Dag för dag: Resealbumet "Vandring i Dolomiterna" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

http://www.reseguiden.se/bilder/515650

[Vaknade ånyo till en klar morgon] och lagom till frukosten vid 07.30 så lyckades solstrålarna besegra alptopparna och lysa upp nere i Ayasdalen. Idag skulle jag ha åkt till Aosta och spenderat dagen där, men då det var för få anmälda blev det inställt. Så istället bestämde jag mig för att ge mig ut på egen hand och försöka komma upp lite på höjden och få lite utsikt. Gav mig iväg tidigt till mataffären Crai, lite längre ner i byn och köpte en smörgås med ost och skinka. Fortsatte därefter till Crest-liften och åkte med den upp till 1952 meter över havet. Det var fortfarande kyligt i skuggan, men där solen kom åt var det varmt. Vandrade längs alpbäcken Torrente di Cunéaz och kom så småningom fram till byn Cunéaz på 2062 höjdmeter. Eller ja, by och by… det var nog inte mer än sju hus där. De klassiska stenhusen med skiffertak var i varierande skick, allt från ruiner till finare nybyggen. Ju längre in i Cunéazdalen jag kom desto mer otydlig blev stigen, vilket verkar vara standard för alla vandringsstigar här i Ayasdalen. Det var inte heller särskilt tydligt skyltat, så ibland fick man nästan gå på magkänsla; Ska jag ta höger eller vänster här? Men för att lugna er läsare, så ska jag berätta att jag aldrig kom vilse eller gick fel under dagen. Jag hade karta, kompass och dessutom solen att orientera mig efter.

http://www.reseguiden.se/bilder/515651
http://www.reseguiden.se/bilder/515652

Efter byn Cunéaz blev det en behaglig stigning, delvis i skuggan, genom alpbäckar och över broar fram till Pian Long på 2179 höjdmeter. Här stannade jag till, fikade och tog paus. Det fanns ett slitet stenhus här, som nog inte varit bebott på väldigt många år. Började komma över trädgränsen nu och eftersom solen låg på och gassade ganska intensivt var det bara att gilla läget. Från och med nu skulle bli varmt och få skuggor att stanna till i för vila. Härifrån och upp till Lago Perrin (uttal: Lago Pärään) på 2633 meters höjd skulle det bli en stigning som hette duga. Här fick man liksom bestämma sig; bit ihop eller bryt ihop. För mig var det bara att bita ihop som gällde. Bryta ihop får man göra på hotellet sedan. Så det var bara att fokusera framåt och börja vandra. Första tvåhundra höjdmeterna var ändå relativt behagliga, men resterande upp till Colle Perrin på 2649 meter över havet, fanns det tillfällen när jag tänkte för mig själv; Vad har jag gett mig in på egentligen? Men som det brukar vara, så är det mödan värt.

http://www.reseguiden.se/bilder/515653

Väl uppe på vid Colle Perrin fick jag en vansinnigt vacker utsikt över Monte Rosa-massivet och dess snöklädda alptoppar. Härifrån fick jag även en klar utsikt mot Mont Blanc (Monte Blanco) som för ovanlighetens skull inte var omgiven av diverse moln.

http://www.reseguiden.se/bilder/515654

Slog mig ner intill Lago Perrin och packade upp min medhavda matsäck. Här uppe var det rofyllt och tyst och sjön låg vackert omgiven av Monte Perrin och Monte Castello. Endast det porlande smältvattnet från Monte Perrin alldeles bakom mig hördes. Vattnet i alpsjön var turkost och såg väldigt inbjudande ut. Men jag doppade bara mina fötter i sjön för lite svalka. Temperaturen var nog inte mer än +10°C. På avstånd kunde jag se fisk i sjön, men de kom aldrig så nära att jag kunde se vilken art det rörde sig om.

http://www.reseguiden.se/bilder/515655
http://www.reseguiden.se/bilder/515656
http://www.reseguiden.se/bilder/515657

