Dag för dag: Resealbumet "Vandring i Dolomiterna" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Bekväm som man blivit genom åren,] så hade jag bokat en natt (fredag – lördag) på Radisson Blu Sky City (Arlanda). Men också för att man inte kan lita på SJ att man kommer fram till Arlanda i tid. Så resan började redan igår kväll, med tågresa till Arlanda. Och mycket riktigt, SJ gör en inte besviken den här gången heller… hann till grannstaden innan försening uppstod. Tåget blev stående i 25 minuter innan det rullade vidare. Men det gjorde det ju ingenting (den här gången) då jag skulle flyga morgonen därpå.
Vaknade upp på hotellrummet i tid, lördag morgon, åt den medhavda frukosten och checkade ut vid 7-tiden. Arla morgon och det hade redan bildats köer vid incheckningsdiskarna. Det ligger alltid en viss förväntan i luften på flygplatser. Människor kommer dragandes med fullpackade resväskor och drömmer om en veckas semester eller två. Alla man möter ska till en destination, ett mål, ofta mot sydligare breddgrader. Ståendes i kön till säkerhetskontrollen kunde jag inte låta bli att se på människorna i min närhet och försökte lista ut vart de skulle resa. Jag tyckte mig se på ett par stycken att de såg ”vandringsklädda” ut. Kanske skulle de med samma plan som mig, och till och med Champoluc?

Strax före 9 fick vi borda planet, ett mindre Boeing 717. Bra att veta är att denna flygplansmodell har båda sina jetmotorer monterade på den bakre delen av flygplanskroppen, d.v.s. inte under vingarna, vilket jag tog hänsyn till då jag bokade sittplats. För vem vill sitta i den bakre mer högljudda delen när man kan välja att sitta längre fram och lite tystare? Trots att det var ett mindre plan (2+3 säten), blev jag överraskad över det generösa benutrymmet. Planet pushades ut från gaten vid 09.20, enligt tidtabell, taxade ut på startbanan och strax därpå var vi i luften på väg söderut mot Milano, Italien. Under den 2 timmar och 20 minuter långa resan serverades dryck till alla och för den som önskade även mat (mot betalning). Förvånad upptäckte jag att en av flygvärdinnorna bar hörapparater i båda (!) öronen. Det måste vara en direkt utmaning att ha dålig hörsel och arbeta i en så pass högljudd miljö samtidigt som man måste kunna höra vad passagerarna säger under flygfärden. Så modigt av henne!

http://www.reseguiden.se/bilder/515620

Vid inflygningen till Milano såg man hur staden omgavs av soldis och det såg fruktansvärt varmt ut. På Milano Linate Airport stannade planet en bit från själva terminalen och en buss stannade till utanför planet. Javisst ja! Passagerarna bussas ju för det mesta till och från terminalen, det borde jag ha kommit ihåg från förra gången jag landade här. I samma stund jag satte foten utanför planet var det som att gå rakt in i en värmevägg. En +35°C värme slog emot mig och plötsligt blev den korta biten ner för trappan till transferbussen väldigt jobbig. Och så mycket svalare var det inte i bussen heller. Men det tog knappa minuten att komma till terminalen och jag lokaliserade snabbt bagagebandet. Men jag väntade och väntade. Min väska dröjde. Nervöst började jag skruva på mig och kände mig allt mer stressad över att alla andra fick sina väskor och gick iväg. Till slut dök en välbekant väska upp på bandet och jag slet tag i väskan och pinnade iväg till samlingsplatsen för alla oss som bokat en vandringsvecka i Champoluc genom samma researrangör. Jag hittade snabbt på tjejen (Lina) som höll i skylten med researrangörens namn. Till min förvåning visade det sig att jag var först av alla på plats. Det dröjde dock inte länge förrän resterande 12 personer också anslutit sig till gruppen och vi gick gemensamt ut till minibussen som väntade utanför. Lite motvilligt gick vi in i bussen, då det troligen skulle vara dryga +30°C därinne. Men det visade sig ganska snabbt att bussen var utrustad med en mycket bra och effektiv AC, så transferresan på runt 2 timmar och 30 minuter till Champoluc blev ändå behaglig. De första 90 minuterna var längs motorväg i det italienska slättlandskapet, med majsfält och vinodlingar som kantade vägen. Vi pausade i dryga halvtimmen, för toalettbesök och köp av valfritt tilltugg innan resan fortsatte.

http://www.reseguiden.se/bilder/515621
http://www.reseguiden.se/bilder/515622

Vi svängde av in mot Ayasdalen och vägen snirklade sig stadigt uppför mot vårat mål, Champoluc, på 1568 meter över havet. Den ena hårnålskurvan efter den andra tog sig minibussen igenom och uppför, och det tycktes aldrig ta slut. Efter ett tag vevade chauffören ner rutan och ganska snabbt kände jag den välbekanta Eukalyptusdoften komma in med den fläktande vinden.

