Dag för dag: Resealbumet "Sri Lanka med Maldiverna" av Bengterik

Efter frukosten gick vi in på elefantparken, ganska dyrt och egentligen inte så mycket att se. Det var desto roligare att se när ca 50 elefanter går ner och bada i floden. Mäktiga djur men det är klart att man hellre ser dem i vilt tillstånd som i Yala nationalpark till exempel.

Efter en dusch så var det åter dags för en transportsträcka ner mot Oikoya. Alla resor mellan stoppen är lite jobbiga, dåliga vägar, kurvigt och bitvis mycket trafik. De sista 4 milen till vårt hotell som ligger vid foten av Adams Peak i byn Maskeliya var den smalaste och kurvigaste väg vi någonsin åkt på. Vid varje möte hade man hjärtat i halsgropen. Det fanns nästan inga vägräcken och där det fanns så stoppade de knappast någon bil även fast det stupade rätt ner.

Väl framme på hotellet, ett helt nybyggt hotell, tog vi en promenad kombinerat med lite geocaching. Där träffade vi Nimal, ägare till ett litet pensionat som bjöd in oss på mangojuice. Ett trevligt och jättefint pensionat med 6 rum. Vi rekommenderar varmt hans ställe som heter White House.

Efter en tidig middag gick vi och la oss för att orka med morgondagen.

Sov Gott

Det blev en kort natt eftersom vi klev upp 01.30. Vår chaufför skjutsade oss till startplatsen för vandringen upp till Adams Peak. Vi har beslutat oss för att gå utan guide. Det är alldeles mörkt ute men månen lyser lite och vi har en ficklampa med för att lysa upp vägen lite eftersom stigen inte är upplyst när det inte är pilgrimssäsong. Vi får i början sällskap av ett yngre par.
Vandringen är lätt i den första biten förbi teplantager och genom djungeln. Efter ca 1 km tyckte det yngre paret att vi gick för sakta så de gick i förväg vilket de inte skulle ha gjort, för efter 20-25 minuter kom de tillbaka till oss och berättade att vi tagit fel väg vilket vi inte trodde på utan Bengt Erik och killen i paret gick i förväg till hindret och Bengt-Erik konstaterade snabbt att man måste passera hindret på sidan. Hindret bestod av att de håller på att laga trapporna och hade därför stängt av trappen där och i mörkret såg det svårpasserat ut.
De 6 km upp till toppen är jobbiga på grund av trappan och den branta stigningen,det är 4600 trappsteg
i vardera riktning som ska klaras av. Men det var inga större problem och det är värt varje svettdroppe.Vandringen upp tog 2,5 timmar så vi fick vänta på toppen till 06.00 när templet öppnas och man kommer in till det allra heligaste (fotavtrycket). Strax före klockan 5 öppnade dock vad vi kan kalla vaktmästaren dörren till sin bostad en väldigt enkel sådan. Han bjöd på kaffe och te till de ca 25-30
personer som samlats för att möte gryningen och soluppgången på toppen av Adams Peak, det vill säga vi trodde att han bjöd men när man suttit en stund kom han och sa "Give money, Give money" så de tvar bara att slanta upp.

Prick klockan 6 öppnade han grinden till templet. Döm om vår förvåning när det visade sig att man inte får se fotavtrycket förrän pilgrimssäsongen börjar den 19 december. Så vi fick nöja oss med att titta på dörren och försöka kika genom nyckelhålet till det omtalade fotavtrycket.Hur som helst är det en otrolig utsikt från toppen som ligger på 2243 meter över havet. Den näst högsta punkten på
Sri Lanka (tror vi). Man befinner sig ovan molnen och vyerna är otroliga. Det är så att man nästan blir religiös. Vi ringde i klockan på toppen vilket man gör en gång för varje gång man har gjort vandringen så för oss blev det en ringning var. Vandringen ner tog ungefär lika lång tid men är betydligt jobbigare för knäna. Tur att vi är vana att gå i fjällen. Turen upp är något vi absolut rekommenderar
Väl nere tog vi en välbehövlig dusch innan frukosten serverades klockan 10.00 och vad gott den smakade vi rensade alla tallrikar.
Efter att ha ätit upp så väntade en lång bilresa tillbaka till Unawatuna. Vi försökte att sova lite men det hoppar och kränger för mycket för att man ska kunna slappna av. Återigen måste man klaga på chaufförerna av lokalbussarna, de bara tutar och kör. Vi är nära att
krocka ett par gånger, i alla fall tycker vi att det är nära.
Tillbaka på Unawatuna Beach Resort fick vi tillbaka samma rum som vi hade
innan vi reste norrut (3:e våningen och ingen hiss). Efter en snabb uppackning gick vi ner till baren (trappor igen) och tog oss några välförtjänta drinkar, whisky (Tullamore) och öl. Vi blev sittande där en bra stund och småpratade med bartendern innan det blev dags för middag och därefter en skön natts sömn. Godnatt!

PS: Vi har rest med en liten lokal (Unawatuna) researrangör som heter Sun Tours som ligger efter en av de små gatorna ner mot havet om man kommer från huvudvägen (A2). Vår chaufför heter Buddhika. Vi har blivit väldigt bra omhändertagna, och kan varmt rekommendera er att användaer av Sun Tours. DS

Det kändes som att komma hem när kom tillbaka till Unawatuna. Det är konstigt vad snabbt man vänjer sig. Vaknade med något stela ben efter gårdagens klättring. Frukost och sedan en dag på stranden med sol och bad. På eftermiddagen tog vi en promenad bort till klipporna i norra Unawatuna för att se på solnedgången. Klättrade ut på klipporna, (vi är ju vana vid klättring numera) för att få en bra utsikt. Tog sedan en drink på stranden innan middagen