Dag för dag: Resealbumet "Tokyo, Japan" av Suziq

I det här landet passar man verkligen på att ta sk power-naps så fort man får chansen. I Sverige kan man se någon vila ögonen på bussen men här gör alla det. Folk sover sittandes och ståendes på tågen. Vanliga människor halvsover sittandes på parkbänkar eller var de nu råkar befinna sig.

Jag funderade på varför japanerna är så trötta, men har kommit fram till att de helt enkelt inte sover tillräckligt. Här jobbar man mycket och iom att man reser långt till och från jobbet så kan det inte finnas mycket tid till kvalitetssömn. Jag ser bara på mina kollegor. De jobbar många dagar framåt elva på kvällen och har kanske 1 timmes restid (ena vägen).

Idag fick jag mig ett så gott skrattanfall på jobbet. Det är så hemskt när man vet att man inte borde skratta, men kan inte låta bli. Jag satt diskuterade en fråga med en kollega när vi helt plötsligt hör en snarkning. Det visar sig att det är partnern på uppdraget som har slumrat till och när vi alla börjar skratta så vaknar han till. Ohh, det var så hemskt men så otroligt roligt. Min japanska kollega som försöker låta bli att skratta åt sin chef, men inte kan låta bli.

En annan japansk företeelse när det gäller att sova är alla fulla japaner som bestämmer sig för att vila lite och därmed lägger sig på trottoaren. Jag hade hört talas om denna företeelse innan jag kom hit och det har visat sig verkligen vara sant. Vet inte om det är mest på fredagar men det är då jag har sett det. De har lite after-work med middag och mycket sake och blir helt enkelt rejält packade. Vet inte om de vill sova lite för att nyktra till innan de åker hem eller om de har missat sista tåget och därför lägger sig. Har lagt upp några foton med fulla sovandes japaner.

I söndags kväll var jag på ett ganska roligt och annorlunda event. Inbillar mig att det är ganska få gaijins (västerlänningar) som har sett detta live i Tokyo, om man nu inte råkar vara ett stort fan. Jag var i alla fall den enda västerlänningen i söndags. Det jag talar om är purofesshonaru resuringu, eller puroresu som man kallar det här. Det rör sig alltså om pro-wrestling. Om man inte känner till vad det är så brukade man visa detta på TV3 för en massa år sedan. Det liknar american wrestling (japanerna vill inte göra denna jämförelse) som är till viss del show då det bygger på olika karaktärer, de kör massa trick, kast och olika grepp, de tom hoppar på varandra. Matcherna kan vara en mot en eller så kan man tävla två mot två eller flera. Vet inte om detta är den bästa förklaringen, men om ni inte fattar, kolla vidare på nätet. I vilket fall som helst jag fick se 6 matcher (se program nedan) av olika kvalité och där givetvis den sista var huvudpunkten. Det var väldigt speciellt att vara där, känna stämningen, spänningen och höra och se alla människor runt mig. Först trodde jag att jag skulle vara en av få tjejer, men det var väldigt många tjejer där, kanske 35%. Tror att vissa av killarna som håller på med sporten är väldigt populära pga sin karaktär och fysik. När vissa av dem blev presenterade så rådde det stort jubel och tjejerna kastade in färgglada band in i ringen. Jag fick se en del bra grepp och avancerande hopp. Hoppen och attackerna kunde även ske ut i den sittande publiken. Jag var därför otroligt glad för att jag köpte min biljett på normalavstånd från ringen. Fotograferna som hägrade runt ringen fick hela tiden flytta på sig och speakern varnade när publiken blev tvungna att fly från sittplatser. Helt bisarrt! Sista matchen var dock det mest extrema jag någonsin har sett. Innan matchen skulle sätta igång placerade de lysrör runt hela ringen och på golvet. De två som fightades använde lysrören för att slåss med eller så krossade de lysrören genom att knuffa in varandra på dem. Ni kan föreställa er hur blodigt det blev! Svårt att fatta att det är på riktigt, men det är det. Såren blir endast ytliga men ni kan tänka er vilka ärr de har på sin kropp. Tydligen är det inga enorma pengar som de tjänar på att tävla inom den här sporten. Folk gör det för att de brinner för det och den popularitet de ändå erhåller. Kolla in bilderna och filmerna för att få lite bättre uppfattning, varnar känsliga tittare. Programmet: 1. Daikokubo Benkei & Yuichi Taniguchi vs. Tetsuhiro Kuroda & GENTARO 2. MASADA & Craig vs. Mammoth Sasaki & Hi69 3. MEN´s Teioh, Shinobu & X vs. Makakto Oishi, Mototsugu Shimizu & X 4. Hardcore Tag Match: Ryuji Ito & Shadow WX vs. Jun Kasai & Saburo Inematsu 5. 3 Way Tag Match: Daisuke Sekimoto & Katsumasa Inoue vs. Takashi Sasaki & Yuko Miyamoto vs. Kintaro Kanemura & Yusaku Obata 6. BJW Death Match Heavyweight Title, 444 Fluorescent Lighttubes Death Match: "Kokutenshi" Jaki Numazawa (c) vs. Abdullah Kobayashi

