Mar Musa, Öknens pärla
Hösten var lååång... det kändes som en evighet innan det var dags. En resa i tiden, i historien, i kulturen och i religionen. Fantastiskt, Fascinerande och (Fr)omvälvande. Det blev en resa att minnas.
I slutet av oktober, när dagarna kommit till det stadie att man knappt längre minns hur det var att se dagsljus andra timmar än från fönstret på kontoret, lyfte flyget från Arlanda. Syria Air. Många frågande, fundersamma blickar vändes mot den grupp på 16 människor som steg på planet. Alla av tydligt nordiskt ursprung... Vad skulle de till Syrien att göra? Dit reser väl ingen på semester? Nej, tyvärr är det inte särskilt många som gör det. Och det drabbar mest dem själva (förutom att Syrien förstås skulle må bra rent ekonomiskt av lite mer turism). För kommer man aldrig dit har man verkligen missat en skatt.
Vi klev av flyget i Aleppo i nordvästra Syrien och blev upphämtade med en förbokad buss som tog oss till hotellet. Det var alltså en gruppresa vi var iväg på. Den ordnades av karavanen (läs mer på www.karavanen.se) i samarbete med pilgrim (www.tidskriftenpilgrim.nu). Nu väntade 10 dagar i kristendomens vagga med mängder med intryck och upplevelser. Allt utöver det vanliga.
Främsta anledningen till att komma till Aleppo var att få besöka Symeon Stylitens pelare som finns vid Symeonklippan endast någon timme utanför staden. I en gammal ruin står den och ropar ut berättelsen om ett helgon som gått före. Berättelsen om Symeon skulle jag inte kunna göra rättvisa på några få rader här, men den finns nedtecknad i sin helhet så om du får tid så läs den. Allra helst när du står vid hans pelare. Solen gassade så vi sökte oss till skuggan från ruinen och lät oss följa med i historien som vår reseledare delgav oss.
Från Aleppo reste vi rakt söderut längs landets enda stora väg. Vi var på väg mot resans huvudmål, Mar Musa, eller Mose Etiopierns kloster som det också kallas. Öknens Pärla som vi kom att kalla det. Där skulle vi tillbringa fem nätter. Det ligger mitt ute i öknen, öster om den stora vägen ungefär mittemellan Aleppo och Damaskus. När vi sitter där och tittar ut genom bussfönstren blir vi snart varse att bebyggelsen tar slut. Istället öppnar sig väldiga ökenlandskap med sanddyner och stora berg. Vi åker vidare ut i öknen. Vägen är asfalterad, så det känns iallafall inte som att man ska villa bort sig där i öknen, men hade det inte varit för det hade det nog varit lätt gjort. Så småningom stannar bussen. Vi är tydligen så långt fram vi kan komma. Men var är klostret? frågar vi. Guiden pekar upp emellan två bergtoppar. Först ser jag inget. Sen tittar jag noga och lyckas urskilja en, nej två eler till och med tre stora byggnader inklämda där mellan två berg. Det är klostret. Byggt helt i sten hämtat från trakterna därikring. Vi får gå upp den sista biten. Det är varmt.
Väl uppe i kolstret blir vi väl mottagna av en yngre man, han visar sig vara novis (han är där på prov, men har ännu inte avgett sitt klosterlöfte. Novis är man ofta i minst sju år, många gånger längre. Att bli broder, eller syster (det var ett kloster för buda män och kvinnor) är inget man beslutar över en natt). Ha inte bråttom. Det tycks vara ett motto här ute. Vi frågar var de andra i kommuniteten är någonstans och får veta att de är på begravning ute i öknen. De ska komma tillbaka sent ikväll. Vi blir inkvarterade i små, enkla rum som är som grottor med murade väggar utåt. Vi får nu leva med i klosterlivet här i fem nätter och det är en fantastisk tid. Vi blir väl omhändertagna och bjuds på mat och husrum till ett pris du själv bestämmer. Det finns ett rekommenderat pris, men det är lågt i jämförelse med vad helpension kan kosta på andra ställen, så många väljer att betala mer för att stödja klostret och hjälpa andra som eventuellt inte har råd att betala fullt pris.
