Uzbekistan och Turkmenistan oktober 2011

Vi reste med Turkish Airlines från Stockholm till Istanbul, där vi bytte plan och fortsatte direkt till Tasjkent. Vi landade mitt i natten mellan dag 1 och 2 och kom till hotellet vid fem på morgonen ungefär. Vi hade förmiddagen ledig för att vila ut efter resan och gav oss ut efter lunch för en stadsrundtur i denna Centralasiens största stad (ca 2,5 miljoner invånare).

Stora delar av staden byggdes upp under Sovjettiden efter den stora jordbävningen 1966, men det finns kvar en äldre stadsdel där livet påminner om det vi kom att se på landsbygden under resan.

Samarkand
Denna dag skulle det som var en dröm för många bli verklighet för oss! Efter frukost färdades vi söderut från Tasjkent, förbi många byar och bomullsodlingar, mot det mytomspunna Samarkand. Vi stannade på vägen i en by och gick runt lite på marknaden. Turismens allfarsvägar kändes här väldigt långt borta!

Det var Thorstein Bergman som skrev den kända sången ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” – på eftermiddagen kunde vi sluta fundera på det; vi var framme! Efter incheckningen gick vi ut på stan och såg de främsta sevärdheterna; det magnifika Registantorget med sina tre medrassas, koranskolor, och den enorma Bibi-Khanymmoskéen som Timur Lenk lät bygga, men som blev så stor att den kollapsade kort efter att den blev färdig.

Få andra städer i världen var så intimt förknippade med legender och historier som Samarkand. Denna stad var Uzbekistans näst största och lika gammal som Rom, Aten och Babylon – mer än 2.500 år. Gamla arabiska manuskript kallar staden för Österns Juvel, medan européerna kallade staden för Vetenskapens stad. När Alexander den Store först såg Samarkand lär han ha sagt: ”Jag hade hört att staden skulle vara vacker, men att den skulle vara så vacker och majestätisk kunde jag inte drömma om”.

En poet skrev följande rader. ”Du kunde resa över hela världen, se pyramiderna och beundra sfinxens leende, Du kunde lyssna till vindens sång vid Adriatiska Havet och knäböja vid Akropolis, häpna över Rom med sitt Forum och Colosseum, charmas av Notre Dame i Paris eller de gamla domerna i Milano; Men har du sett byggnaderna i Samarkand kommer du att trollbindas av dess magik för alltid”.

Det gav en mycket speciell känsla att befinna sig på en så legendarisk plats som denna stad. Under dagen kom vi att stifta närmare bekantskap med de platser som gjort Samarkand så känt; Ulughbeks observatorium, nekropolen Shah-I-Zinda, Hazrat Hyzr-moskéen och Guri Amir-mausoléet, där Timur, två av hans söner och två barnbarn låg begravda. En oförglömlig dag!

Bukhara
Vår resa gick sedan vidare till en annan av de klassiska städerna längs Sidenvägen; Bukhara. Resan tog drygt fem timmar och gick genom glest befolkad landsbygd. Vi stannade längs vägen för att ta bilder och dricka kaffe, kakor och torkad frukt, som chaufförerna tagit med sig!

Vid ankomsten till Bukhara checkade vi in på vårt hotell och börjar sedan lära känna denna Centralasiens heligaste stad; liksom Samarkand uppsatt på UNESCO:s lista över världsarv!

Vi besökte det charmiga torget Lyabi-Hauz med sina téserveringar och vackra byggnader. Här låg bland annat Bukharas kanske vackraste medrassa, Nadir Divanbegi, med sitt utsökta fågelmotiv på portalen. Vi besökte också stadens mest imponerande plats, där vi såg Kalonminareten och moskén med samma namn, som hade plats för upp till 10 000 människor!

Vi fortsatte att utforska Bukhara och besökte bland annat Ismail Samani-mausoléet, byggt på 900-talet och känt för sitt vackra mönster av tegel, samt Arken, vars äldsta delar var från 400-talet. Detta var emirernas palats och även om största delen av detta enorma palats låg i ruiner, så gick det att få en bild av hur det en gång såg ut.

Mary, Turkmenistan
Dagen därefter lämnade Uzbekistan för några dagar och körde söderut den korta vägen till gränsen till Turkmenistan. I Centralasien tar gränsövergångar sin tid; om man skulle arrangera en tävling i byråkrati så skulle både Uzbekistan och Turkmenistan vara heta medaljkandidater!
Turkmenistan brukar kallas för Centralasiens svar på Nordkorea; orsaken till detta var den massiva personkult som den förre presidenten Nijazov lät skapa runt sig. Han lät klä städerna i landet med porträtt av sig själv och döpte till och med om veckodagarna och månaderna efter sig själv och sina familjemedlemmar! Den nye presidenten hade låtit ta bort de flesta spår efter Nijazov, men hade istället börjat låta sätta upp porträtt på sig själv!
Resan fortsatte sedan söderut genom Karakumöknen. Vi bjöds på ett säreget landskap med sanddyner och låg buskvegetation. Resan till Mary, Turkmenistans tredje största stad, tog ungefär tre timmar. Staden var typiskt sovjetisk i sin arkitektur, med breda gator och monumentala officiella byggnader.

