Gullsings blogg / November 2007

Nu kommer jag med en ändring. Vi har nämligen bytt resedatum för vår resa till Rhodos. Ovanstående talesätt är faktiskt lite fel. Vi kommer att resa till Rhodos i höst i stället. Avresedatum blir samma som vår resa till Kos, som inte blev av, men ett år senare.

Kanske vi tar något annat tidigare. Vi får väl se. Rapporter kommer när det blir dags.

Vårt bodde i Argasi på hotel Palmyra och där hade vi en fantastiskt fin frukostbuffé. Vi hade ju frukostbuffé inlagt i priset. Buffén var jättefin och man kunde sitta ute i trädgården och äta sin frukost. Det var jättemysigt. Apollos lokalkontor låg i byggnaden också. I trädgården fanns det en fin swimmingpool och en barservering, som även hade smårätter.

Själva byn Argassi, där vi bodde, bestod mest av en genomfartsväg, där bilarna for som tättingar fram och tillbaka. Där låg det restauranger och turistbutiker i rad efter varandra på båda sidor av gatan. I korsningen vid vårt hotell låg det två restauranger i två våningar. På den lilla vägen upp till hotellet låg det även två restauranger, den ena var kinarestaurang och den andra var mera typ engelsk pub, där de hade karaoke ibland.

Tvärs över gatan vid vårt hotell låg det en taverna, som serverade bland annat vår favoritmat; nylagad moussaka. Det var en trevlig familjär krog och där trivdes vi. Vi frågade i receptionen på hotellet vart tjejen där själv gick, när hon skulle ut och äta. Hon rekommenderade en taverna, som låg ute på ”vischan”. Tavernan hette Edem och vi var faktiskt där tre gånger och åt, för den var trevlig och deras mat var jättegod. Man fick gå en grusväg ett tag ute på rena landet och till slut låg tavernan.

Det fanns bland annat en pytteliten thailändsk krog. Det var en rätt kraftig engelsman, som hade den, tydligen tillsammans med sin thailändska hustru. Han tog emot beställningarna och hon lagade maten. Hon stod och svängde med de jättestora wok-pannorna, så det stod det härliga till. De var nog mycket tunga i längden, för hon hade handlovskydd på sig. Ibland hade de så många gäster att folk fick en nummerlapp och fick gå över gatan till en engelsk pub och vänta på sin tur. Då blåste ägaren i en visselpipa, så man fick höra upp.

Utanför en annan krog stod det en svensk flicka och skickade upp oss på den restaurangen. Den låg nämligen på andra våningen. Där såg det inte så smakligt ut med bland annat en smutsig heltäckningsmatta på golvet. Det är ju givet, att eftersom det låg under bar himmel så hade mattan blivit förstörd, men vi beställde och åt där i alla fall. Det var faktiskt inte så trivsamt. Tvärsöver gatan fanns det en annan restaurang även den i två våningar. Där var vi en kväll och åt god mat.

Det låg en ju kinakrog precis vid sidan om vårt hotell. Där åt vi middag en av de första kvällarna. Maten som serverades hade inte mycket likhet med den kinamat som serveras i Sverige. Den var mycket starkare, men det smakade jättegott. En kväll tog vi flamberad banan där också, sen vi hade varit någon annanstans och ätit.

Vid sidan om kinakrogen fanns det en stor pub, som hade karaokeföreställningar på kvällarna. Första gången vi var där var det några engelsmän, som uppträdde. Vi trodde nästan att de var proffs som sjöng, så bra var dom.

Närmaste badstrand låg i nederkanten av tvärgatan, där vårt hotell låg. Den stranden var inte så fin precis, så vi badade mest i den fina poolen, som hörde till hotellet. En dag fick vi för oss att vi skulle åka iväg till en strand, som man rekommenderade oss. Det gick gratisbussar dit, men B tyckte att vi skulle ta en taxi i stället, när han såg de långa köerna till bussarna. Det stod en massa föräldrar med barn, som skulle med och det var inte nog med att de hade ett eller flera barn utan man kom med uppblåsta badmadrasser, som även skulle få plats. Eftersom B är mer eller mindre allergisk mot köer fick det alltså bli taxi.

Resan gick genom ett omväxlande och vackert landskap ut till ett ställe, som hette Agia Nicolaos eller Sankt Nicolas Beach på engelska. Det var en bred strand med ren fin sand och med solstolar och parasoller. Innanför stranden fanns det en stor servering under trätak och träpelare runt om. De flesta turisterna i Argasi var faktiskt engelsmän. Det märktes för genomfartsgatan var späckad med pubar, där man satt dagarna i ända och drack öl och såg på engelsk fotboll på TV. Den här resan företog vi den sista veckan och hade vi förstått att det var så fint i Agias Nicolaos tidigare, så hade vi åkt dit flera gånger.

Det var en bra bit att gå in till huvudstaden Zakyntos, så vi tog taxi in dit några gånger. Man kom in till en stor promenad utefter hamnen. Den ledde bort till ett stort torg, där det fanns en jättestor restaurang. Det fanns också ett konstmuseum vid torget. Man visade gamla målningar från 15- 16- och 1700-talen. Det vill säga efter den Bysantinska tiden. Det fanns mycket vackert att se där.

Annars var det inte mycket att se i staden. Den bestod mer eller mindre av tre större parallellgator och däremellan små tvärgator. Ön Zakyntos hade också blivit förstört vid den stora jordbävningen 1953 liksom Kefalonia och andra öar i det området. Man hade byggt upp stan igen, men det var inte så mysigt gjort. Staden såg faktiskt bara grå och tråkig ut. Vi var inne på en mycket trevlig krog en dag och åt mycket god mat där, men vad krogen hette och vad det var för mat, kommer vi inte ihåg längre.

Zakyntos är ju känt för sina jättesköldpaddor Carreta Carreta, så vi hade bestämt oss för att ta en båttur runt ön. Man skulle gå in och se de blå grottorna, som ligger nästan längst norrut i Skinari samt att båten skulle gå till det kända skeppsvraket, som ligger halvt nerbäddat i sanden vid en oåtkomlig strand. Så hade man kanske chansen att få se Carreta Carreta på hemvägen i Laganas-bukten, som ligger längst söderöver. Vi brukar ju inte åka med utflykter som resebyrån anordnar, utan hade bestämt med en resesäljare tvärs över gatan till vårt hotell. Det brukar alltid bli billigare så.

Vi hade bestämt en dag och gick upp tidigt för att åka med. Båten gick och vi fick fina platser i solen ombord. Men när vi kom in till Zakyntos stad, vände båten, för kaptenen hade fått besked om att det blåste för mycket efter udden där. Då blev vi förstås besvikna, men vi blev lovade att få åka med en annan dag. De hade kryssningar dagligen runt ön, men när vi kom nästa gång var det fortfarande inställt och eftersom det var i slutet på vår semester, så ville vi inte vänta. Vi fick alla våra pengar tillbaka. Men det var ledsamt att inte komma med på en sådan båttur och se de större sevärdheterna runt ön. Vi skulle ju fått se det strandsatta skeppet också. Det är väl det mesta som vi saknar på den ön.