Under våra dagar på klostret får vi möjlighet att vid tre tillfällen ensamma som grupp sitta ner med fader Paolo. Det var han som grundade det kloster som finns på platsen idag för nära 30 år sedan. Då kom han dit ut ensam. Då fanns endast en byggnad, den hade stått där sedan 200-talet e.Kr. då den fungerade som ett romerskt vakttorn. Vi fick veta att nedanför bergets fot, dit man såg från klostret (där vi kom med bussen) gick den stora handelssträckan som kallades Sidenvägen. Vakttornet hade så småningom tagits ur bruk och det blev ett kloster här på medeltiden som så småningom också dött ut.... till nu alltså. Klostrets inriktning och längtan var ekumenik (samhörighet mellan olika kristna grupper) och samförstånd mellan kristna och muslimer. Därför hade de bevarat en vägg tom, fri från ikonmålningarm i klosterkapellet. Den som vette mot Mecka. I hänsyn för alla de muslimer som besökte klostret och ville be mot Mecka. Det fanns en stor kärlek på klostret som inte går att beskriva utan måste upplevas. Andra saker som utmärkte sig under dagarna i klostret var morgnarna, jag klättrade upp i bergen varje morgon och tittade ut över ökenlandskapet och fick se solen stiga upp i öster (det håll som klostret var riktat mot). Att få hjälpa till att plocka oliver var ytterligare en ny erfarenhet.
Efter de härliga dagarna på klostret for vi vidare söderut och stannade en natt i Ma'alula innan vi for till slutdestiantionen Damaskus. Där myllrade det av liv och rörelse. Och du vill inte vara i det moderna Damskus utan tillbringa din tid i gamla stan, den har alltså varit där i 4000 år. Det är otroligt och häftigt. Och där finns marknader och turistaffärer och restauranger och billiga "gatukök". Allting är för övrigt billigt. En trerätters middag, med massa mat (orkar du äta upp maten är jag imponerad och då tycker de själva att de har misslyckat för då har du inte fått tillräckligt).
Sen är ett måste när du är här att åtminstone en dag besöka ett Hamam. Det är ett slags bad som är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Bastu, stekhet ångbastu, dusch, bara sitta och skölja vatten över sig och en massage och så skrubbning av två stora karlar. Det var något utöver det vanliga. Jag kan egentligen inte beskriva det här heller, det närmsta skulle väl vara att det känns som att bli överkörd av en lastbil, men på ett bra sätt. Du måste gå!
Alltför fort hade vår resa nåt sitt slut och vi fick packa för att resa hem. Med mig hade jag. förutom några obetydliga souvenirer, mängder med nya minnen och erfarenheter. Och upplevelser jag inte fått höra om från andra och därför längtar att få dela med mig av.
Topp-5-lista, att se och göra i Syrien.
1. Stanna några nätter (minst tre för att hinna landa lite) på Mar Musa klostret.
2. Besök ett Hamam
3. Hör berättelsen om Symeon, pelarhelgonet, vid Symeonklippan
4. Strosa omkring i gamla stan i Damaskus. (Kan vara lätt att villa bort sig, men ha Raka Gatan som utgångspunkt. Och räds inte att fråga om hjälp. Aldrig förr har jag mött ett så trevligt folk. En tjej i vår grupp (28 år) formulerade sig så här: "Jag har inte känt mig orolig någon gång, någonstans oavsett vilken tid på dygnet det varit och trots att jag gått själv i stan). Det säger mycket om syriernas gästvänlighet och inställning till oss turister.
5. Besök The Valley of Tekla i Ma'alula
Nu fick jag inte med att du ska äta ute mycket och våga pröva nya saker. Det finns mängder med fina restauranger på smågator där du trodde att ingenting låg. Bakom en liten dörr öppnar sig en stor salong. Fråga, fråga, fråga. Våga fråga! Alla kan inte engelska men de som jobbar i butikerna och på marknadsstånde kan.
Några sista tips.
Besök en vaccinationsmottagning innan du reser och ta dukoral (mot magsjuka och diarré). Det gjorde jag och led inte av den nya matkulturen och bakteriefloran över huvudtaget. Några av de andra i gruppen hade missat det och hade några dagar som var mindre bra på grund av detta. Det kan även vara så att du behöver någon ytterligare vaccination (jag hade några redan innan så jag vet inte exakt, men det vet de på vaccinationsmottagningen. Gå dit i god tid före resan).
Du måste ha visum för att få komma in i landet. Hör med ambassaden innan du reser. Snopet att få vända på flygplatsen.
Du får heller inte ha någon stämpel i ditt pass som säger att du har varit i Israel. Då får du inte komma in i landet.
Oj, det blev mycket. Och ändå har jag bara fått med en bråkdel. Fråga gärna om du vill veta mer. Jag vet långt ifrån allt, men lite mer än många andra iallafall.
