Dag för dag: Resealbumet "Filippinerna på egen hand" av Gittannor

[Nu är det nära]
Resan man bokade för snart sju månader sedan närmar sig med stormsteg, nu är det bara elva dagar kvar. Efter en minst sagt intensiv start på hösten så hägrar två veckor i Filippinerna, närmare bestämt Dauin, min favvoplats på jorden just nu. För första gången ska jag ge mig ut på långresa själv, helt på egen hand. Tror mig få en avkopplande men dock aktiv semester med massor av fin dykning, om nu alla tyfoner kan hålla sig borta. Stället jag ska till har jag varit på tidigare semestrar och har alltid haft det toppen så förväntningarna är stora.
Bara elva dagar kvar...

Med bara 5 dagar kvar till avresa närmar sig en kategori 5 tyfon vid namn Juan Filippinerna. Nu sitter man här och har räknat ner från mer än 270 dagar till avresa och våndas över hur detta ska påverka min efterlängtade dykresa. Kommer det att vara mycket förstört, kan man landa, kommer jag att kunna dyka? Rätt värdliga problem när det är massor av människors vardag, hus mm som kommer att kunna bli förstörda. Följer i alla fall vädret med spänning.

[Nu är resan äntligen på G] Jag lämnar snart snöslask och rusk. Sitter på Landvetter efter en något längre resa till flygplatsen än normalt, då moder natur bestämt sig för att visa upp sitt bästa höstväder med snöslask och skitväder. Med sommardäcken på så var det bara att ta det lugnt så att man verkligen skulle komma fram. Tack Olle som tog mig säkert hit. Känns fortfarande lite overkligt att jag ska resa helt själv, bara vara ego i drygt två veckor. Hörde från resorten att det redan var dykbart och att tyfonen inte ställt till med allt för mycket oväder nere i Visaya. Då känns de dryga sjutton kilo handbagage lite lättare att bära. Denna gång måste det bli fina kort då jag inte har någon failande fotoutrustning att skylla på (hoppas jag). Ny fokuslampa ska invigas, bägge blixtarna testade. So, hello Philippines here I come...

[Ropa aldrig hej]
Jag trodde jag var säker då jag checkat in och klivit på första flighten från Göteborg till Amsterdam men förstod ganska snart att det var något problem. En flygvärdinna talade om att det var något problem med att stänga dörren och när de efter en halvtimma efter utsatt tid började servera juice förstod jag riktigt att nu är det kört. Mycket riktigt en halvtimma senare berättade de att flighten var inställd och att vi skulle hämta ut bagage och uppsöka KLM’s helpdesk. Efter många paniksamtal till vänner och att jag efter att ha stått i kö i nästan två timmar fick tala med en något uttråkad kille som sa att det gick helt enkelt inte att ordna förrän söndag och då var det på väntelista var det dags att ryta till. Då helt plötsligt fanns det platser med Quatar Airlines via Doha i Quatar, efter ett samtal med chefen så fick han boka detta och sen kom problem nr 2 jag hade 24 kilo så jag hade köpt till ett extrabagage och det gick inte ordna på nästa flyg. PUST. En snabb ompackning och det var bara att rusa till flyget till Stockholm som gick en halvtimma senare. I Stockholm en snabb sprintertur från inrikes terminalen till den som naturligtvis lång längst därifrån och jag satt på flyget till Doha, vart det nu låg? I Doha hade jag fått intrycket av att det skulle bli en lång väntan men den hade helt plötsligt krymt till två timmar när jag kom till Doha, ytterligare nio timmar så landade jag i Manila där jag missat inrikesflyget med ca två timmar. Gick finfint att boka om biljetten om jag betalade till för Business class (kostade ca 350:- ☺) och tanten i kuren hjälpte mig med inkvartering hos någon vän som hade något ställe. Kanske inte riktigt det ställe jag valt men helt OK och gubben till och med hämtade och lämnade av mig på flygplatsen trots den tidiga timman. Så nu sitter jag här i en business lounge och intar gratis frukost, har internetuppkoppling och känner mig ganska nöjd med utkomsten av problemet. Nu återstår bara att se om det står någon på flygplatsen i Dumaguete och väntar, ingen har svarat på telefon och ett sms till resorten känns ganska osäkert men what the hell, jag har ju fixat värre…

