Den 20 oktober 1848.
Ombord å skonerten Adolf i Westergarns hamn.
Som antecknadt är gick jag väl ombord, den 16 på aftonen under regn och stilltje men gick åter hem omkring kl 10 på natten och låg mig med kläderna på. Kl. 7 andra morgonen den 17 under förfärligt regn gick jag åtföljd af min Far ombord. Kettingarne drogos in, fartyget som hade omkring 1000 tunnor spannmål inne låg på grund. Ett förfärligt besvär hölls med att få det loss först omkring kl 8 kommo vi loss och löpte ur hamnen. Med en förundransvärd lycka träffade vi utanför hamnen just in i den smala ränna som är den enda möjliga att gå för djuplastade fartyg. Här gick min gode fader i land och fartyget sträckte ut från land.
Vi voro 4 passagerare, en Häradshöfding Wahlgren, som har ett quickt hufvud och gjort min far stora löften om sin tjensteaktighet mot mig i Stockholm. Andra man var Skepparens son Jacob Svensson, som 10 år varit student, som Pharmacia Studenticus Leczinsky och ego, dessutom Capiten och 6 mans besättning jemte en piga. Allting lades i ordning på däck när vi en gång voro fria och insvepte i pelsar sutto eller gingo vi omkring på däcket. Mot eftermiddagen började man å flere håll känna sig litet illamående. Gottland stod nu mera som en blå dimma i vågen. Jag var den förste som började vomera. Mot aftonen kröp jag upp i min koj der jag låg med den corpulente pustande Häradshöfdingen vid sidan. Hela natten tillbragtes under orolig sömn och förskräcklig svettning. Mot kl 12 började det gunga ancenligt.
Capitenen kallades upp på däck, ifrån kojen der han låg vid sin sons sida. Ett förfärligt halande på trossar och tåg började segel refvades. Vi lågo och hörde huru sjöarne förfärligt slogo öfver däck. Min mage började att blifva orolig, med ett förtvifladt språng var jag öfver det berget Wahlgren men kastades af en plötslig fartygskrängning hastigt ned öfver kajutgolfvet mot bänken der Leczinsky låg, men vid fartygets tillbakasjunkande rasade jag fram mot spottlådan och der utgjöt der min mages oroliga innehåll. Jacob Svensson som såg min jemmerliga conduite smittades och tvang den underliggande Leczinsky till en hastig reträtt undan det gulaktiga vattenfallet. Knappt hade han hunnit till bänken under Wahlgrens koj förrän denne sade: Jag kan ej underlåta att infalla i herrarnes trio. Hvarpå äfven han gaf naturen sin gärd.
Bragte lugn lågo vi der i nattens mörker och hörde ljuden derofvan oss af böljors sköljande öfver däcket. Stormens tjut i tacklen, sjömäns rop o.d. Capitenen kom ned i kajutan och sade att att han var tvungen att söka Westergarns hamn för den starka nordliga stormen, men var tvungen att hålla sjön så länge ej landet syntes för dimman. Slutligen kl. 11 f.m. den 18 ankrade i den temligen lugna Westergarns hamnen, som bildas genom den långa Westergarns holmen. Lotsarne kommo ut den äldste af dem Stenberg ett riktigt original en gammal gubbe, med kalt hufvud, långt stripigt hår i nacken, hvita polisonger, lång krokig näsa.
Sednare på aftonen som var mycket kall och blåsig kom min goda fader ut, med diverse saker till oss. Han rodde genast in igen. I går den 19 var vädret lika kallt och blåsigt, jag var ombord hela dagen, gick och pratade med Capitenen. I dag efter en odrägligt tillbragt natt af de osunda dunster som samlat sig i kajutan och af en viss mystisk ånga som steg upp från kakelugnsvängen, steg jag upp och gick med Styrman och Laczinsky i en båt kl 7 före soluppgången till den närbelägna holmen. Denne hör utan tvifvel till Högklint och Gottlands kalklagret.
