Dag för dag: Resealbumet "Vinter-OS 2010 Vancouver/Whistler Kanada" av Lengan

Förväntningar
12/2:
Sportsnacket kom igång direkt. Vad ska du se? Har ni biljetter? Var ska ni bo? Hur länge?
Runtomkring mig på planet till London satt flera resenärer som skulle till OS. Bredvid mig satt en av männen från " Norrlandsgänget" där bla Kallas pappa ingick. Framför mig satt Jan Majlard, reporter på SVD. Vi hade träffats tidigare, på Champions League-finalen i Rom. Jag träffade även en bekant från OS i Peking så nog blev det mycket sportsnack allt. Alla dom andra svenskarna hade direktflyg från London till Vancouver vilket visade sig vara en vinstlott. Jag flög via Calgary och självklart blev vi försenade från London så jag missade mitt Vancouverflyg med tio minuter. Missade flyg, Rickard-Lengan 1-1. Rickard sprang fel på Köpenhamns flygplats och missade sitt flyg, bra start för oss :)
Jag fick plats på nästa plan och under tiden jag väntade träffade jag flera holländska fans. Dom såg fram mot två saker, skridskotävlingarna samt Holland Heineken House :)
Till sist kom jag till Vancouver och ett härligt OS-rus steg i kroppen. Rickard tog emot på hotellet och det tog inte många minuter innan det blev GT & mat på närmaste pub. Sjönk ner i sängen efter en mer än ett dygns lång resa.
Syncronised sleeping
13/2:
I vårat rum på 9 kvadrat finns, 2 stora resväskor, en stol, ett handfat, en byrå och en väldigt ranglig våningssäng. När någon av oss funderar på att röra sig så gungar hela sängen. Jetlagen gjorde att 03.00 var det färdigt med sömn, inte kul. Det var bara att invänta avfärden mot skidskyttetävlingen. Bussfärden från Vancouver till tävlingsområdet uppe i bergen höll oss vakna. Även om vi var trötta ville vi inte missa en sekund av de vykortsvackra bilderna utanför bussen. När vi kom fram fick vi gå 1200 m i uppförsbacke, inte helt enkelt trots att det var i början av resan. Vi fasade för hur backen skulle påfresta oss senare under resan, konditionen skulle nog inte bli bättre och bättre resonerade vi. Wolfgang, skidskyttelagets tränare, sken upp till jublet från oss svenskar när han gick förbi på sin väg ut till skidspåret. Vädret var gråmulet och när tävlingen, damernas sprint drog igång så kom det lite irriterande regndroppar. Anna-Carin Olofsson, ett av våra stora guldhopp bommade tyvärr ett skott i första skjutningen och var borta direkt. Helen Jonsson då? Hela Sveriges favorit, skulle hon kunna leverera i busvädret? Skjutningarna gick felfritt men vad hände med åkningen?? Hon stod ju still i spåret, måste varit vallningen slog vi fast. Segern gick till en slovakisk åkare, inte alls vad vi hade räknat med. Summeringen av dagen löd att det var otroligt rörigt att följa en sprint på plats. Det var starter, skjutning ett och två samt målgångar samtidigt... Åkare for åt alla håll och vi försökte heja på dom svenska så gott det gick. Helt slutkörda sov vi hela bussresan tillbaka till hållplatsen i Vancouver.
På kvällen blev det pubrunda med syftet att hämta kraft. Enda chansen att sova bort jetlagen är att bli ordentligt onykter så att man sover länge, vi lyckades :)
Vår i Vancouver!
14/2:
Bra start på dagen, utvilade och ett alla hjärtans dagkort instucket under rumsdörren... Vinter-OS var det va?? Gick ut på stan och möttes av ett fantastiskt vårväder. Jag hittade en storbildstv på Robson Square där jag kunde sitta i t-shirt i solen och titta på puckelpist. Overkligt att vara på vinter-OS och ha typ 20 grader varmare än hemma i Sverige. Tusentals människor vandrade runt i solen och jag kunde inte annat än att bara njuta av stämningen, alla som är det minsta sportintresserade borde få uppleva detta någongång. Folkfesten på ett OS är som ett gift, man blir beroende.