Nöjd, mätt och belåten började jag min vandring ner mot Champoluc igen och nu i Mascognazdalen. Följde alpbäcken Torrente Perrin en bit, som fylls på med vatten från Lago Perrin. Vissa partier var det brant och lite halt, så man fick ta det riktigt lugnt och försiktigt ibland. Plötsligt såg jag tre personer vandrandes emot mig som jag snart skulle möta på stigen. Det såg ut att gå i sakta mak och jag stannade till och tittade på mig klocka. Jag hade nu gått dryga 40 minuter från Lago Perrin och i den takt som de gick i skulle det nog ta upp emot en timme innan de nådde fram till sjön. Och mycket riktigt, när jag passerade dem ville de veta hur lång tid de hade kvar upp till Lago Perrin. Så jag svarade runt en timme. Pappan såg väldigt trött ut och stödde hela sin vikt på sin vandringspinne. Oj, oj, tänkte jag, hur ska det där gå? Hade varit roligt att veta om de lyckades ta sig ända upp, eller inte.

Jag fortsatte nerför och passerade flockar med betande kalvar och kor, som passande nog stod mitt på stigen. Med respekt försökte jag gå runt kalvarna, men det var lite halvläskigt att vara så nära inpå dem när de stirrade på en så där. Återigen övergick stigen till obefintlig och man fick gå på ren och skär gissning. Ja men här ungefär går nog stigen. Tog mig förbi ensliga och övergivna stenhus på vägen ner till Chavannes (2016 m.), där ”stigen” plötsligt övergick till grusväg. Grusvägen ledde genom Mascognazdalen och genom skogen (som gav välbehövlig skugga) och fram till Mascognaz på 1820 höjdmeter. Här kände man att man började komma ner till civilisationen igen och mötte fler och fler människor. Härifrån tog det ytterligare dryga 45 minuter brant nerför innan jag kom fram till hotellet i Champoluc igen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515658

Tog en extra sväng förbi byns apotek, för inhandling av ytterligare skavsårsplåster och hittade även produkter i Avène-serien som jag inte sett i Sverige. Väl på hotellet en dusch, skovård och fotvård innan middagen vid 19.30. Inledde middagen med salladen, därefter första förrätten som var en sallad med räkor och Courgetter. Som andra förrätt valde jag vegetarisk lasagne och varmrätt grillad kanin. Efterrätten var en utsökt cheesecake.

Copyright © Bejjan888™

[Gick upp i tid till frukosten kl. 07.30] och ytterligare en dag med sol skulle det bli, åtminstone nere i Champoluc, i Ayasdalen. Det såg mindre lovande ut på högre höjd och den topp som vi skulle bestiga under dagens vandring, då det såg ut att vara väldigt molnigt och dimmigt. Efter morgonmötet kl. 08.45 samlades vi utanför hotellet för gemensam jeeptaxi upp till dagens startpunkt. Idag var det Patrick som skulle guida röd grupp igen. Med hjälp av tre stycken Land Rover Defender Jeepar kördes röd och blå grupp via Saint-Jacques och upp till Nana Desouss på 2062 meter över havet. Idag skulle York (Linas och Patricks hund) vara med i röd grupp. York, som tränades inför att bli en Rescue Dog, var bara 6 månader och hade hur mycket energi som helst. Han var högt och lågt på en och samma gång och sprang fram och tillbaka. Kontentan måste ha blivit att York sprungit minst 3 gånger så långt som vi vandrat. Och han älskade att bära omkring på pinnar. Nu snackar vi inte pinnar på 30 centimeter utan snarare grenar på närmare 1,5 – 2 meter. Han verkade heller inte ha någon uppfattning om hur långa pinnarna var, utan han släpade stolt runt på pinnarna.

http://www.reseguiden.se/bilder/515659
http://www.reseguiden.se/bilder/515660
http://www.reseguiden.se/bilder/515661

Stigen var till en början fri från stenar och rötter och ganska bekväm att vandra längs. Men ju högre upp vi kom desto stenigare blev det och solen värmde rätt duktigt kan jag lova. Det blev så pass varmt att York bestämde sig för att lägga sig ner i ett gyttjehål och svalka sig. Där tyckte han att han låg bra och hade det skönt. Och sen for han upp och började skaka av sig all lera… det var ju mindre kul för oss andra. Vi följde alpbäcken Torrente di Nana ett tag innan stigen vek av upp emot Tournalin Dessous på 2544 höjdmeter. Nu började vi komma in bland molnen och efter att ha vandrat i solen någon timme så tyckte åtminstone jag att det var rätt skönt ändå. Synd att utsikten blir så begränsad bara. Strax innan vi kom fram till Tournalin Dessous gick vi förbi två Haflingerhästar som betade lugnt i sin hage. Sen stannade vi till vid Rifugio Grand Tournalin för teknisk paus, fika och påfyllning av vattenflaskor.