Hösten var lååång... det kändes som en evighet innan det var dags. En resa i tiden, i historien, i kulturen och i religionen. Fantastiskt, Fascinerande och (Fr)omvälvande. Det blev en resa att minnas.
I slutet av oktober, när dagarna kommit till det stadie att man knappt längre minns hur det var att se dagsljus andra timmar än från fönstret på kontoret, lyfte flyget från Arlanda. Syria Air. Många frågande, fundersamma blickar vändes mot den grupp på 16 människor som steg på planet. Alla av tydligt nordiskt ursprung... Vad skulle de till Syrien att göra? Dit reser väl ingen på semester? Nej, tyvärr är det inte särskilt många som gör det. Och det drabbar mest dem själva (förutom att Syrien förstås skulle må bra rent ekonomiskt av lite mer turism). För kommer man aldrig dit har man verkligen missat en skatt.
Vi klev av flyget i Aleppo i nordvästra Syrien och blev upphämtade med en förbokad buss som tog oss till hotellet. Det var alltså en gruppresa vi var iväg på. Den ordnades av karavanen (läs mer på www.karavanen.se) i samarbete med pilgrim (www.tidskriftenpilgrim.nu). Nu väntade 10 dagar i kristendomens vagga med mängder med intryck och upplevelser. Allt utöver det vanliga.
Främsta anledningen till att komma till Aleppo var att få besöka Symeon Stylitens pelare som finns vid Symeonklippan endast någon timme utanför staden. I en gammal ruin står den och ropar ut berättelsen om ett helgon som gått före. Berättelsen om Symeon skulle jag inte kunna göra rättvisa på några få rader här, men den finns nedtecknad i sin helhet så om du får tid så läs den. Allra helst när du står vid hans pelare. Solen gassade så vi sökte oss till skuggan från ruinen och lät oss följa med i historien som vår reseledare delgav oss.
Från Aleppo reste vi rakt söderut längs landets enda stora väg. Vi var på väg mot resans huvudmål, Mar Musa, eller Mose Etiopierns kloster som det också kallas. Öknens Pärla som vi kom att kalla det. Där skulle vi tillbringa fem nätter. Det ligger mitt ute i öknen, öster om den stora vägen ungefär mittemellan Aleppo och Damaskus. När vi sitter där och tittar ut genom bussfönstren blir vi snart varse att bebyggelsen tar slut. Istället öppnar sig väldiga ökenlandskap med sanddyner och stora berg. Vi åker vidare ut i öknen. Vägen är asfalterad, så det känns iallafall inte som att man ska villa bort sig där i öknen, men hade det inte varit för det hade det nog varit lätt gjort. Så småningom stannar bussen. Vi är tydligen så långt fram vi kan komma. Men var är klostret? frågar vi. Guiden pekar upp emellan två bergtoppar. Först ser jag inget. Sen tittar jag noga och lyckas urskilja en, nej två eler till och med tre stora byggnader inklämda där mellan två berg. Det är klostret. Byggt helt i sten hämtat från trakterna därikring. Vi får gå upp den sista biten. Det är varmt.
Väl uppe i kolstret blir vi väl mottagna av en yngre man, han visar sig vara novis (han är där på prov, men har ännu inte avgett sitt klosterlöfte. Novis är man ofta i minst sju år, många gånger längre. Att bli broder, eller syster (det var ett kloster för buda män och kvinnor) är inget man beslutar över en natt). Ha inte bråttom. Det tycks vara ett motto här ute. Vi frågar var de andra i kommuniteten är någonstans och får veta att de är på begravning ute i öknen. De ska komma tillbaka sent ikväll. Vi blir inkvarterade i små, enkla rum som är som grottor med murade väggar utåt. Vi får nu leva med i klosterlivet här i fem nätter och det är en fantastisk tid. Vi blir väl omhändertagna och bjuds på mat och husrum till ett pris du själv bestämmer. Det finns ett rekommenderat pris, men det är lågt i jämförelse med vad helpension kan kosta på andra ställen, så många väljer att betala mer för att stödja klostret och hjälpa andra som eventuellt inte har råd att betala fullt pris.