Sen vi kommit tillbaka skref jag bref hemåt, samt följde med Capitenen i land till Westergarn der vi tågade omkring på flera ställen. En stor och temligen bred å flyter här i socknen. Kyrkan är troligtvis den minsta på hela Gottland. N.V. om kyrkan är en stor ofantlig hög som är uppförd af gråsten sammanfogade sinsemellan med murbruk. Vinden har emedlertid alltjemt stått nordost så att det ej varit möjligt att gå härifrån och Gud vete när det skall ske. Om Måndag kommer min fader hit ut. Det vore nog drägligt här blott natten kunde tillbringas bättre. Jag har nu snart på en vecka ej haft kläderna af kroppen eller tvättat mig i ansigtet. I dag har vädret varit ett det skönaste.
Nu när jag skrifver detta hvilar en stjärnklar himmel öfver det mörka sakta sjungande vattnet, mörka vid horizontens bryn hvila landen, holmen midt före i vester, i söder de höga Carlsöarne med sina vackra klippformationer, midt framför i öster hela långa sträckningen från Tofta till Fröjel der man ser 5 kyrkor. Det är dock roligt att komma ut i lifvet en gång.
Den 23 oktober 1848.
Den 21 tyckte Capitenen det ej vara värdt att ligga längre och söla i Westergarnshamnen utan hissade flagg på förmasten till ett tecken för lotsarne och männen i Klinte. Det tålte och ej stor stund förrän både lotsarne och Landshöfding anlände. Vinden blåste emot men det var temligen godt väder så att Capitenen ville kryssa fram. Vi skjöts fram längs med Gottlandkusten. Snart voro vi förbi Toftaskogen, Blåhälls, Ygne, Grisvärds fiskelägen, vi kommo förbi Högklint, satte ut mer i hafvet, landet blånade, vinden blev mera gynnsam, vädret klarnade, snart syntes ej mera än tornspetsarne af Wisbydômen. Detta allt på eftermiddagen och aftonen.
Vinden blef nästan sydost den gynnsammaste wi kunde få. Alla voro glada öfver den behagliga färden. Vi seglade förbi tvenne jakter, som dock hade 1 hel timmes försprång. Nattens stjernor trädde fram och vi kröpo till kojs. Man kunde knappt sofva omkring kl 2 på natten d.v.s. den 21 var jag på däck. Månen gick just då blodröd upp. Mot morgonen kl 4 kommo båtar i sigte, ej förr än omkring kl 7 kunde jag se land.
Hafvet brände och kastade fartyget förfärligt i bränningarne. Klippor af den grårödspräckliga gneissen sköljdes af hafvets skum. Snart kom Lotsen från Sandhamn fast efter lång väntan. Vi körde in förbi Tullhuset och lade oss tätt vid en klippa medelst en tross medan Capitenen gick i land efter tullbetjening. 3 grå herrar kommo ut och snokade omkring och detta räckte väl till klockan 11. Då hade vi fått en ny lots som följde oss ända hit. Öfverallt inne i skärgården öar som stupade lodrätt ned i vattnet, som öfverallt var af den största djuplek. Här och der syntes en enstaka koja i en dal mellan klipporna, som sällan voro höga, kanske högst 40 fot. Så bar det fram öfver ett stort fjerd, in genom trånga sund och klippor. Slutligen kommo vi fram emot Waxholmen, der det är ett mycket trångt och farligt farvatten för den mängd af fartyg som ligga der. Efter flera förnyade kryssningsslag ända tätt emot klipporna löpte vi genom hålet tätt vid Waxholms fästning. Denne står ännu under byggnad men ur skottgluggarne tittade redan canonerna fram.
Staden låg på andra sidan om inloppet midt emot fästningen mycket litet och obetydlig med några små hus. Herregårdar skymtade fram här och der i skogsdungarne. Med stora steg närmade vi oss Stockholm men tyvärr skymningen inbröt. Dunkelt sågo vi Blockhusudden der vi prejades an. Det var nästan mörkt när vi seglade fram förbi Djurgården. Redan långt förut hade Katharina kyrkotorn synts. Nu syntes Stockholm men endast ljusströmmar.
Snart fälldes ankaret på strömmen. Capitenen gick i land och anmälde ankomsten och utverkade med detsamma att passagerarna fingo gå i land. Under Häradshöfdingen Wahlgrens auspicier tågade vi af, sedan vi kommit i land. Till Urtes de Francefourt beläget straxt vid Skeppsbron. Med möda hittade vi reda på huset i mörkret. Wi skyndade upp fort. Den prägtiga stenlagda trappan upplyst af lampor, ringde på en klocksträng och snart infann sig en servante som gaf oss tvenne rum.
