Reseblogg från Tanzania 2007.
Någon mil efter flygplatsen tutar busschauffören och kör sedan i full fart rakt igenom poliskontrollen utan att stanna. Vad i he..... En av poliserna bär en AK-47: a och har rosa träningsoverall (!) men de verkar inte bry sig och bussen dånar vidare i mörkret på den dammiga grusvägen. Vi kör genom flera byar men ser inga människor. Plötsligt stannar bussen och en lång Massai öppnar bussdörren och önskar oss välkomna till hotellet som är byggt som ett fort omgivet av höga murar med taggtråd.
Vid frukosten nästa morgon föser restaurangens auktoritära köksdam envist ihop alla vid samma lilla bord. Det finns hur många lediga bord som helst men hon insisterar på att vi skall sitta bredvid de andra gästerna. Hon fräser mot alla som protesterar. Trevligt och socialt men en del blir märkbart besvärade och hade räknat med en skön frukost vid ett eget bord. Där sitter vi två svenskar ett italienskt par och några amerikaner tysta till en början. Efter en stund kommer dock samtalet igång och amerikanen berättar att han för många år sedan bestigit Kebnekaise i Sverige.
På förmiddagen dyker vår guide upp och vi hoppar in i en gammal trång minibuss med ett gäng lokala bärare. Vi åker vidare till en uppsamlingsplats i Moshi där vi fyller på förråden och där ytterligare folk hoppar in i den överfulla bussen. Vi kör genom stan och ett gammalt ånglok från den brittiska kolonialtiden kör på den smalspåriga rälsen bredvid vägen. I Moshi pågår försäljning och byteshandel överallt och alla har sin egen buissiness. Här är man mästare på positivt tänkande trots ett hårt samhälle med skyhög arbetslöshet. I Moshi som är den stad som ligger närmast Mt Kilimanjaro kan man dock tjäna bra pengar som guide eller bärare. Jobbet är tufft då man vandrar upp till Uhuru peak på 5900 meter fyra gånger per månad.
Vår guide berättar att han har en dröm att bli den första från Tanzania att klättra Mount Everest i Himalaya. Han har arbetat som guide på Kilimanjaro i fyra år och har fått rejält med höghöjdsträning. Vår andra guide Benjamin talar inte mycket Engelska. Han har knappt några fingrar kvar på ena handen och vi får höra att han mist dem efter en incident uppe på Kilimanjaro genom förfrysning.
Vi tar oss upp på Machame route som är en lite längre led på berget vilket är bra då vi får ett par extra dagars acklimatisering. Många väljer de kortare rutterna men får ofta avbryta med höghöjdsproblem. Kilimanjaros höjd 5900 m kanske inte låter så respektingivande men på alla berg över 3000 m bör man vara noga med acklimatiseringen för att minimera riskerna.
Vi passerar nedanför western breach route som ligger rakt under den stora glaciären uppe på toppen och som nu är avstängd. Här omkom flera klättrare och guider året innan då stora stenblock lossnade från glaciären vilket blivit vanligare då klimatuppvärmningen gör att glaciären smälter snabbare. På kvällen blir det middag med soppa, popcorn samt bröd som smakar potatis. Maten på Kili var inte direkt någon höjdare dessutom blir ju aptiten alltid sämre på hög höjd. En bra bit upp på berget flyger stora svarta skabbiga korpar som följer efter oss och hoppas på att komma över våra matrester. Brorsan skämtar om att vi förmodligen kommer att få Korp till middag någon kväll. Mycket riktigt får vi fågel på kvällen innan toppbestigningen. Kyckling enligt kocken men väldigt seg sådan...
I Barafu Hut på 4600 m innan toppbestigningen träffar vi två lokala guider som varit med på Mt Kilimanjaro sedan1970-talet. Den ena guidens utrustning består av grå yllebyxor med pressväck med röda strumpor uppdragna till knäna och till detta klassiska vinröda läderkängor. På överkroppen en kraftig solblekt orange poncho samt en röd toppluva med en stor röd boll på. De garvar åt våra moderna och tunnare gore-tex kläder och säger ”I de där tunna kläderna kommer ni att frysa ihjäl på toppen grabbar”. Kul att lyssna på deras storys och allt de varit med om genom åren. Att de är skitfulla och har delat på en hel flaska whiskey känns dock lite oroande på 4600 meters höjd. Blir nog deras klienter som får leda dem upp till toppen i natt.