http://www.reseguiden.se/bilder/515623
http://www.reseguiden.se/bilder/515624
http://www.reseguiden.se/bilder/515625

Väl framme vi Champoluc, stannade bussen vid vårat hotell, Hotel Relais des Glaciers, ett vackert ombonat trähus i klassisk Tyrolerstil, med blomstrande pelargonier hängandes från balkongerna. I solstolarna utanför på den välskötta gröna gräsmattan vilade hotellgäster som nyfiket tittade på oss bleka svenskar. Den uppvärmda utomhuspoolen låg strax bredvid och gav ett inbjudande intryck. Checkade in på hotellet, och enligt italiensk lag får man lämna ifrån sig passet så hotellpersonalen kan kopiera det. Det kändes lite olustigt, men vi skulle få tillbaka det innan middagen samma kväll. Mitt rum låg på första våningen. Lite förvånad att det var trägolv på rummet och inte någon sunkig heltäckningsmatta. Men trägolv är så mycket mer hygieniskt. Packade upp lite från min bagageväska innan jag gick ner till byns lokala mataffär Crai.

http://www.reseguiden.se/bilder/515626

Det gick två större vägar genom Champoluc, som var enkelriktade åt varsitt håll. Blomlådor skiljde bilbana och gångväg åt och att vandra längs Tyrolerhusen gav en exotisk känsla. Köpte bananer, bröd och salta chips att ta med på vandringarna under veckan. Det var varmt nu i byn, så jag vandrade längs Torrente Évançon (alpfloden som rinner längsmed hela Ayasdalen och genom Champoluc) och tillbaka till hotellet igen. Det var rogivande att promenera längs det turkosa vattnet.

I resan ingick 5-rätters middagar varje kväll på hotellet, som serverades först kl. 19.30. Vi som bokat genom samma researrangör hade en egen hörna i hotellets matsal, där vi satt till bords. Utöver oss 13 personer med Arlandaflyget, var det ytterligare 7 personer som flög från Malmö samt Göteborg. Första rätten för kvällen var sallad som man fick gå och hämta själv vid salladsbordet. Beställde in en flaska lokalt vitt vin; Blanc de Morgex et de La Salle. Kan verkligen rekommenderas! Därefter serverades man resterande rätter till bords. Första förrätten var rökt skinka och bakad potatis och den andra förrätten potatisgnocchi med kalvragu. Varmrätten var härligt grillat fläskkött med citronglass till dessert. Jag blev lite överrumplad av all mat. Portionerna var absolut inte anpassade för en 5-rätters middag, utan snarare en hel armé. Så en sak var ju klar, man behövde inte gå och lägga sig hungrig.

Copyright © Bejjan888™

[Vaknade efter en natt] i en allt för mjuk, nedlegad och obekväm säng (för min rygg det vill säga) – aj, aj, aj. Men ryggen rätade ut sig väldigt snabbt efter uppstigandet ur sängen. Drog undan gardinerna för fönstret och såg på det till synes ruggiga vädret utanför. Inte för att det regnade, men grått och mulet och antagligen rätt kylig temperatur. Frukosten på Hotel Relais des Glaciers (och säkert majoriteten av alla andra hotell i området) serverades något senare än vad man är van vid, från kl. 07.30 och bestod en av basic frukost. Man blev mätt men inte överdrivet.

Researrangören anordnade morgonmöte varje vandringsdag i konferensrummet, idag vid kl. 09.00, och då skulle vi vara redo för vandring. Denna vecka var vi sammanlagt 18 resenärer som bokat Vandringspaketet: Alpin vandring. Våra vandringsguider Lina och Rebecka höll i mötet och för dagen vår bergsguide Marin (läs med franskt uttal: ”marään” ungefär). Det ska tilläggas att många namn på människor, byar, Rifugios mm. har franskt uttal här i Ayasdalen, del av Aostadalen. Aostadalen var faktiskt det första auktoritära styret som antog modern franska som sitt officiella språk 1536, detta tre år innan Frankrike själva gjorde det! Officiella språk i regionen är nu både italienska och franska vilka används för regionens styre och lagar. I skolan lär man ut lika mycket italienska som franska till eleverna. Ursprungsspråket kallas Valdotain (lokalt Patois), en dialekt av Franco-Provençal och pratas av 58% av populationen som deras andraspråk. Det är en blandning av franska, italienska och portugisiska.

http://www.reseguiden.se/bilder/515627
http://www.reseguiden.se/bilder/515628
http://www.reseguiden.se/bilder/515629

