Torsdagen den 19 augusti 2004 fick vi en förfrågan från Svenska Polarforskningssekretariatet om vi kunde genomföra en flygning till Nordpolen. Anledningen var att det svenska borrningsfartyget Vidar Viking behövde reservdelar och det krävdes ett flygplan som har lång räckvidd och möjlighet att genomföra fällning av materiel med fallskärm.
Valet var enkelt – C-130 Hercules.
Vad gjorde då Vidar Viking i detta område?
Jo, anledningen var att borra ca 450 m ner i Lomonosovryggen i Norra Ishavet, ca 25 mil från Nordpolen, för att ta upp sediment från ryggens brant. Detta för att visa hur klimatet i Arktis förändrats de senaste 45-55 miljoner åren och ge svar på varför jorden gått från varmt till kallt klimat. På den tiden fanns det ingen is i Arktis. Den svenska expeditionen – ACEX, Arctic Coring Expedition – var den första inom ramen för det internationella oceanborrningsprogrammet IODP (Integrated Ocean Drilling Program). Vattendjupet på platsen är ca 1000 m och positionen för arbetet var ca 88˚N 137˚E. Närmaste land är den ryska ögruppen Severnaja Zemlja.

Expeditionen bestod, förutom av Vidar Viking, även av den svenske isbrytaren Oden samt den ryska atomisbrytaren Sovietsky Soyuz. Isbrytarnas uppgift under Vidar Vikings borrning var att se till att arbetet inte stördes av drivande isflak.

Vår planering för uppdraget inleddes och det största problemet var bränsle till flygplanet. Även om vi startade ut från Kiruna måste vi tanka någonstans. Varför inte kolla med Station Nord på norra Grönland? Där finns flygbränsle, frågan är bara om vi kan få ta del av detta? Vi ringde via satellit till stationen för att kontrollera hur det såg ut i deras cisterner samt för att få en kontakt i Danmark som kan lämna tillstånd till detta. Som vanligt är de väldigt tillmötesgående och svaret blev att det skulle gå att genomföra. Vi har hjälpt dem många gånger tidigare, bland annat med bränsletransporter till stationen från Thule Air Base på nordvästra Grönland. Efter kontakt med Danmark var det grönt ljus.

Efter någon dag kom reservdelen till vår division på Såtenäs och planeringsarbetet fortskred enligt rutin. Det visade sig att när vi ändå skulle genomföra detta ville de att vi också skulle ta med mer materiel, tidningar, frukt, grönsaker, kakor, post mm mm. Det blev totalt 3 kollin á drygt 200 kg som skulle fällas på ett större drivande isflak……Vilken utmaning!
22 augusti var all planering klar och vi startade mot Kiruna för övernattning. Med ombord fanns förutom vi i besättningen på 6 man, 2 hoppmästare från FJS (Fallskärmsjägarskolan), 2 fotografer samt en representant från Polarforskningssekreteriatet. FJS-grabbarna är experter på detta med hur kollin skall se ut och fallskärmarna sitta mm.

Innan start från Kiruna nästa dag kollade vi naturligtvis via satellittelefon upp vädret på Station Nord och i området där fartygen fanns. Det var inget önskeväder - låga moln och på Station Nord lätt nederbörd.

Nåväl, vi lämnade Kiruna och satte kurs mot Station Nord på FL210, fart 290 knop och efter 3,5 timme satte vi hjulen i snöslasket på grusbanan. Vädret bjöd på halvdålig sikt i lätt snöblandat regn och ca +0˚.
Tyvärr hade vi inte tid att tacka ja till erbjudan om den formidabla lunch som serveras på detta avlägsna ställe, så de skickade med en bricka med ”danske dejlige smørrebrød” i stället. Under tiden som flygplanet tankades tog vi kontakt med Oden via satellittelefon för att få deras position.
Start mot fartygen som låg ytterligare knappt 2 timmar bort. Positionen 88N 137E ligger liksom en bit på ”baksidan” av Nordpolen så då kanske du förstår ungefär vart vi var på väg.