Jag tog hissen upp i 169 m höga Vancouver Lookout. Där harman 360 graders utsikt över hela Vancouver och det var en magnifik syn i solnedgången. Bergen, vattnet och skyskraporna gav ett mäktigt intryck. En annan härlig upplevelse var att sitta i en bar och se Kanada vinna sitt första guld någonsin på hemmaplan. Jublet visste inga gränser när det blev guld i puckelpist. Vi tyckte det var lika bra att fira deras guld så vi gick ut på stan. På en bakgata mötte vi kanadensaren som vi träffat på en öde tågstation några dagar tidigare. Innan skidskyttet, 06.30 en morgon, så mötte vi denna kille kanonfull. Han bara gick och pekade på sin nyckelknippa och stöna fram korta ord. Han följde oss en bra stund och vi fick oss ett gott skratt. Nu mötte vi honom på en bakgata i stan och vi frågade honom om vägen till Irish house. Han kom naturligtvis inte ihåg oss och hans flickvän berättade att han blivit jättefull där ett par kvällar tidigare. Vi vet svarade jag och började berätta om vårat tidigare möte. Medans hans tjej bröt ihop mer och mer av skratt så gick det till slut upp för Scott att vi hade nog rätt i allt vi sa :) Kvällen avslutades sedan på Irish house. Ett stort tält med barer, uppträdande och disco. Vi kunde inte förstå varför Irländarna hade ett partytält på vinter-OS men det visade sig att dom faktiskt hade 6 deltagare i spelen.
Guld i vårsolen
15/2:
När solen gick upp över Robsons Square i Vancouver satt vi på plats framför storbildstv´n och såg Kalla ta hem Sveriges första guld 2010. Bedrövligt att vi inte hade fått tag i biljetter till skidtävlingen men så är det ibland, biljettpriserna var väldigt höga på svarta börsen. Vi var ju självklart glada ändå, Haag kom fyra, bra tävling!! På baren Malones kunde vi sedan reta ett gäng norrmän med våra fina guldmedaljer runt halsen. Kvällsevenemanget var damhockey i Thunderbird Arena, Sverige-Slovakien. Vi träffade fyra svenska tjejer som var bosatta i Vancouver. Tillsammans skapade vi en miniklack och OS första raketer gick av stapeln, inte samma gehör som på pingisfinalen i Peking men ändå godkänt. Sverige vann tack vare oss med 6-2 och vi begav oss till Irish House för guldfest. Alla kanadensare är väldigt trevliga och väldigt hockeyintresserade. Väldigt många kom fram till oss och ville prata om Sverige, sport och om kanadensarnas kärlek till svenskar. Alltid lika kul att säga lycka till i hockeyns bronsmatch, finalen spelas mellan Sverige-Finland. Ingen tror oss...

Citat:
-Do you guy´s know where you´re going???
Vänlig ordningsdam på en perrong som tyckte vi såg lite vilsna ut...
-Alla dessa jäkla ljud. Och nu börjar kyrkjäveln ringa också!!
Jag, en trött söndagsmorgon...
-I got russian girls here!
Pizzabagare ville hjälpa Rickard....
-Dom skulle slå ihjäl oss om dom visste att vi satt och skålade för det ! :)
Jag efter att ha skålat för att klockan visade att det snart var jobbdags för dom där hemma, måndag morgon.
-But you got Thomas Gustafsson!
Holländare efter att jag blivit avundsjuk på deras Sverige-Finlandbiljetter
-Iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!
Damen med byxorna halvvägs nere i den bajamajan som Rickard öppnade dörren.på..
-Yeah, I forgot I had it in there :)
Killen som öppnade sin hyrda safetybox på internetcafét och hittade en smirnofflaska, tog en klunk och låste in den igen hahaha.
-Are we at Cambie yet?
Vår vän Curtis, tre gånger i följd på bussen, vilket fick en volontär att idiotförklara oss :)
-Ska vi sätta oss hos tjejerna?
-Var det tjejer då? Var det inte killar med peruker??
Jag ser ju inte så bra utan glasögon...det var ju absolut tjejer hahaha
-Fy fan fy fan, BEN BEN !
Kineser som fick lära sig lite svenska samt höra minnen från Peking

Sköna människor vi träffat:
Nidermaier, en dyngrak kanadensare, måste upplevas, går ej att beskriva haha
The Shadow, Skuggan, jobbar på hotellet, kan beskriva vägen till en restaurang i 20 minuter och som oftast står i receptionens bakgrund och smyger....
Safetybox-killen, se citaten ovan.
