Gustav Vasa – eller mer korrekt Gustav I[1] – var kung av Sverige 1523–1560 och riksföreståndare 1521-1523, under det pågående Befrielsekriget. Han föddes troligen den 12 maj 1496 på Lindholmens gods i Orkesta socken (Seminghundra härad)[2] och dog den 29 september 1560 på Stockholms slott.[3] Hans makttillträde, inlett som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad (i vilket Gustavs far avrättades) innebar slutet för Kalmarunionen och riksdagens rätt att utse kungen, då arvmonarki infördes i Sverige. Gustav tillhörde Vasaätten, som genom honom blev den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Hans regering kännetecknas av införandet av ett starkt centralstyre i hela riket med en effektiv byråkrati och en protestantisk statskyrka grundad på Luthers lära.
Gustavs roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni – datumet då han valdes till kung av riksdagen 1523 – som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav I utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med sin hänsynslöshet och maktlystenhet kombinerat med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med statsvetaren Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.[4]
