2007 fick Argentina njuta av ett sällskap av en ettrig, ovetande spanskaoskuld som just fyllt 20 år. Kunskaperna sträckte sig till att räkna 1,2,3 ja faktiskt ända upp till 20 och fraser som "förlåt" och god morgon" satt där de skulle. Argentina tog med sin hela själ emot denna vilsna flicka och berömde varenda ord hon kunde krysta fram. Hon blev förälskad, på många sätt kan man säga. Kärleken bestod och var besvarad.
2009 insåg flickan, som i tio fall av tio är jag själv, att landet krävde en ny visit. Google ledde mig rätt. BASP. Skolan bokades, lägenhet bokades och ett datum för när en ny fas i livet skulle inledas bokades. Utan vidare förkunskaper än de som faktiskt fastnat i huvudet två år innan- samlades 6000 kronor ihop i studieslantar och drömmen uppenbarade sig.
Den argentinska skolan låg centralt belägen i mitten av stadsröran. Lektionerna sträckte sig till fyra timmar per dag och rekommenderade hemstudier var en timme. Jag traglade på med spanskan fyra timmar per dag. Jag fick plugga med nordamerikaner som studerat i nio år och med oförglömliga brassar som kunde spanska lika bra som jag kan norska. Jag var dock inte mest okunnig alla gånger, då det faktiskt fanns människor som trodde "hola" var en drink och som drömde sig bort till kafferummet.
Argentinarna är dem som lyfte min spanska till verklighet.
I dag skulle jag säga att Argentina förmodligen är världens bästa land att lära sig spanska i. Min kärlek kommer alltid att finnas kvar. Likaså en del av min spanska.