Häradshöfdingen bjöd oss derpå, så ruggiga och oborstade vi voro till huset näst intill Reisers spisquarter, der vi serverades med en sexa i ett prägtigt rum med gipstak och oljemålningar af dålig qualitet. Här af tidningerne fingo vi veta att Tivoli hölls på sista gången denna afton. Snart var Häradshöfdingen framme med sin artighet och bjöd oss ut dit. Vi skyndade åstad. Det dåliga skenet af lampor öfver Norrbro till Gustaf Adolfs Torg der en mängd af hyrkuskar genast antastade oss. ”Herre, min vagn går straxt hastigt blott 12 shilling”. Wi togo denna sednare som var en rund täckt vagn. Här rullade wi präktigt af den präktiga Drottninggatan uppföre ut genom Norrtull. En mängd af lampor viste oss hvarest Tivoli var, vi fingo biljetter.
Den 1 november 1848.
Upsala.
I går genast på morgonen tog jag afsked med Wollfen gick till Lindéns tog afsked från mitt andra hem, ned på Riddarholmen och ombord på Upsala, som redan var alldeles fullastadt. Passagerarna trängdes på däcket. En herregårds skytt, en Ångström Student, Norrlänning, som kom från Danska kriget kom nu i full uniform ombord. Precist kl. 8 satte ångfartyget af ut i fjärden, der den ena sköna utsigten höjde sig efter den andra. Nere i salongen satt fullt med tidningsläsande herrar. Ej förrän på eftermiddagen kommo vi in i Fyrisån, så smal att man kan hoppa i land på båda sidor från fartyget. Efter flera svängar hit och dit af ån framstod Upsala Domkyrka. Fort gick det framåt och kl 3 lågo vi vid bryggan som stod full af Studenter. Jag fick sakerna på en kärra och så bar det af hemåt. Mitt rum ligger i den stadens del som kallas fjerdingen och särskilt Rackarenäbben. Staden är temligen ful, utom de parker der ån gör den wacker. Domkyrkan är det herrligaste af allt. I mitt rum fans soffa t.o.m. säng, dito bokhylla och coffert.
Ombord å skonerten Adolf i Westergarns hamn.
Som antecknadt är gick jag väl ombord, den 16 på aftonen under regn och stilltje men gick åter hem omkring kl 10 på natten och låg mig med kläderna på. Kl. 7 andra morgonen den 17 under förfärligt regn gick jag åtföljd af min Far ombord. Kettingarne drogos in, fartyget som hade omkring 1000 tunnor spannmål inne låg på grund. Ett förfärligt besvär hölls med att få det loss först omkring kl 8 kommo vi loss och löpte ur hamnen. Med en förundransvärd lycka träffade vi utanför hamnen just in i den smala ränna som är den enda möjliga att gå för djuplastade fartyg. Här gick min gode fader i land och fartyget sträckte ut från land.
Vi voro 4 passagerare, en Häradshöfding Wahlgren, som har ett quickt hufvud och gjort min far stora löften om sin tjensteaktighet mot mig i Stockholm. Andra man var Skepparens son Jacob Svensson, som 10 år varit student, som Pharmacia Studenticus Leczinsky och ego, dessutom Capiten och 6 mans besättning jemte en piga. Allting lades i ordning på däck när vi en gång voro fria och insvepte i pelsar sutto eller gingo vi omkring på däcket. Mot eftermiddagen började man å flere håll känna sig litet illamående. Gottland stod nu mera som en blå dimma i vågen. Jag var den förste som började vomera. Mot aftonen kröp jag upp i min koj der jag låg med den corpulente pustande Häradshöfdingen vid sidan. Hela natten tillbragtes under orolig sömn och förskräcklig svettning. Mot kl 12 började det gunga ancenligt.
Capitenen kallades upp på däck, ifrån kojen der han låg vid sin sons sida. Ett förfärligt halande på trossar och tåg började segel refvades. Vi lågo och hörde huru sjöarne förfärligt slogo öfver däck. Min mage började att blifva orolig, med ett förtvifladt språng var jag öfver det berget Wahlgren men kastades af en plötslig fartygskrängning hastigt ned öfver kajutgolfvet mot bänken der Leczinsky låg, men vid fartygets tillbakasjunkande rasade jag fram mot spottlådan och der utgjöt der min mages oroliga innehåll. Jacob Svensson som såg min jemmerliga conduite smittades och tvang den underliggande Leczinsky till en hastig reträtt undan det gulaktiga vattenfallet. Knappt hade han hunnit till bänken under Wahlgrens koj förrän denne sade: Jag kan ej underlåta att infalla i herrarnes trio. Hvarpå äfven han gaf naturen sin gärd.