Under våra dagar på klostret får vi möjlighet att vid tre tillfällen ensamma som grupp sitta ner med fader Paolo. Det var han som grundade det kloster som finns på platsen idag för nära 30 år sedan. Då kom han dit ut ensam. Då fanns endast en byggnad, den hade stått där sedan 200-talet e.Kr. då den fungerade som ett romerskt vakttorn. Vi fick veta att nedanför bergets fot, dit man såg från klostret (där vi kom med bussen) gick den stora handelssträckan som kallades Sidenvägen. Vakttornet hade så småningom tagits ur bruk och det blev ett kloster här på medeltiden som så småningom också dött ut.... till nu alltså. Klostrets inriktning och längtan var ekumenik (samhörighet mellan olika kristna grupper) och samförstånd mellan kristna och muslimer. Därför hade de bevarat en vägg tom, fri från ikonmålningarm i klosterkapellet. Den som vette mot Mecka. I hänsyn för alla de muslimer som besökte klostret och ville be mot Mecka. Det fanns en stor kärlek på klostret som inte går att beskriva utan måste upplevas. Andra saker som utmärkte sig under dagarna i klostret var morgnarna, jag klättrade upp i bergen varje morgon och tittade ut över ökenlandskapet och fick se solen stiga upp i öster (det håll som klostret var riktat mot). Att få hjälpa till att plocka oliver var ytterligare en ny erfarenhet.
Efter de härliga dagarna på klostret for vi vidare söderut och stannade en natt i Ma'alula innan vi for till slutdestiantionen Damaskus. Där myllrade det av liv och rörelse. Och du vill inte vara i det moderna Damskus utan tillbringa din tid i gamla stan, den har alltså varit där i 4000 år. Det är otroligt och häftigt. Och där finns marknader och turistaffärer och restauranger och billiga "gatukök". Allting är för övrigt billigt. En trerätters middag, med massa mat (orkar du äta upp maten är jag imponerad och då tycker de själva att de har misslyckat för då har du inte fått tillräckligt).
Sen är ett måste när du är här att åtminstone en dag besöka ett Hamam. Det är ett slags bad som är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Bastu, stekhet ångbastu, dusch, bara sitta och skölja vatten över sig och en massage och så skrubbning av två stora karlar. Det var något utöver det vanliga. Jag kan egentligen inte beskriva det här heller, det närmsta skulle väl vara att det känns som att bli överkörd av en lastbil, men på ett bra sätt. Du måste gå!
Alltför fort hade vår resa nåt sitt slut och vi fick packa för att resa hem. Med mig hade jag. förutom några obetydliga souvenirer, mängder med nya minnen och erfarenheter. Och upplevelser jag inte fått höra om från andra och därför längtar att få dela med mig av.
Topp-5-lista, att se och göra i Syrien.
1. Stanna några nätter (minst tre för att hinna landa lite) på Mar Musa klostret.
2. Besök ett Hamam
3. Hör berättelsen om Symeon, pelarhelgonet, vid Symeonklippan
4. Strosa omkring i gamla stan i Damaskus. (Kan vara lätt att villa bort sig, men ha Raka Gatan som utgångspunkt. Och räds inte att fråga om hjälp. Aldrig förr har jag mött ett så trevligt folk. En tjej i vår grupp (28 år) formulerade sig så här: "Jag har inte känt mig orolig någon gång, någonstans oavsett vilken tid på dygnet det varit och trots att jag gått själv i stan). Det säger mycket om syriernas gästvänlighet och inställning till oss turister.
5. Besök The Valley of Tekla i Ma'alula
Nu fick jag inte med att du ska äta ute mycket och våga pröva nya saker. Det finns mängder med fina restauranger på smågator där du trodde att ingenting låg. Bakom en liten dörr öppnar sig en stor salong. Fråga, fråga, fråga. Våga fråga! Alla kan inte engelska men de som jobbar i butikerna och på marknadsstånde kan.
Några sista tips.
Besök en vaccinationsmottagning innan du reser och ta dukoral (mot magsjuka och diarré). Det gjorde jag och led inte av den nya matkulturen och bakteriefloran över huvudtaget. Några av de andra i gruppen hade missat det och hade några dagar som var mindre bra på grund av detta. Det kan även vara så att du behöver någon ytterligare vaccination (jag hade några redan innan så jag vet inte exakt, men det vet de på vaccinationsmottagningen. Gå dit i god tid före resan).
Du måste ha visum för att få komma in i landet. Hör med ambassaden innan du reser. Snopet att få vända på flygplatsen.
Du får heller inte ha någon stämpel i ditt pass som säger att du har varit i Israel. Då får du inte komma in i landet.
Oj, det blev mycket. Och ändå har jag bara fått med en bråkdel. Fråga gärna om du vill veta mer. Jag vet långt ifrån allt, men lite mer än många andra iallafall.
Kommentarer:
3
Skriv kommentar