...jag ser på det blå...
...jag tittar på havet...
...Jaha!...
...det är som på Louvren...
Det ovan ska föreställa en dikt skriven av... kmr inte ihåg... I alla fall passar inte den dikten in på mitt hav! Det kan man aldrig stirra sig mätt på....
Jag Googlade om dikten och här är resultatet på en blogg skriven i wibjörns värld. Han skriver så här:
Ett klassiskt exempel på detta tycker jag är Göran Sonnevis dikt Världen ser dig från 1964:
Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.