När vi närmade oss fartygens position anropade vi Oden och påbörjade plané till låg höjd. Oden rapporterade bra sikt under moln och då vi hade gluggar i de lägre molnen och kunde se istäcket beslöt vi att sjunka under moln och flyga mot fartygen på 50-100 m. Molnbasen låg på ca 150 m. Farten på låg höjd var ca 220 knop. Lastmästarna och FJS-grabbarna hade under tiden gjort lasten klar för fällning. På varje kolli fästes 3 fallskärmar.

Efter ca 10 minuter på låg höjd får vi syn på fartygen rakt fram.

Jag meddelar Oden att vi flyger in över dem för att kolla deras position mot våra värden, och får samtidigt positionen på det större isflak där vi skall fälla lasten - det låg ca 2 km från fartygen. De säger också att deras helikopter har lagt ut ett stort rött kors vid fällpunkten.
”Helikoptern?” säger jag, ”Är helikoptern i luften? Om den är i luften kan den vara i vägen när vi kommer.”
”Nej, den står på Odens helikopterplatta.”
”Ok, då åker vi till fällplatsen när vi har passerat er och kollar hur det ser ut”. Framme vid fällplatsen kollar vi runt men inget kors…
”Oden, det finns inget kors på positionen vi fick!”
”Jag hann inte starta och lägga ut något kors…” säger helikopterpiloten.
Eftersom platsen och isflaket såg ok ut beslöt vi att fälla där utan detta kors.
”Oden, vi skippar korset och åker dit och fäller!”

Efter en sväng runt fartygen lägger vi oss på 120 m höjd, fart 120 knop och öppnar rampen, lägger oss på kurs mot ”målområdet”, och fäller lasten genom att ge ”Grönt ljus” vid passage. När gröntljus-lampan tänds i lastutrymmet kapar grabbarna i cargot säkringslinan och lasten åker ut. De säger att fallskärmarna vecklas ut normalt och att alla 3 kollin landar säkert på isen.
Puh, skönt att ha dem på isen. Det skull ha varit minst sagt pinsamt om de hamnat i vattnet.

Vi passerar åter fartygen med rampen öppen, och efter passage stänger vi den, drar på till 220 knop och sätter kurs mot Nordpolen som ligger 25 minuter bort - det är ju ändå på hemvägen - innan vi styr mot Kiruna.
Passage av Sovietsky Soyuz
Sovietsky Soyuz längst bort, Oden till vänster och Vidar Viking till höger.

När vi nu är så nära Nordpolen måste vi ju passera på 50 m höjd och se hur det ser ut. Vi minskar farten, öppnar rampen och…tro det eller ej…det är faktiskt isfritt precis där….
Hittills har allt fungerat enligt plan. Rampen stängs och vi stiger till marschhöjd, FL230, ökar farten till 290 knop och nu har vi ytterligare drygt 5 timmars flygning framför oss innan vi skall sätta hjulen i banan på Kirunas flygplats. Det finns några smørrebrød kvar och nu sitter det fint med en fika i lugn och ro till motorernas jämna muller. Jag kanske måste tala om att vi inte har levt på fika hela dagen utan vi har naturligtvis mat med som värms i en ugn i flygplanet.

Klockan 22, efter många timmar i luften - totalt 11 timmar och 47 minuter - denna speciella dag som bjöd på ett spännande och annorlunda uppdrag landade vi i Kiruna. Efter ”nattning” av flygplanet och transport av ett nöjt gäng till Hotel Ferrum, var det skönt att krypa ner i sängen och låta ögonlocken falla igen innan nästa dag väntade med nya uppdrag,..

På hotellet fanns ett meddelande från vår division som hade fått ett mail från Oden;
”Oden tackar för hjälpen. Lasten har bärgats och var oskadd, till och med kakorna var hela”.

Kunde dagen ha slutat bättre?

P.S. Klicka på denna länk så ser du på film när vi kommer fram till fartygen.
http://www.reseguiden.se/forum/filmer/1495

Bilderna på flygplanet i luften är tagna från isbrytaren Oden.
De övriga är tagna av Peter Liander.