter en kvart. Då mådde jag bättre.
6. Huvudvärkstabletter. Kan lindra lättare besvär av höjdsjuka.
7. Eget toalettpapper. You know why.
8. Om du vill bada i en bäck med iskallt glaciärvatten så har du din chans i Barranco Camp. Då är en campingtvål för kallt vatten och en större handduk något du är villig att betala ganska mycket för. Jag saknade handduken.
9. Gåstavar. Nej, inte sådana som används för att motionera på parkvägar utan teleskopiska för vandring.
10. Vilja gå hela vägen upp. Kili är inte en kraftansträngning. Det är ett motivationstest.

Och var beredd på att vägen ner är riktigt tuff. Uppåt är en barnportion i jämförelse om du frågar mig.

All the best,

:: hkn ::

PS. Även om jag inte hade kommit hela vägen upp, så var det värt mycket att nå högt upp på berget. Utsikten är helt vansinnig redan efter andra dagen. Vintergatan är makalös när man tittar upp mot himlen under nattvandringen mot toppen. Och den som är oberörd vid Gilman's Point vid soluppgången bör nog uppsöka läkare.

Hm, en Kilimanjaro-bestigning är lite som en förlossning (bara jobbigare), dvs något man aldrig glömmer, utan alltid bär med sig och att höra om andras erfarenheter eller förestående bestigningar triggar en ett berätta om sin egen... :-)

Jag gick upp årsskiftet -98/99 och kan bara instämma i vikten av att ha en bra guide, då du när du väl gett dig av är helt utelämnad åt honom och hans omdöme.
Vi köpte vår resa genom Äventyrsresor, men det gick ändå snett. (vi fick senare tillbaka de 10000 kr som bestigningen kostat)
Eftersom det var nyår var berget fullbokat och den agency som Äventyrsresor i sin tur använde (kan de ha hetat något med Sara/Zara?), anlitade en helt obeprövad person som guide till vårt sällskap.
Väl uppe på berget övertalade han oss att vi i stället för den beställda vägen (Machame Route) skulle vi gå upp på baksidan av berget.
Denna väg visade sig bestå av en hel del lättare klättring. Denna klättring skulle dock utföras i mörker och av personer med varierande grad av och tilltagande höjdsjuka. Det gick inte att vända utan enda vägen ledde över toppen på Kilimanjaro.

Jag var till en början, den i gruppen som klarade stigningen allra bäst. Helt oberörd upp till 4700 m. Sedan blev jag tokdålig och började spy. Detta visar hur förrädisk höjdsjukan är, man vet aldrig när och mot vem den kommer att slå...
En annan viktig detalj med höjdsjukan är att man blir dum av den. Det är egentligen den första som händer, man förlorar vett och sans och fortsätter uppåt då man omedelbart borde gå ner. Man behöver med andra ord en förståndig guide som säger åt en vad man ska göra.

När jag kom till toppen av Kilimanjaro hallucinerade jag. en kille i vår grupp kunde inte längre stå på benen. Tillståndet efter det vi befann oss i, har jag efteråt förstått, är medvetslöshet och sedan död.
Då hittade en annan guide från en annan grupp oss. Han började skrika för att få dit folk som sedan sprang nedför berget med oss. När jag kom 1000 meter ner mådde jag "fina fisken igen" medan den andra höjdsjuke i gruppen behövde en vecka innan han var återställd.

Men jag fick se solen gå upp över Afrika och det glömmer jag aldrig! :-)

Detta var förstås lite mer information än du bad om, men betonar ytterligare vikten av att ha en bra, seriös guide.

Och ta med mycket snacks. Typ nötter och russin. Det känns som att det motverkar höjdsjukan att hålla blodsockret på en hög nivå.

Jisses vilken story, Gunilla... den sortens cowboys är förhoppningsvis mer sällsynta bland guiderna idag, men återigen – skillnaden mellan en bra och och dålig guide är ibland inte bara att komma upp eller ej, utan en fråga om liv och hälsa på Kili.