[Njuter verkligen för fulla muggar]
Önskar jag kunde dela med mig av känslan av att sitta riktigt tidigt på en strand med ett totalt stilla hav framför sig och höra Dauin vakna till liv. Frysa har kroppen helt plötsligt tappat minnet av vad det är totalt, allt är ljummet och tyst. Tyst föresten det kanske är en överdrift en och annan hund som skäller och morgonpigga tuppar som gal lagom långt borta för att inte vara störande. Igår gjorde jag mina två första dyk vilket kanske var lite att ta i första dagen efter 47 timmars resande för det gav mig en påminnelse att man faktiskt har ett huvud som kan banga. Efter två öl i baren på kvällskvisten somnade jag under väntan på att maten skulle komma in, snacka om jetlaggad. Idag ska jag göra en utflykt för att dyka vid Apu island vilket ska bli skönt det är en heldagsutflykt med tre dyk. Vi hörs nu ska jag gå och äta en framdukad frukost, snacka om att ha det bra

idag har Apu island visat sin bästa sida med tre riktigt bra dyk, vindstilla och nästan strömfritt i vattnet. De gånger jag varit här förut har det varit starka strömmar som inte riktigt gett chansen att utforska. Denna gång dök jag tillsammans med en grupp riktigt duktiga dykare som var duktiga på att både spotta och begränsa luft-konsumtionen. Vilket gav mig dryga tre och en halv timmar av vackra friska rev med massor av djurliv. Vad sägs om massor av nakensnäckor, vackra fiskar av alla de slag, en frogfish och massor av bandade sjöormar. Sitter just och tar en kall Miguel i baren och njuter av de ljumma kvällsvindarna. Men man är inte så blodig efter en dykdag så det får bli middag och en relativt tidig kväll så man orkar med nya äventyr i morgon. Hej hopp ha det gott för det har jag. Jag älskar Filippinerna!

Nu börjar man varva ner och kan bara sitta mellan dyken, inte göra något alls och tycka det är skönt. Dagarna lunkar på ungefär samma sätt upp och äter frukost vid sju och sedan tre dyk med lagom ytintervall dess emellan. Dykningen är fantastisk igår vid första dyket såg jag en mototi octupus och en wonderpus som man bara kan hoppas på att få se så lyckan var gjord redan efter första dyket. Sedan matade det bara på med den ena ovanligheten efter den andra. Samma sak gäller för dagens första två dyk. Efter dyken blir det lite stressigt för då ska allt sköljas och kroppen ska tvagas så att man kan sitta i baren över en öl eller två och berätta om dagens dykbravader. Gårkvällen bjöd även på eldkonster nere på stranden vilket var väldigt stämningsfullt. Idag strilar ett stila regn men inte ens det kan sudda ut smilet efter alla upplevelser. Har precis intagit thainudlar med kyckling under ett plambladstak med en förunderlig vy åt alla håll. Kvällarna avslutas tidigt men det är inga problem att sussa in för efter tre dyk om dagen är man ganska matt. Men innan man kryper till sängs så måste man ju bara stilla nyfikenheten med att ta ur minnekortet ur kameran och gå igenom de två-trehundra bilder man tagit under ytan. En och annan lyckad bild ska nog komma med hem. Snart dags för ett eftermiddagsdyk. Ja, så rullar dagarna på. Snacka om att man njuter…

Här händer inte så mycket då nästan all tid går åt till dykningen. Tre dyk om dagen håller mig sysselsatt från halv nio till ca 3-4 på eftremiddagen och sedan är det dags för utrustningsunderhåll. En eller ett par öl i baren och titta på bilder som dykare tagit under dagen. Mellan dyken har man 1 till två timmar och då försöker jag ta en promenad utefter den oänliga stranden som är så fin. De flesta som kommer hit stannar tre till 8 dagar så under tiden jag varit här har alla bytts ut så man har hela tiden någon ny person att lära känna. Igår var det mulet och det kom en och annan skur med litte mullrande i horisonten. Lägger upp lite bilder så ni kan se ett smakprov på vad man kan hitta under ytan här.

