Dag för dag: Resealbumet "En weekend i Amsterdam" av Peranders

”Hey you!
Buy some cocaine?”

Vi befinner oss i det område i centrala Amsterdam som kallas The Red Ligth District och erbjudandet kommer från en man med rastalook som vi möter på gatan. Jag säger ”no thank you” och vi går raskt vidare.

Det är en märklig upplevelse att gå omkring i The Red Ligth District. Här finns massor av sextillbehörsbutiker, coffieshops (där man lagligt säljer hasch) och så alla dessa prostituerade kvinnor (som även de bedriver laglig verksamhet) i rader av skyltfönster.

Innan vi reste hit läste jag i en reseguide att det råder strängt fotoförbud i dessa syndens kvarter. Och jag tänker: Vem har bestämt det? Finns det någon lag som säger det eller är det någon inofficiell regel som ”aktörerna” själva hittat på.

En del av svaret får vi när vi stannar till på en av gatorna i rödljusdistriktet och förundrat står och tittar på de lättklädda tjejerna i skyltfönstren. På gatan står en man och en kvinna (antagligen turister) som fotograferar mot ett av skyltfönstren. En av de prostituerade damerna rusar plötsligt ut och utrustad med en plastflaska sprutar hon vatten på kvinnan med kameran.

I ett fönster några våningar upp i samma hus skymtar vi några personer som sitter och tittar på ett antal övervakningsskärmar. Jag tänker att jag vill fotografera här jag också. Och då kan det kanske vara värt att få lite vatten på sig. Fast risken finns att det kommer någon bodyguard från TV-skärmarna med något annat tillhygge än en vattenflaska. Hm… det tål att tänka på.

Det är massor med människor som flanerar i The Red Ligth District. Allt från ”vanliga” turister till ruffiga typer som på olika sätt verkar vara delaktiga i den rådande verksamheten. Men atmosfären är vänlig och vi känner oss inte speciellt oroliga för vår säkerhet.

Nästa kväll återvänder vi till The Red Light district, den här gången med en taktik hur jag ska kunna fotografera utan att reta några lättklädda damer.

Min sambo och jag låtsas titta åt ett annat håll men riktar kameran mot ett av skyltfönstren och jag lyckas ta några hyfsat fina bilder. När vi en stund senare åker tillbaka till hotellet känner jag mig riktigt nöjd med min bedrift att ta "förbjudna" bilder i The Red light Distrikt".

Som alltid när man turistar i storstäder får man förr eller senare ont i fötterna. Så även denna gång, och efter flera timmars promenerande slår vi oss ner på en uteservering i Waterlooplein och beställer in lite svalkande drycker. Solen lyser från en klarblå himmel och det är varmt och skönt.

Jag känner att det här är nästan värt hela resan. Att få sitta i solen med en öl och titta på spännande människor.

Alldeles intill serveringen går en hårt trafikerad gata där bussar, bilar, spårvagnar och cyklister rusar fram i en jämn ström framför våra fötter. Plötsligt ställer sig en man mitt i gatan, vänd mot oss på uteserveringen. Han bugar och plockar fram en kampingstol och ett dragspel.

Med den intensiva trafiken bara några decimeter bakom och framför sig börjar han så att spela på sitt dragspel. Mannen visat sig vara en riktig hejare på sitt instrument och med stor inlevelse bjuder han oss på ett antal klassiska stycken, bland andra Våren av Vivaldi.

Efter sin konsert går han runt med en skål och samlar ihop sitt gage bland oss i publiken. Han visar sig vara ryss och när jag lägger ner en Euro i skålen passar jag på att berömma honom för hans musik och hans mod att sitta mitt i gatan och spela.