Dock...
• det finns bara en enda sak som hjälper mot höjdsjuka och det är att ta sig ner till lägre höjd. Snacks kan göra att du känner dig piggare, vilket är en bra sak, men att – som du skriver – motverka höjdsjuka med snacks, nej... det går inte.

• huvudvärkstabletter kan vara bra att ha, för en släng av lätt huvudvärk får i princip alla medan kroppen acklimatiserar sig. Att oavbrutet knapra Alvedon och hoppas på det bästa är inte rätt idé.
Guidens jobb är att se dina hälsoförändringar och agera därefter. T ex genom att säga till dig att avbryta bestigningen.

• vid akut höjdsjuka är det dessutom en fråga om mer än bara lindra obehaget. Lungödem är inte någon vanlig hosta. Hjärtats vänstra kammare är ofta svagare än högra kammaren – när vänstra kammaren inte orkar pumpa bort det blod som höger kammare pumpar in, så kan vätska samlas i lungorna. Obra.
Det går inte heller att säga vem som drabbas. Akut höjdsjuka drabbar fullt friska människor när de anstränger sig på hög höjd. Ett lotteri.

• några extra råd till alla Kili-aspiranter:
Googlar ni lite, så kommer det att dyka upp ljushuvuden som påstår att Diamox (ett blodförtunnande medel) kan användas för att lindra symptomen på berget och hjälpa dig att nå toppen. Det är helt galet.
Lyssna på kroppen och gå ner.
- Vid lungödem (HAPE) är det 500 att ta sig minst höjdmeter nedåt som gäller.
- Vid hjärnödem (HACE) så är det ner under 1500 meter som gäller.
I båda lägena är syrgas en fördel att ha till hands.

Jag såg en kvinna bli nedledd av guider strax under Gilman's Point (300 meter under toppen). Hennes ansikte hade en otäckt blekgrå kulör, som kalksten. Ingen behaglig syn. Nej, jag vet inte hur det gick för henne...

Till slut: Gunilla påpekar en annan sak som är värd att minnas: Man blir dum i huvudet på hög höjd (läkarna uttrycker det som desorientering, förvirring och försämrat omdöme). Så here we go again – guiden är viktig, viktig...

End of rant,

:: hkn ::

Hm, I´ll refrase...

Snacks hjälper förstås inte mot höjdsjuka på det sättet.
Det jag menade är att på vägen upp på berget kommer man redan från dag 1 att må illa och känna sig allmänt risig. Höjdsjukan lurar som sagt bakom varje hörn och man vet aldrig när den tänker slå till mot just mig.
Man ska då tänka på:
1) Polle, polle, dvs sakta, sakta ska man gå framåt, uppåt
2) Dricka vansinnigt mycket vatten
3) Käka nötter och russin för att hålla blodsockret på en hög och jämn nivå

Dessa tre tycks öka chanserna att nå toppen.

Hallå hörn!
Vill tacka så mycket för tips och delade erfarenheter! Detta har peppat upp mig ännu mer, har du redan vandrat Inkaleden, Himalaya och har gener från Anderna eftersom jag kommer från Peru. Men tack så mycket för era erfarenheter så att jag vet vad som väntar mig. Men era historier om fin utsikt och soluppgångar peppar mig ännu mer, det är sånt som jag som äventyrare älskar dessutom älskar jag hårda utmaningar men var det 360 USD det kan ligga på priset om man väljer att boka där?

Oj. Nej. Stopp.
360 USD är park fee (kostar 60 USD per natt). Sedan tillkommer camping fee (50 USD per natt, tror jag) och en 20 USD rescue fee. Det är vad du betalar för att överhuvudtaget få vara på berget.

• Sedan tillkommer guide, assistant guide, kock och bärare samt mat, hyra/slitage av tält och så vidare. Ingen blir uppsläppt på berget utan guide.
Det är smart att lägga på en extra acklimatiseringsnatt så att du är uppe sju dagar på berget istället för sex.

