Svart stork Nordens Ark

Längd: 95 cm. Vikt: 3 kg.
De
,n svarta storken förekommer i mindre antal än den vita storken. Dess västra utbredningsområden har krympt under 1900-talet och idag finns den österut via Ryssland ända till japanska havet.
I Europa går den svarta storkens västliga utbredningsgräns genom Danmark, östra Tyskland och ned till norra Grekland, även om den förekommer sparsamt i ytterligare några områden i Västeuropa. Den häckar i Baltikum upp till Finska viken och i Sverige häckar den ytterst sporadiskt.

Till skillnad från den vita storken är den svarta en utpräglad skogsfågel. Den förekommer vid kärr, åar, våtmarker och sjöstränder. Häckar i gammal ostörd skog.
Arten migrerar i början av augusti till september till övervintringsområden, som ligger i sydöstra Afrika. Det är vanligt att den svarta storken , liksom den vita storken, återkommer till samma boplats år efter år.

Födan utgörs till största delen av fisk, groddjur och insekter, men även ödlor, ormar och mindre däggdjur.

Den svarta storken är skyggare än den vita och uppträder ofta ensam.

Ändrade biotopförhållanden, dvs utdikningar av våtmarker (födoställen) samt avverkning av gamla grova träd (lämpliga boplatser) har reducerat antalet svarta storkar i hela Europa, även om den nu verkar återkolonisera tidigare traditionella häckningslokaler i allt större grad, Icke försumbar avskjutning sker i övervintringsområdena i Afrika samt utefter sträckleden runt Medelhavet.