Innan jag kom hit hade jag uppfattningen att i Japan arbetar man mycket. Jag kan numera bekräfta detta. Har kört några dagar med pass på 13-15 timmar, vilket kan vara ok om man det krävs. Här är det dock inte alltid så. De säger att de arbetar hårt och då värderar/räknar man detta i timmar. Om man frågar vad de gjort under alla dessa timmar så förstår de inte riktigt frågan. Hårt arbete mäts i antal timmar och inte hur effektiv man varit. Har pratat med en del expats om detta och de har givit upp tanken att försöka ändra på detta fenomen. Det är bara gilla läget för att det är så. För en svensk kan det vara lite frustrerande och jag känner att det krävs oerhört mycket tålamod, vilket jag ibland saknar. Häromdagen hade vi ett möte med klienten. Har suttit mest och arbetat med mina kollegor hittills så det här var första mötet för mig som var lite mer formellt. Från företaget var de 14 personer och vi var åtta. Givetvis började vi med att hälsa på varandra och det som är speciellt för Asien dela ut visitkort. Innan jag åkte hit blev jag informerad om att jag skulle ta med mig en bunt med visitkort samt hur tilldelningen sker. När man lämnar över ett visitkort ska man göra det med båda händerna samt att texten ska vara riktad mot mottagaren, givetvis får man inte glömma att buga lätt samtidigt som man presenteras sig. Visitkortet man får ska man inte stoppa ned i fickan utan behandla det mer varsamt. Får man det under ett möte ska man ha kvar det på bordet tills mötet är slut. Under mötet som var på japanska (fick lite löpande översättningar av min kollega) så bugades det rejält. Vi bugade både efter och före någon ny person skulle hålla en presentation. Det var intressant att få vara med och se ”spelet” under ett sådant möte. Apropå sovande japaner så tog det ca en halvtimme innan den första hade slumrat till :-)

Min hemresa var bokad tisdagen den 30 oktober, men häromdagen började jag känna mig lätt stressad över att jag inte hinner göra och se allt jag ursprungligen tänkt mig. I Tokyo finns det fantastiskt mycket att se och göra men när man jobbar mycket under veckorna och är allmänt trött när helgen kommer så hinner man inte så mycket. Vill kunna sova lite längre samtidigt som man vill gå ut och gå upp tidigt för att hinna göra något. Kalkylen går inte ihop, vilket har resulterat till att jag är trött och har åkt på en förkylning (måste få gnälla lite). I fredags kollade jag med lägenhetshotellet om det var möjligt att förlänga min vistelse, men det visade sig att min studio var redan uthyrd. Igår morse bestämde jag mig för att kolla om jag istället kunde få ett annat rum. Kände att packa ned alla kläder och grejer som jag haft under 3,5 vecka inte var det roligaste men det fick det vara värt. Igår kväll när jag kom tillbaka från jobbet fick jag reda på att jag får behålla min studio fram till fredagen den 2 november, precis som jag ville :o) Nästa steg var att ringa resebyrån för att boka om flygbiljetten och snacka om flyt, jag fick sista biljetten på fredagens flyg. Jag vet inte vem som var gladast, jag eller tjejen som hjälpte mig med bokningen. Nu får jag inte låta dessa dagar bara försvinna så min plan är att stanna i Tokyo under helgen och bara vara. Kolla in Ginza lite närmare för det har jag inte hunnit, kolla lite i affärer och passa på att gå ut lite. Har inte allt bestämt exakt hur jag ska göra men tror att jag kommer åka till Kyoto under måndagen. Har hört att det ska vara värt ett besök. På onsdag ska jag nog åka till Fuji Q Highlands. Fuji Q är ett en nöjespark utanför Tokyo som tydligen har några helt grymma berg- och dalbanor. En av dem ska tydligen vara störst/bäst i världen i något avseende. Är löjligt förtjust i nöjesparker så det ska bli kul.

Nedan följer lite reflektioner över sådant som jag finner lite annorlunda jämfört med hemma i Sverige (förutom allt annat som lyfts fram tidigare).