• Jag hör din fråga – vad kostar det?
Vill du bara komma upp på berget och struntar i allt som gör turen bättre, så låg priset för en riktig budget-trek upp på Kili 900 USD sist jag kollade. Alltså knappt 6000 SEK. Detta bygger på att du bokar på plats.
Men – och jag vet att jag tjatar – räkna med att behöva lägga på ett par hundra USD för bättre kvalitet på mat och guide.

• Du bör också reservera ett par hundra USD för dricks. 60-70 USD för guiderna och 20 USD för varje porter. Glöm inte att dricksa kocken ordentligt om han varit bra.

• Jag vet – du vill fortfarande veta: Vad kostar det?
Min magkänsla är att en bestigning går på runt 10'-12' svenska enkronor med en hyggligt välrenommerad operatör om du bokar härifrån. Räkna med att betala 15' om du vill kvalitetssäkra. Och detta är exklusive dricks.

En personlig reflektion: Kili on a shoestring är självplågeri. Kili med en bra guide och bra organisation är en otrolig upplevelse.

:: hkn ::

Aj vad dyrt, menar du att det kommer kosta 10 000 att bestiga Kilimanjaro om man bokar där? Jag har safari OH dessutom ska jag till Sydafrika så :( låter för dyrt :(

Svaret finns i vad jag svarade nyss.

”...priset för en riktig budget-trek upp på Kili 900 USD sist jag kollade. Alltså knappt 6000 SEK. Detta bygger på att du bokar på plats.”

Men det är ingen bestigning jag rekommenderar.
Räkna med att det kostar runt 10000 och uppåt att hamna på toppen av Kili.

:: hkn ::

Vill bara säga att jag är avundsjuk, härligt att bestiga Kilimajaro.

Tack så mycket för tipset Hkn, det har fått mig att planera mycket bättre :)

Har du själv bestigit Kilimanjaro? :)

No worries, bara glad att kunna hjälpa till.

Även om man ska ha respekt för berget så är det något nästan varje någorlunda frisk person klarar – om man har en bra guide, tid och motivation.
Det där sista är viktigast. Kili är inte så mycket en kraftansträngning (du bär nästan ingenting) som en inställningsfråga (du kämpar mot höjdeffekter och kyla och det faktum att det går ganska mycket uppför i fyra-fem dagar).

Rekommenderar ALLA att göra turen upp. Frågade min guide om jag skulle kunna ta med mina föräldrar, då 62 och 68 år gamla, och han svarade: ”Jag skulle lägga på en extra dag till dem för att acklimatisera sig (sex dagar uppför, två nerför). Har de bara friska ben och viljan, så fixar de Kili.”

Good luck och kom ihåg – pole pole – ta det lugnt uppför!

:: hkn ::

En sista fråga, jag ska till Dar es Salam, vet du om man kan boka där eller måste jag till en annan stad? Alltså Kilimanjaro?

Framför allt Moshi vimlar av små guide-kontor och ställen där man hyr ut utrustning för Kili-bestigningar.

Från Dar till Moshi är det över 50 mil. If I were in your shoes, så skulle jag boka i Moshi.

Best,

:: hkn ::

Okej, hur tar man sig till från Dar till Moshi?? Finns det bussar/tåg?

Diamox/acetazolamide är inte ett blodförtunnande medel. Det sänker pH i blodet , vilket gör det möjligt för kroppen öka andningen och syresättningen. Samma mekanism som i normal acklimatisering , bara fortare. Effekten är sann , när man mår bättre med Diamox så beror det på den bättre syresättningen. Medicinering är en nödlösning , bäst är att följa riktlinjerna för hur snabbt man kan klättra.

Ljushuvudena som påstår detta är dom läkare som ägnat årtionden åt både klättring , akutvård och forskning på hög höjd. Bästa exemplet är amerikanska CDC´s råd ( http://korta.nu/cdcalt ) skrivna av Peter Hackett ( besteg Everest ´82 , expeditionsläkare , driver Institute for Altitude Medicine i Colorado ) och David Shlim ( också klättrande doktor som jobbat femton år i Nepal ) . Se samma råd upprepas av International Society for Mountain Medicine ( ismm.org ) , Himalyan Resce Association , internationella klätterförbundet ( theuiaa.org ) osv.Långsamt borde innebära att man följer dom säkerhetsråd som gäller i hela övriga världen. Vilket inte kommer att hända , Kili är affärsiden om att bryta riktlinjer för att i ( näst ) värsta fall bära ner deltagare.