Merv
Ungefär 32 kilometer från Mary låg landets främsta sevärdhet; gamla Merv. Detta var ett av Turkmenistans tre världsarv och av stor historisk betydelse för hela Centralasien. Merv nådde sin höjdpunkt under 1000-och 1100­talen, då Sidenvägen var som viktigast. Vid denna tid härskade seljukerna över detta område, och detta turkiska folk gjorde Merv till sin huvudstad. Näst efter Bagdad var staden den viktigaste i den muslimska världen. Det fullständiga namnet på denna tid var Marv-i-shah-jahan, vilket betyder Merv, världens drottning. Kanske mest imponerande av det vi kom att se under förmiddagen var Kyz Kala, två byggnader från 600-talet i adobe (lera blandat med halm) och med underligt, korrugerade väggar. Vi åkte sedan tillbaka till Mary, varifrån vi flög till huvudstaden Ashgabat.

Ashgabat
Turkmenistan var underligt och bisarrt på många sätt. Exempelvis de enorma monument Nijazov lät bygga för att hylla sig själv, alla luxuösa hyreshus som byggdes med rasande fart och de imponerande regeringsbyggnaderna.
Nijazov skrev några böcker varav den mest kända var Rukhnama, en grön bok med rosa ram som samtliga som vill ha anställning inom statliga myndigheter och företag måste göra en examen på! Det sägs att denna bok finns översatt till samtliga världens språk, bland annat svenska, och det finns butiker som endast säljer böcker av Nijazov.Ett exemplar av boken sägs cirkulera i en bana runt jorden efter att ha skjutits upp av Nijazov.

En annan av Nijazovs sista bisarra idéer var att klä alla byggnader i vit marmor; det ryktas att Turkmenistan var en av världens största köpare av marmor. Detta medan majoriteten av turkmenerna levde i yttersta fattigdom.

Den nye presidenten försöker tona ner de värsta excesserna efter Nijazov och den berömda Neutralitetsbågen, ett 60 meter högt monument med en guldstaty av Nijazov på toppen som roterade för att statyn alltid ska ha ansiktet vänt mot solen, hade monterats ned. Det sägs att den ska ha flyttas till utkanten av staden.

Vi besökte även mattmuséet, där världens största handvävda matta finns, samt den gigantiska moské som Nijazov lät bygga i sin födelseby strax utanför Ashgabat. Här finns även mausoléet efter hans familj, som dog i den stora jordbävningen som drabbade staden 1948. Allt var i vit marmor och guld och i enorma format – mattan som låg under moskéns kupol, helt handvävd och i ett stycke, vägde 1,5 ton!

Under dagen besökte vi även gamla och nya Nisa, uppsatt på UNESCO:s världsarvslista sedan 2007. Dessa befästningar härstammar från den parthianska kulturen, som blomstrade mellan 200-talet f Kr och 200-talet e Kr. Gamla Nisa var hela 14 hektar stort och omges av en hög mur med mer än 40 rektangulära torn.

Tidigt på morgonen nästa dag åkte vi till flygplatsen för att flyga norrut till staden Dashoguz, som låg nära den uzbekiska gränsen. Dashoguz största sevärdhet var den stora marknaden Baybazar, som betyder den rika marknaden. Här säljs allt mellan himmel och jord och vi gick runt i det härliga folkvimlet och njöt av färger och lukter. Vi fortsatte sedan till Kunya-Urgench, nordväst om Dashoguz. Här kom vi att få se exempel på hur gamla traditioner lever kvar; kvinnor hade i århundraden vallfärdat till kullen Kirk Mulla för att sedan rulla nedför den. Detta sägs vara bra för fertiliteten och var ett bruk som fortfarande praktiseras. Kunya-Urgench var huvudstaden för Khwarezm-khanatet på 1100-talet och är sedan 2005 uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.

Läget intill floden Amu-Darja gjorde att staden växte snabbt och var en av de största och viktigaste städerna längs Sidenvägen. På 1100-talet och i början av 1200-talet var det bara Bukhara som var större än Kunya-Urgench och trots mongolernas försök att jämna staden med marken vid erövringen 1221, så finns en hel del kvar. Mest imponerande var den 60 meter höga minareten Kutlug-Timur, som tros vara byggd redan på 1000-talet.

Vi åkte sedan tillbaka in i Uzbekistan och nådde så småningom staden Khiva, som var en riktig pärla! Vi bodde på ett hotell beläget precis vid den gamla staden, så vi bekantade oss med en gång med den en gång så ökända staden – härskarna här var under Sidenvägstiden kända för sin grymhet och staden var mest känd för sin slavhandel.
Khiva brukar kallas för ett levande museum och var den enda av de städer vi besökte under resan vars gamla stad var helt intakt. Till och med muren, som var byggd av adobe (lera blandat med halm), var hel och omgärdar fortfarande denna fantastiska stad. Khiva var berömt för sina underbart vackra turkosa mosaiker; till skillnad mot Samarkand där det mesta gick i blått och Bukhara med sina jordfärger. Staden hade sin
höjdpunkt i slutet av 1500-talet och hela seklet därpå. Liksom Samarkand och Bukhara var även Khiva ett av UNESCO:s världsarv.

Vi lämnade sedan Khiva och körde till staden Urgench, cirka 40 kilometer från Khiva, varifrån vi flög tillbaka till Tasjkent. Här bodde vi på samma hotell som vid ankomsten och hade resten av dagen ledig för att vila vid poolen. Dagen efter bar det tidigt av mot flygplatsen och flyget hem. Resan tog totalt 12 dagar och arrangerades av Kon-tikiresor och vi hade hela tiden svensk reseledare och en lokal guide med på resan. Alla papper fixade Kon-tikiresor så vi slapp allt krångel med t.ex ambassader.
En oförglömmlig upplevelse!