De sista dagarna i Dauin var det en av instruktörerna, Basty, som tyckte att det var anskrämligt att jag bara tillbringat tid på resorten och dykt. Torsdag kväll åkte vi på hans crossmotorcykel in till Dumaguete där han tog mig till en riktigt inhemsk restaurang som man säkert aldrig hade vågat sig in på på egen hand. Inne på "restaurangen" som hade ett något skamfilat yttre stod säkert 10-15 grytor med olika rätter och den vane Rusty valde ut en häst- och en oxrätt och till det fick man ris och soppa som allt smakade otroligt gott. En öl på stället med stans kallaste medan man kunde se all trafik på strandpromenaden. Filippinare är specialister på att transportera massor av människor på små fordon kan jag tillägga. Upp till sex pers på en scooter är inget ovanligt. Det gäller inte bara mängden människor utan även varor, såg bland annat ett helt bohag med soffa och fåtöljer på en tricycle, en ombyggd mopedliknade sak med tre hjul och påbyggnad. Den halvtimme det tar att transportera sig mellan Dumaguete och Dauin är också en resa för sig själv för en svensk med inrotade trafikregler. I Filippinerna existerar inte dessa och det är fantastiskt att se hur mopeder, tricycklar och bilar flätas in i varandra i korsningar, frågade min chaufför om vad som gällde i dessa och han svarade att det fanns inga regler det var bara att ge och ta. Motorcykelresan kan jag bara beskrivande som spännande/livsfarlig med höga farter, bilar och motorcyklar utan ljus, stora oskyltade vägarbeten och framför allt i kortbrallor utan hjälm.

Fredag eftermiddag togs jag åter igen ut på en utflykt upp i bergen där luften var lite svalare och friskare och badade i ett fantastiskt vattenfall (Casaroro Waterfall) där man genom att gå ner för en fasligt massa trappsteg kom till ett vattenfall med en vattenskaskad som forsade ner säkert 50-60 meter ner i en bassäng kantad av regnskog, där man kunde ta ett uppfriskande dopp (vilket hade behövts efter de ca 300 branta trappstegen tillbaka till hojen).

[Lördag, en dag i sorgens tecken, hemresa!]
En timmas flygresa upp till Manila där jag bodde på Heratage Hotel. Därifrån gick en shuttlebus till Mall of Asia, ett otroligt stort shoppingkomplex med bl a egen isrink. Varken orken eller vikten på mitt bagage tillät någon större shopping entusiasm så efter att ha intagit kvällsmaten så var det bara att ta sig tillbaka till hotellet för en sista natt i Filippinerna innan hemresan.

FILIPPINERNA jag kommer med all säkerhet att återkomma. Älskar människorna och alla underbara platser som finns att besöka.

Det finns ett problem med att resa till Filippinerna och det är att resan tar slut. Efter att verkligen ha varit i Paradiset så är det tungt att komma hem. Speciellt om man möts av en snöstorm och kallt väder. Efter en riktig "vacation hangover" så var jag tvungen att boka ytterligare en resa till detta fantastiska land med sina ljuvliga människor. Vart man än var så talade vänliga människor med mig om ditt och datt och var otroligt nyfikna på var man kom ifrån och varför man valt just att åka dit eller bara för att samtala lite. Så fort ett problem dyker upp, litet som stort, står flera där och är villiga att hjälpa till för att göra livet lättare.

[So Philippines, I'll soon come back again]