"ANTONIO"

Vi gick til ouzerian i salutorget. Vi skulle träffa våra kompisar hemifrån K. och L. Då blev det ouzo. De var stora och starka. Den här gången var det nog ägaren, en lite äldre man, som serverade. Han var sprallig och gick an. Han såg så snäll ut med små plirande ögon och ett väderbitet ansikte. Han satte sej vid ett bord, där han hade en kompis, som hette Antonio, en rätt välklädd herre åtminstone i jämförelse med värden. Antonio satt och pillade i tomater och lite kött, som låg på en tallrik, medan värden hoppade fram och tillbaka mellan gästerna och bordet.

Så började cirkusen. Frun i huset gick in genom dörren in till köket, eller vad det var. Då slog värden, som hade hämtat ett stort glas ouzo, utan vatten i, en hastig blick mot dörren och tog sej en hutt. Så när hustrun kom ut igen, skrek han Antonio, Antonio. Vi började ju skratta och han blev inspirerad att fortsätta. För varje gång som frun reste sej och gick in, tog han mera ouzo och skrek Antonio, Antonio. Det pågick både länge och väl.

Så gav han Antonio en sedel, denne reste sej och gick, medan cirkusen pågick. Vid ett tillfälle, när hans glas var nästan tomt och han inte var där, gick hustrun fram och lyfte på glaset. Luktade på det och tog det med sej, medan vi fullkomligt tjöt av skratt. Det satt också en gäst bakom värdens stol. Han tog också bort hans glas och gömde det, när det var nyss påfyllt.

Så småningom kom Antonio tillbaka med ett paket med gyros pitta. Det ställde värden på bordet och hustrun kom med gafflar. Hon lyfte över lite pommes frites, lite pittabröd och lite kött på en assiett och ställde assietten på vårt bord, så vi fyra fick smaka, medan värden hojtade sitt Antonio, Antonio. Det var klart att vi blev sittande med en sådan underhållning. Allt som allt konsumerades det 8 ouzos vid vårt bord. Jag och K. en var och killarna resten.

Till slut började vi misstänka att hustrun hade spelat med i spelet, för att hålla oss kvar. Vi tänkte undersöka det nån dag senare om det var samma slags spel då också.
Ja, så reste vi oss och gick hemåt. Då fick jag ta ett kort på värden. Han poserade bra framför kameran.

PS. När vi var på Rhodos 1981, var det här vi satt och åt frukost tidigt på morgonen, när vi hade varit och sett på fiskeauktionen. DS