Bragte lugn lågo vi der i nattens mörker och hörde ljuden derofvan oss af böljors sköljande öfver däcket. Stormens tjut i tacklen, sjömäns rop o.d. Capitenen kom ned i kajutan och sade att att han var tvungen att söka Westergarns hamn för den starka nordliga stormen, men var tvungen att hålla sjön så länge ej landet syntes för dimman. Slutligen kl. 11 f.m. den 18 ankrade i den temligen lugna Westergarns hamnen, som bildas genom den långa Westergarns holmen. Lotsarne kommo ut den äldste af dem Stenberg ett riktigt original en gammal gubbe, med kalt hufvud, långt stripigt hår i nacken, hvita polisonger, lång krokig näsa.
Sednare på aftonen som var mycket kall och blåsig kom min goda fader ut, med diverse saker till oss. Han rodde genast in igen. I går den 19 var vädret lika kallt och blåsigt, jag var ombord hela dagen, gick och pratade med Capitenen. I dag efter en odrägligt tillbragt natt af de osunda dunster som samlat sig i kajutan och af en viss mystisk ånga som steg upp från kakelugnsvängen, steg jag upp och gick med Styrman och Laczinsky i en båt kl 7 före soluppgången till den närbelägna holmen. Denne hör utan tvifvel till Högklint och Gottlands kalklagret.
Sen vi kommit tillbaka skref jag bref hemåt, samt följde med Capitenen i land till Westergarn der vi tågade omkring på flera ställen. En stor och temligen bred å flyter här i socknen. Kyrkan är troligtvis den minsta på hela Gottland. N.V. om kyrkan är en stor ofantlig hög som är uppförd af gråsten sammanfogade sinsemellan med murbruk. Vinden har emedlertid alltjemt stått nordost så att det ej varit möjligt att gå härifrån och Gud vete när det skall ske. Om Måndag kommer min fader hit ut. Det vore nog drägligt här blott natten kunde tillbringas bättre. Jag har nu snart på en vecka ej haft kläderna af kroppen eller tvättat mig i ansigtet. I dag har vädret varit ett det skönaste.
Nu när jag skrifver detta hvilar en stjärnklar himmel öfver det mörka sakta sjungande vattnet, mörka vid horizontens bryn hvila landen, holmen midt före i vester, i söder de höga Carlsöarne med sina vackra klippformationer, midt framför i öster hela långa sträckningen från Tofta till Fröjel der man ser 5 kyrkor. Det är dock roligt att komma ut i lifvet en gång.
Den 23 oktober 1848.
Den 21 tyckte Capitenen det ej vara värdt att ligga längre och söla i Westergarnshamnen utan hissade flagg på förmasten till ett tecken för lotsarne och männen i Klinte. Det tålte och ej stor stund förrän både lotsarne och Landshöfding anlände. Vinden blåste emot men det var temligen godt väder så att Capitenen ville kryssa fram. Vi skjöts fram längs med Gottlandkusten. Snart voro vi förbi Toftaskogen, Blåhälls, Ygne, Grisvärds fiskelägen, vi kommo förbi Högklint, satte ut mer i hafvet, landet blånade, vinden blev mera gynnsam, vädret klarnade, snart syntes ej mera än tornspetsarne af Wisbydômen. Detta allt på eftermiddagen och aftonen.
Vinden blef nästan sydost den gynnsammaste wi kunde få. Alla voro glada öfver den behagliga färden. Vi seglade förbi tvenne jakter, som dock hade 1 hel timmes försprång. Nattens stjernor trädde fram och vi kröpo till kojs. Man kunde knappt sofva omkring kl 2 på natten d.v.s. den 21 var jag på däck. Månen gick just då blodröd upp. Mot morgonen kl 4 kommo båtar i sigte, ej förr än omkring kl 7 kunde jag se land.