Efter morgonmötet, med genomgång av upplägg, dagens rutt och övriga frågor, kunde den som önskade köpa vandringskarta och hyra vandringsstavar. Därefter samlades vi åter utanför hotellet vid 09.45 för gemensam vandring till busshållplatsen och den lokalbuss som skulle ta oss till grannbyn Magnéaz på 1710 höjdmeter. I gemensam grupp började stigningen brant uppför till Mandriou på 1849 meters höjd, och vidare upp längs bergskammen Pian Pera skulle vi ha haft bra utsikt mot Monte Rosa-massivet. Men vädret hade bestämt sig för att missunna oss detta genom låga moln och dimma. Även om det inte blåste särskilt mycket kändes det lite rått och kallt vilket gjorde det svårt att klä sig för vandringen. Efter en stund nådde vi La Tschavana, en Rifugio (bergsrestaurang) beläget på 2012 meters höjd. Här stannade vi till för fika, kaffepaus och ”teknisk paus” (m.a.o. toalettbesök). Lagom till att vi skulle bege oss vidare började det dra in tjock dimma och lätt regn. Så det var bara att dra på sig de nyinköpta vattentäta funktionskläderna och dra på regnskyddet på ryggsäcken.

http://www.reseguiden.se/bilder/515630

Vi besökte en närliggande byggnad där man tillverkade ost och vi fick gå ner till källaren där man lagrade osten.

http://www.reseguiden.se/bilder/515631
http://www.reseguiden.se/bilder/515632

Vi fortsatte tappert längs den handgrävda kanalen Ru Courtod på 2000 meters höjd. Ja, du läste rätt. I början av 1500-talet bestämdes att en 25 km lång kanal skulle grävas (för hand med hacka och spade – det fanns inga maskiner då) från den närmaste glaciären Ventina i Monte Rosa-massivet till Saint-Vincent i Emarèse, för att kunna möta upp behovet av den växande befolkningen. Idag har kanalen ingen betydande funktion, då vattnet leds ner från omgivande berg i ledningar i Saint-Vincent. Men kanalen har bevarats och är idag ett trevligt vandringsstråk för boende och turister. Vandringsstigen tog oss genom öppna breda ängar och betesmarker med flockar av betande kor. Det klassiska ljudet av bjällerorkester från kossorna var bitvis öronbedövande, men det hör liksom till uppe i alperna. Till slut, efter många timmars vandring, kom vi fram till Restaurang Braconnier och en välsmakande Penne alla Bolognese var beställd. Klockan var nog närmare halv två när maten serverades och hungrig var man. Medan vi satt inne i restaurangen lättade de tunga gråa molnen lika snabbt som de kommit och solen tittat fram.

http://www.reseguiden.se/bilder/515633
http://www.reseguiden.se/bilder/515634
http://www.reseguiden.se/bilder/515635

När alla uträttat en teknisk paus och tagit av sig regnkläderna började vandringen ner till dagens mål, byn Antagnod (uttal: antanjå). Stenhusen låg tätt längs de smala stenlagda gränderna och blomlådorna lystes upp av fullt blommande pelargonier. Var man lite observant så la man även märke till att alla byggnader här i Ayasdalen har skiffertak. Förr var det nämligen lag på att alla hus och byggnader skulle ha just skiffertak, men det är det inte numera. Men trots detta kunde jag inte se en enda byggnad som inte hade skiffertak under hela veckan. Antagligen beror det på att det är en djupt inrotad tradition. Byn Antagnod räknas som en av Italiens vackraste byar och är en av de mest utmärkande resorter i Monte Rosa Ski Area. Byn ligger på höjden 1710 meter på Ayasdalens västra sida och avundsvärt solig beläget utgör Antagnod en idealisk för den semestrande familjen. Vi hann med ett besök i den anrika St Martin’s Parish Church som ligger centralt i Antagnod, med historia som går tillbaka till 1100-talet. Det mest utmärkande var de många altare och unika fönster med färgat glas.

Därefter bestämde vi oss för en rask promenad tillbaka till Champoluc, längs alpfloden Torrente Évançon, och en After Walk för de som önskade. Vidare till hotellet för dusch, fotvård och skovård. För väl omhändertagna fötter och välskötta vandringsskor är det bästa du kan ha under långa vandringar. I väntan på middagen kl. 19.30 så börjar det ösregna. Enligt väderleksrapporten skulle detta regn ha kommit under dagen, men man får väl tacka någon där uppe att det kom under kvällen istället. Middagen började med salladsbuffé, följt av första förrätten med skinka och fikon. Vinflaskan från igår stod redan framme i en ishink bredvid. Till förrätt nummer två valde jag vegetarisk soppa med krutonger. Som varmrätt föll valet på kyckling stoppad med skinka och ost och som dessert fick det bli jordgubbsglass. Efter första dagen med vandring somnade man sedan ganska ovaggad.