En utflykt som jag hoppas får ta del av och komplettera med egna bilder. Läs gärna artikeln nedan av Lottie Molin från Expressen. Titta även på länkarna
Vi har lämnat playorna och det lättjefulla livet på Isla Margarita och gett oss ut på en tvådagarstur till fastlandet.
Efter en timme i luften och en och en halv timmes båtfärd längs en av Orinocos många bifloder når vi vårt läger mitt ute i vildmarken och inkvarteras i enkla hyddor med basttak, trägolv och väggar av myggnät.
Men här gives ingen tid att fundera över hur nattens alla ljud ska påverka sömnen, för nu är det dags för djungelvandring.
Välkommen till djungeln
Och djungel möter vi verkligen när vi stiger ur båtarna och kliver in i den tropiska grönskan. Vegetationer är så tät att dagsljuset nästan försvinner. Det är svårforcerat, blött och lerigt. Vi är tacksamma för de lånade gummistövlarna och framför allt för killen som går före med sin machete, banar väg åt oss och ser till att ormarna håller sig undan.
- Någon som vill smaka? säger plötsligt vår guide Miguel.
Han har krafsat fram två snigelstora, feta larver ut en stubbe, skär dem mitt itu och häller ut inälvorna.
- Rena delikatessen. Och nyttiga också, gott om proteiner.
Vi avböjer vänligt med bestämt och satsar på palmhjärta i stället. Smakar helt ok.
Lunchdags för pirayorna
Ute i ljuset igen är det dags att meta pirayor. Men de är trögnappade trots att vi agnar med rått kött. Bara de två medföljande venezuelanerna lyckas dra upp några vasstandade bestar, så att vi all fall får något att fotografera.
Våra närmsta grannar i deltat är de 14 000 waraoindianerna, Orinocodeltats urinvånare, som bor i små byar längs de många flodarmarna. De lever av jakt, fiske och enkelt jordbruk.
Vi hälsar på hos Carmelo Silva och hans stora släkt, ett slags familjekollektiv på ett 40-tal personer, de flesta barn.
Männen är sysselsatta med att förvandla en trädstam till en sjöduglig kanot, medan kvinnorna i byn har radat upp hemgjorda smycken, vackra flätade korgar och små prydnadssaker i balsaträ till försäljning framför sitt enkla hus. Våra inköp blir en välkommen inkomst till indiankollektivet.
Mot nationalparken!
Nästa dag kliver vi ombord i de små propellerplanen igen, den här gången för att ta oss till Canaima nationalpark. Vi drar kollektivt efter andan när piloten plötsligt girar in i ett smalt pass mellan två av de väldiga taffelbergen för att vi ska få se Angel Falls, världens högsta vattenfall, på nära håll.
Här störtar vattnet nästan en kilometer rakt ner längs bergets lodräta vägg. En mäktig syn, trots att vattenmängden är rätt beskedlig. Under regnperioden är det mera fart på fallet, då kan man till och med ta sig hit med båt.
Canaima-lagunens brus
Mer forsande vatten ska det bli. Snart landar vi intill Canaima-lagunen, som fylls på av inte mindre än fyra brusande vattenfall på rad. Vackert som ett vykort. På en gul sandbank mitt i lagunen tumlar ett gäng badande indianbarn runt.
Med kanot når vi det bortre fallet, Salto Hacha, bakom vilket finns en liten gångväg över slippriga stenar. Man kan alltså promenera tätt bakom det vrålande vattenkaskaderna.
Inte torrskodd, förstås - man blir raskt sjöblöt.
Vad gör väl det - häftigare dusch får man leta efter.
Länkar:
http://www.think-venezuela.net/default.htm
http://orinocodelta.com/
Vi har lämnat playorna och det lättjefulla livet på Isla Margarita och gett oss ut på en tvådagarstur till fastlandet.
Efter en timme i luften och en och en halv timmes båtfärd längs en av Orinocos många bifloder når vi vårt läger mitt ute i vildmarken och inkvarteras i enkla hyddor med basttak, trägolv och väggar av myggnät.
Men här gives ingen tid att fundera över hur nattens alla ljud ska påverka sömnen, för nu är det dags för djungelvandring.
Välkommen till djungeln
Och djungel möter vi verkligen när vi stiger ur båtarna och kliver in i den tropiska grönskan. Vegetationer är så tät att dagsljuset nästan försvinner. Det är svårforcerat, blött och lerigt. Vi är tacksamma för de lånade gummistövlarna och framför allt för killen som går före med sin machete, banar väg åt oss och ser till att ormarna håller sig undan.
- Någon som vill smaka? säger plötsligt vår guide Miguel.
Han har krafsat fram två snigelstora, feta larver ut en stubbe, skär dem mitt itu och häller ut inälvorna.
- Rena delikatessen. Och nyttiga också, gott om proteiner.
Vi avböjer vänligt med bestämt och satsar på palmhjärta i stället. Smakar helt ok.
Lunchdags för pirayorna
Ute i ljuset igen är det dags att meta pirayor. Men de är trögnappade trots att vi agnar med rått kött. Bara de två medföljande venezuelanerna lyckas dra upp några vasstandade bestar, så att vi all fall får något att fotografera.
Våra närmsta grannar i deltat är de 14 000 waraoindianerna, Orinocodeltats urinvånare, som bor i små byar längs de många flodarmarna. De lever av jakt, fiske och enkelt jordbruk.
Vi hälsar på hos Carmelo Silva och hans stora släkt, ett slags familjekollektiv på ett 40-tal personer, de flesta barn.
Männen är sysselsatta med att förvandla en trädstam till en sjöduglig kanot, medan kvinnorna i byn har radat upp hemgjorda smycken, vackra flätade korgar och små prydnadssaker i balsaträ till försäljning framför sitt enkla hus. Våra inköp blir en välkommen inkomst till indiankollektivet.
Mot nationalparken!
Nästa dag kliver vi ombord i de små propellerplanen igen, den här gången för att ta oss till Canaima nationalpark. Vi drar kollektivt efter andan när piloten plötsligt girar in i ett smalt pass mellan två av de väldiga taffelbergen för att vi ska få se Angel Falls, världens högsta vattenfall, på nära håll.
Här störtar vattnet nästan en kilometer rakt ner längs bergets lodräta vägg. En mäktig syn, trots att vattenmängden är rätt beskedlig. Under regnperioden är det mera fart på fallet, då kan man till och med ta sig hit med båt.
Canaima-lagunens brus
Mer forsande vatten ska det bli. Snart landar vi intill Canaima-lagunen, som fylls på av inte mindre än fyra brusande vattenfall på rad. Vackert som ett vykort. På en gul sandbank mitt i lagunen tumlar ett gäng badande indianbarn runt.
Med kanot når vi det bortre fallet, Salto Hacha, bakom vilket finns en liten gångväg över slippriga stenar. Man kan alltså promenera tätt bakom det vrålande vattenkaskaderna.
Inte torrskodd, förstås - man blir raskt sjöblöt.
Vad gör väl det - häftigare dusch får man leta efter.
Länkar:
http://www.think-venezuela.net/default.htm
http://orinocodelta.com/
Skriv kommentar