Vädret är fortfarande väldigt behagligt här. De är runt 20 grader och halvmolnigt och temperaturen håller i sig även på kvällarna. När solen är framme så är det riktigt varmt. Vet inte hur jag ska göra för att inte bli halvsvettig när jag kommer in i tunnelbanan. Det är helt enkelt för varmt. Känner att min känsla för vad som är varmt skiljer sig från japanernas. På kontoret som jag sitter på så försöker jag och en kollega från Australien konstant sänka värmen, men det är någon som jämt höjer den.
Enligt säsongen så är det höst, vilket betyder att många här går i höstkläder. Igår var det riktigt soligt och jag hade på mig en långärmad tunnstickad tröja, vilket jag tyckte var mer än väl. Bredvid mig stod det en tjej som hade på sig jacka, mössa och halsduk, hmm jag vet inte.

I Sverige när solen är framme kan man se människor blunda och njuta av solens värme. Här ser man många tjejer gå med paraplyer eller tar någon sjal eller tröja för att skydda ansiktetn. Paraplyer behövs här då det kommer mindre skurar titt som tätt, men de används inte bara som skydd mot regnet utan även mot solen. Jag antar att de vill skydda sin vackra bleka hud. De vackra bleka japanskorna var vad jag hade föreställt mig innan jag kom hit, men det finns även ett annat slags mode. Många unga människor är extremt bruna. Tror inte att de solar solarium utan jag antar att de använder spray-tan eller brun-utan-sol. Detta gäller både killar och tjejer. Vissa är så bruna så att det ser ut som de har varit på flera veckors solsemester för att inte tala om all make-up som många tjejer kletar på. Det är verkligen som om man gör någonting här så gör man det ordentligt. Det är lösfransar, massa ögonskugga med glitter, eye-liner, lösnaglar med stenar och glitter. Detta gäller oftast en yngre ålderskategori.

Häromdagen var jag i Shibuya och gick in i varuhuset 109 som består av massa småbutiker där dessa tjejer bl a handlar. Varje liten butik hade hög musik spelandes house, hip hop eller likn. Jag räknade inte med att hitta något, dels pga storleken och dels att jag misstänkte att jag inte skulle hitta något i min stil. Såg i alla fall en partytopp som jag tyckte var fin och tog med mig den till omklädningsrummet. Tjejen som arbetade där frågade mig vad jag ville. Jag förstod inte frågan och sa att jag ville prova. Jag fick då veta att man inte fick prova tröjor o likna pga av all make-up. Det enda man fick prova i omklädningsrummen var byxor, kjolar och överdelar som inte behövde dras över ansiktet. Tyckte dock om toppen så jag tog en chansning och köpte den. Det blev bra! :o)

Fortsättning följer…

Nöden har ingen lag brukar man säga, men när man är nödig i Tokyo så kan man vara lugn. Du kan hitta en toalett utan problem genom att gå in på ett varuhus. Toaletterna är verkligen ett kapitel för sig. Förutom att de är otroligt fräscha (tom de allmänna) så är de högteknologiska. De flesta toaletterna har x antal knappar och det gäller trycka rätt. Det anses inte vara ”fint” höra när någon gör sitt på toaletten, vilket man löser genom att trycka på knappen med spolningsljud. Givetvis är toalettringen uppvärmd och om vill fräscha till sig så kan man trycka på knappen för ”sköljning”. Du väljer själv vilket tryck och var du vill bli ”spolad”. Arbetslösheten ska vara väldigt låg i Japan. Jag har ingen siffra på det, men jag är inte förvånad när man ser människor som utför arbeten som man inte ser i Sverige. Vid in- och utfarter till garage så brukar det ibland så upp till fyra personer i uniform som har ansvar för att stoppa gående när en bil ska köra. De står där med blinkande västar och har blinkande stavar som de ”dirigerar” med. Vad jag inte förstår är varför dessa personer står även ibland vid övergångsställen med fungerande trafikljus. Varje affär, café, restaurang har oftast enligt svenska mått ett överflöd av anställda. Här i Tokyo finns det många flotta kontorsbyggnader. Dessa byggnader består inte endast av kontor utan har en massa affärer, restauranger och barer. Byggnaden där jag arbetar (Shin-Maruunouchi, Tokyo Station) har 38 våningar, vårt kontor är beläget på våning 32 så utsikten är helt ok :o) Tycker om konceptet där man har så mycket under ett tak och med tanke på att man arbetar mycket är det bra att ha allt nära till hands. Det finns som sagt en massa affärer som erbjuder allt från böcker, husgeråd, kläder till mat och lyxiga delikatesser. I byggnaden finns det dock en mataffär som endast personer som arbetar i byggnaden har tillgång till. Förutom affären har de anställda tillgång till gym som kostar 500 yen per gång (30 SEK). Det finns en lounge area med sköna fåtöljer, café med italienskt kaffe, smokingroom, rum där man gratis kan nyttja massagefåtöljer. Lite intressant är att det finns ett speciellt rum där tjejer kan boka upp sig i en timme om de vill vila. Unbeliveable vilken lyx och det är riktigt snyggt och fräscht!