Hafvet brände och kastade fartyget förfärligt i bränningarne. Klippor af den grårödspräckliga gneissen sköljdes af hafvets skum. Snart kom Lotsen från Sandhamn fast efter lång väntan. Vi körde in förbi Tullhuset och lade oss tätt vid en klippa medelst en tross medan Capitenen gick i land efter tullbetjening. 3 grå herrar kommo ut och snokade omkring och detta räckte väl till klockan 11. Då hade vi fått en ny lots som följde oss ända hit. Öfverallt inne i skärgården öar som stupade lodrätt ned i vattnet, som öfverallt var af den största djuplek. Här och der syntes en enstaka koja i en dal mellan klipporna, som sällan voro höga, kanske högst 40 fot. Så bar det fram öfver ett stort fjerd, in genom trånga sund och klippor. Slutligen kommo vi fram emot Waxholmen, der det är ett mycket trångt och farligt farvatten för den mängd af fartyg som ligga der. Efter flera förnyade kryssningsslag ända tätt emot klipporna löpte vi genom hålet tätt vid Waxholms fästning. Denne står ännu under byggnad men ur skottgluggarne tittade redan canonerna fram.
Staden låg på andra sidan om inloppet midt emot fästningen mycket litet och obetydlig med några små hus. Herregårdar skymtade fram här och der i skogsdungarne. Med stora steg närmade vi oss Stockholm men tyvärr skymningen inbröt. Dunkelt sågo vi Blockhusudden der vi prejades an. Det var nästan mörkt när vi seglade fram förbi Djurgården. Redan långt förut hade Katharina kyrkotorn synts. Nu syntes Stockholm men endast ljusströmmar.
Snart fälldes ankaret på strömmen. Capitenen gick i land och anmälde ankomsten och utverkade med detsamma att passagerarna fingo gå i land. Under Häradshöfdingen Wahlgrens auspicier tågade vi af, sedan vi kommit i land. Till Urtes de Francefourt beläget straxt vid Skeppsbron. Med möda hittade vi reda på huset i mörkret. Wi skyndade upp fort. Den prägtiga stenlagda trappan upplyst af lampor, ringde på en klocksträng och snart infann sig en servante som gaf oss tvenne rum.
Häradshöfdingen bjöd oss derpå, så ruggiga och oborstade vi voro till huset näst intill Reisers spisquarter, der vi serverades med en sexa i ett prägtigt rum med gipstak och oljemålningar af dålig qualitet. Här af tidningerne fingo vi veta att Tivoli hölls på sista gången denna afton. Snart var Häradshöfdingen framme med sin artighet och bjöd oss ut dit. Vi skyndade åstad. Det dåliga skenet af lampor öfver Norrbro till Gustaf Adolfs Torg der en mängd af hyrkuskar genast antastade oss. ”Herre, min vagn går straxt hastigt blott 12 shilling”. Wi togo denna sednare som var en rund täckt vagn. Här rullade wi präktigt af den präktiga Drottninggatan uppföre ut genom Norrtull. En mängd af lampor viste oss hvarest Tivoli var, vi fingo biljetter.
Den 1 november 1848.
Upsala.
I går genast på morgonen tog jag afsked med Wollfen gick till Lindéns tog afsked från mitt andra hem, ned på Riddarholmen och ombord på Upsala, som redan var alldeles fullastadt. Passagerarna trängdes på däcket. En herregårds skytt, en Ångström Student, Norrlänning, som kom från Danska kriget kom nu i full uniform ombord. Precist kl. 8 satte ångfartyget af ut i fjärden, der den ena sköna utsigten höjde sig efter den andra. Nere i salongen satt fullt med tidningsläsande herrar. Ej förrän på eftermiddagen kommo vi in i Fyrisån, så smal att man kan hoppa i land på båda sidor från fartyget. Efter flera svängar hit och dit af ån framstod Upsala Domkyrka. Fort gick det framåt och kl 3 lågo vi vid bryggan som stod full af Studenter. Jag fick sakerna på en kärra och så bar det af hemåt. Mitt rum ligger i den stadens del som kallas fjerdingen och särskilt Rackarenäbben. Staden är temligen ful, utom de parker der ån gör den wacker. Domkyrkan är det herrligaste af allt. I mitt rum fans soffa t.o.m. säng, dito bokhylla och coffert.
Kommentarer:
3
Skriv kommentar