Vansinnigt mycket vatten är just vansinnigt : höjdsjuka slutar med hjärn och lungödem , dvs vätskeöverskott i vävnaderna , och det förebyggs inte inte genom att hinka in mer vätska i systemet. Dessutom så är att kolka i sig rent vatten ett klassikt sätt att framkalla hjärn och lungödem : rubbad saltbalans leder till omfördelning av vätska från blodbanan till vävnaderna. Hackett beskriver ordkargt i en artikel hur han blir tillkallad som konsult för en svårbehandlad grupp på fem personer som var bedömda som höjdsjuka men visade sig vara vattenförgiftade : en dog.

>Citerat från Hkn:Diamox/acetazolamide är inte ett blodförtunnande medel. Det sänker pH i blodet , vilket gör det möjligt för kroppen öka andningen och syresättningen. Effekten är sann , när man mår bättre med Diamox så beror det på den bättre syresättningen. Medicinering är en nödlösning , bäst är att följa riktlinjerna för hur snabbt man kan klättra.

Ljushuvudena som påstår detta är dom läkare som ägnat årtionden åt både klättring , akutvård och forskning på hög höjd. Praktexempel är amerikanska CDC´s råd ( http://korta.nu/cdcalt ) skrivna av Peter Hackett ( besteg Everest ´82 , expeditionsläkare , driver Institute for Altitude Medicine i Colorado ) och David Shlim ( också klättrande doktor som jobbat femton år i Nepal ) . Se samma råd upprepas av International Society for Mountain Medicine ( ismm.org ) , Himalyan Resce Association , internationella klätterförbundet ( theuiaa.org ) osv.Långsamt borde innebära att man följer dom säkerhetsråd som gäller i hela övriga världen. Vilket inte kommer att hända , Kili är affärsiden om att bryta riktlinjer för att i ( näst ) värsta fall bära ner deltagare.

Vansinnigt mycket vatten är just vansinnigt : höjdsjuka slutar med hjärn och lungödem , dvs vätskeöverskott i vävnaderna , och det förebyggs inte inte genom att hinka in mer vätska i systemet. Dessutom så är att kolka i sig rent vatten ett klassikt sätt att framkalla hjärn och lungödem : rubbad saltbalans leder till omfördelning av vätska från blodbanan till vävnaderna. Hackett beskriver ordkargt i en artikel hur han blir tillkallad som konsult för en svårbehandlad grupp på fem personer som var bedömda som höjdsjuka men visade sig vara vattenförgiftade : en dog.

Jag har bestigit Kilimanjaro med en svensk arrangör (www.africanatravel.se) som har egen personal, guider, bärare, lock osv. I Tanzania. Kändes som de hade bra koll och var seriösa. Vår guide, Bryan, var superbra! Viktigt att tänka på när du bestiger Kilimanjaro är att du väljer en arrangör som har bra utrustning, kör och lagar bra mat och har guider som verkligen kan sin sak. Tänk på att fråga om flygevakuering med Flying Doctors ingår. Vanligt rescue fee på Kilimanjaro gäller bara transport ner från berget med bil. Med Flying doctors får ni flyg till sjukhus i Nairobi.

hejsan.

Tack så mycket, men nu har jag bestigit Kilimanjaro, det var mitt livs största utmaning och den mest fantastiska jag varit med om. Har vandrat i Anderna, gått Inkaleden och vandrat lilla Annapurna Trekking i Nepal innan, men detta tog priset. Tack ändå för tipset :)

MVH Julio Chavez

Häftigt att du vågade! Här är en liten film från min Kilimanjaroresa som jag gärna delar med mig av :) http://youtu.be/a0v52NNzRqQ

Åh, du reste med Nicklas Lautakoski, han är en förebild för mig. Otrolig skön person säger jag bara!!!!!!!!! :)