Curtis, kanadensaren med plakatet: Look at me, I´m Swedish, I like meatballs & ABBA, YAAA.....Canada♥Sweden

Tjatigt med guld
16/2:
Dåligt med sömn igen, vaknade 07.00 trots sen natt, svårt att få till det med längre ihållande vila. Att skidskytte inte prioriteras här på storbildstv kan jag förstå, men det var ändå frustrerande att springa runt i staden och leta efter en plats som visade Helenas försök till revansch. Till sist hittade vi ett lite café som vi stormade och bad snällt om kanalbyte på tv´n. Döm om vår förvåning så bytte damen bort curlingen mot skidskytte och vi var med i matchen. Tyvärr gick det ju inte vägen denna gång heller, ACO kom fyra och våra medaljer i väskan fick ligga kvar orörda. Eftersom.jag inte sett så mycket av stan än så gav jag mig iväg på en lång lång vandring. Betade av arenan där invigningen ägde rum, BC Place. Kollade in Olympic Village, Russian house mm och solen värmde som hemma i april. Skidskytte stod på programmet under eftermiddagen men jag tänkte skippa tv-tittandet eftersom jag iskallt räknat med att vi var chanslösa på medalj. Plötsligt började det strömma in sms om att vi hade guldläge med Ferry så det blev en lång löptur i uppförsbackar till Malones där Rickard hade fixat barhäng med några norrmän. Gissa om dom var deppiga då Sverige tog ännu ett guld, i grenen där Björndalen skulle leka hem titeln :) Jag och Rickard firade med att hänga på våra fina guldmedaljer igen. Norrmännen bjöd på en kanna öl som grattis vilket var väldigt stort gjort av dem. Ute strålade solen precis som om den trodde att vi var inne i april, lika bra att njuta. Jag satt i trappan på Robson sq i 1,5 timme och trodde knappt det var sant att man kunde ha det så bra på ett vinter-OS. En reporter från METRO International kom fram och intervjuade mig, lite mediatid idag med alltså :)
Nere vid Waterfront står den Olympiska elden med vattnet och bergen som bakgrund. Vet inte vilket betyg den får men visst är det lite härligt att betrakta facklan. Den tändes av Gretzky efter att han åkt runt i staden med sin fackla åtföljd av hundratals fyllon som Jonas Karlsson skrev på sin Twittersida.
Canada gjorde sin första match i hockeyturneringen och det märktes också på stan. Malones var fullständigt fullproppat och stämningen var hög! På Robsons square var det så mycket folk att polisen spärrat av för att minska på trycket. Positivt för mig var att kön in till Olympic superstore var borta. Där har det varit kö konstant sen spelen började och då pratar vi 200 m kö!! Nu klev jag rakt in och det var ett enormt ställe med OS-prylar som mötte mig. Det var lika många köpgalna asiater som prylar så det blev ingen längre shoppingtur. När jag kom ut var kön uppe i 100 meter igen, var kom alla dom människorna ifrån?? Nyss var det tomt... Min trötthet efter en lång dag och åtskilliga kilometer i benen tog ut sin rätt, bara att kapitulera och ladda inför sprinten nästkommande dag :)
Vi hade i alla fall tur med vädret
17/2:
Vi var överens om att denna dag var en av dom som vi såg fram mot mest under dessa spel. Sprinten för herrar och damer borde ge ett fint medaljregn trodde vi. Regn blev vi verkligen utan. Inte en medalj men en sol som stekte oss nordbor ordentligt. Det var upplagt för en drömdag i bergen utanför Whistler. Solen gick upp och lyste på bergstopparna runt arenan och vi befann oss i ett drömlandskap. Det var verkligen vad vi hade hoppats att få uppleva eftersom vi hört så mycket om hur vackert det är i dessa berg. Skulle det inte kunna gå att få lite medaljer också? Samtidigt som vi fick sms om att Anja vurpat illa i störtloppet så försvann svenskarna ur tävlingen en efter en. Endast en svensk tjej fanns med i dagens finaler och självklart kom hon fyra, slagen i bronskampen av Majdic som inlett dagen med att flyga ut i skogen på uppvärmningen. Att hon kunde komma trea var en bragd då hon efter varje lopp vred sig av plågor. Loppet vanns av norskan Björgen och brevid mig stod en far och dotter från Norge med tårarna rullandes längs kinderna.
Herrarnas final hade inte ens en svensk med på startlinjen, riktigt dåligt!! Vilket fiasko för oss men vi hade i alla fall en bra plats på arenan och underbart väder...
Så drog den då igång för Sveriges del, tidernas bästa ishockeyturnering! Vi följde matchen i Scandinavian comunity house i Burnaby. Sverige vann med 2-0 så det var väl en godkänd inledning på turneringen. Inte lätt för alla proffs att spela ihop sig direkt.
Dagens roligaste händelse utspelade sig på tåget hem efter hockeymatchen. En kines trängde sig in mellan dörrarna på tåget då dom slogs igen. Utanför stod hans familj kvar och han försökte desperat få upp dörrarna igen men tåget rullade iväg. Han vinkade åt familjen och hela vagnen skrattade åt den stackars kinesen :)