I pannlampornas sken ser vi endast någon meter framför oss när vi sakta vandrar uppåt bland vulkanblocken. Detta besvärar inte våra guider som går helt utan belysning och de verkar hitta här lika bra som i sin egen ficka. Högt ovan oss ser vi bergets svarta siluett mot den klara stjärnhimlen vilken vi har som riktmärke. Några hundra meter nedanför oss ser vi fladdrande ljus från andra gruppers pannlampor i mörkret. Efter att ha vandrat i över sex timmar når vi äntligen kammen vid Gillman´s point på 5685 meter där vi möts av en mycket hård vind och vi hör knappt vad vi säger till varandra även fast vi skriker. Det börjar bli gryning och i det diffusa morgondiset långt bort till vänster kan vi se kanten på den stora Arrow glaciären som står där likt en stor vägg uppe på berget.
Vi rundar den stora vulkankratern på toppen. Höjden känns rejält nu och det är inte mycket syre här upp. Plötsligt dyker toppskylten upp. ”You are now at Uhuru Peak Tanzania 5895m! Worlds highest free standing mountin Kilimanjaro” Äntligen! Efter några sköna topp bilder vänder vi och går nedåt med ny energi. Vi möter Amerikanen Alain efter en stund och han är märkbart rörd över att klarat att ta sig ända hit upp. Han har varit magsjuk och har lånat kläder och utrustning. Med gamla strumpor lindade runt slangen till vatten behållaren för att undvika frysning ser han ganska kul ut när han kommer ragglande i den kraftiga vinden. Vi berättar att han bara har tio minuter kvar till toppen. ”See you later guys” Han försvinner bort i snöröken.
När vi åter passerat Gillman´s Point går det fort nedåt. Det är ljust och vi surfar på skorna i vulkangruset. Otrolig utsikt här uppifrån och långt där nedanför ser vi molnen! Vi når åter Barafu camp på 4600 meter efter några timmar. Efter champinjon soppa och popcorn piggar vi på oss och fortsätter nedåt mot Mweka camp på 3000 m. Vi försöker få guiderna att ta oss till hotellet redan i kväll. Efter sex nätter i tält på millimeter tunna liggunderlag direkt på vulkanstenen är vi sugna på en riktig säng och en varm dusch på hotellet. En middag utan soppa och popcorn skulle också sitta fint. Den äldre guiden med yllepressväcksbyxorna och den röda toppluvan dyker upp i campet och får höra om vår plan. Han tycker vi är "crazy swedes" men beslutar sig för att hänga på mot Machame.
Vi går genom ett märkligt vulkanlandskap och tropisk djungel med apor svingandes i träden ovanför skrattandes åt det slitna gänget vandrandes på stigen nedanför. Yllepressväcksbyxorna skrattar också åt iden att gå hela vägen till Machame. ”Guys you are killing me” säger han med typisk swahili brytning. Vi har nu vandrat i ungefär arton timmar och börjar bli rejält slitna men vad gör man inte för en skön säng och en dusch..
Åter vid Machame Gate blir vi hämtade i en gammal Land Rover från sent 1960-tal. En sån där gammal variant med delad framruta där man sittandes i det hela framsätet har näsan väldigt nära vindrutan. Utrustningen, guiderna och bärarna trycker ihop sig på flaket och jag och brorsan viker in oss i den trånga kupén med föraren. Jag med växelspaken mellan benen. Föraren tutar och vinkar åt alla vi passerar när vi blåser mellan tobaksfälten samtidigt som han försöker sätta nytt banrekord på de slingriga vägarna ner mot Moshi. Land Rovern går på varvstoppet och vi tror faktiskt att han lyckades ta rekordet denna gång...
Stefangus