Nu följde en ganska intensiv vandring upp till passet Colle Croce (uttal: Kålle Kråtche) på 2801 höjdmeter. Och återigen var stigen svår att se och det kändes bra att ha en bergsguide som kunde bergen innan och utan. Under vandringen uppåt får vi återigen syn på stenbockar, men på långt avstånd. När vi till slut kämpat oss upp till Colle Croce, skulle vi haft en fantastisk utsikt över Matterhorn och Mont Blanc, men molnen hade bestämt sig för att vara i vägen. Nåja, man kan ju inte få allt. Här lämnade vi våra ryggsäckar för att ta oss de sista höjdmeterna upp till toppen av Monte Croce på 2894 meter över havet. Det var de mest utmanande och våghalsiga höjdmeter som jag var med om under veckan kan ja lova. Här fanns det knappt någon stig utan man fick ta sig över stenblock som låg ovanpå varandra, ibland lösa stenblock. En bit gick vi längs med en kraftigt lutande bergssluttning (säkert en 70°-lutning) med endast en smal, smal stig att gå på. Och den stigen var ju inte direkt vågrät heller, utan lutade säkert en 20° i sidled den med. Och eftersom vi var mitt bland molnen så hade man ingen horisontell referens att förhålla sig till, vilket skulle kunna få vem som helst att få svindel och tappa orienteringen. Jag kan villigt erkänna att det började snurra för mig vid ett par gånger under det partiet av vandringen och det var jag inte ensam om i gruppen heller.

http://www.reseguiden.se/bilder/515662

Men alla i den röda gruppen tog sig helskinnade upp till toppen av Monte Croce och fick en gruppbild vid korset. Tyvärr var det ju molnigt, annars hade det blivit en maffig bild om det varit klar sikt ut mot Monte Rosa-massivet.

http://www.reseguiden.se/bilder/515663

Vi tog en annan väg ner igen till ryggsäckarna vid Colle Croce. Det var förvånansvärt hur bra York tog sig fram bland stenblock och branter, men han har å andra sidan fyra ben att fördela sin vikt på, till skillnad från oss människor. Vi tog oss sakta men säkert ner till Rifugio Grand Tournalin igen och den väntande lunchen som väntade på oss. Polenta med köttgryta, s.k. Carbonada, vilket smakade utsökt efter en tuff vandring. Polenta är det italienska ordet för både sädesslaget majs och det grova gula mjöl som tillverkas av majskorn och är glutenfritt. Polenta framställs genom krossning av hela majskorn och innehåller mycket fibrer, proteiner, aminosyror och vitaminer mm. Detta kokas till en fast gröt som får stelna. Polentan kokas ofta i en stor kopparkittel, kallad ”paiolo” på italienska, och handlar om ett riktigt långkok. Den kokta kalla polentan är sedan klar att anrätta. Polenta används ofta till gröt, puddingar och bröd, men även som den är i form av puckar med ostgratinering, grillas eller steks.

http://www.reseguiden.se/bilder/515664
http://www.reseguiden.se/bilder/515665

När det var dags att börja vandra neråt till Nana Dessous där våra jeeptaxi skulle hämta oss, kom solen fram igen. Vi gick gemensamt röd och blå grupp, längs grusvägen. Vid ett tillfälle kunde vi höra murmeldjurens varningsläten, men skygga som de är fick vi inte få syn på någon. Vi samlades vid jeeparna och packade ryggsäckarna på taken och åkte tillbaka till Champoluc igen. Middagen serverades vid kl. 19.30 och började som tidigare under veckan med en sallad. Sedan var det Onion Tarte Tatin med Blue Cheese sås som förrätt nummer ett. Som förrätt nummer två bjöds det på Aosta Valley Crèpes med ost och skinka. Varmrätten var kalvkotlett med svamp och avslutningsvis en jordgubbsglass som efterrätt.