Dag för dag: Resealbumet "Skanör" av Bibchen

Sommaren 2007 i Skanör
Sommarlivet har tagit boning i mig. Cykelturerna över hästängarna, sommarpratarna och jordgubbsmustaschen är på plats. Vinden doftar Jasmin och Caprifol. På kvällarna slåss vi med knotten.
Som storstadsmänniska tar det ca en vecka att acklimatisera sig till havsluften, tungt att andas, trött och låg humörtemperatur. Men sedan svänger det och jag laddar batterierna inför kommande mörksäsong.
Går längs stranden förbi nudistbadet - även textilare är välkomna. Tur är det, för idag är det vantarnas och toppluvans dag. Snålblåstpromenaden ger dock utdelning, två bärnstenar. Bärnsten, havets guld är inget man letar efter. De kommer till en, om man är tålmodigt väntande och uppmärksam.
Enl. den danska väderrapporten (vilken passar oss bäst här på Näset) har vi behärskade temperaturer. Kan man ju minst sagt uttrycka det. Ösregnet plaskar i stuprännan. Stora kastanjeträdet utanför köksdörren vajar oroväckande. Pileallén ligger ner och fälten böjer sig för vinden. Vallmobladen virvlar omkring - ovädret har sitt grepp över oss. Flera dygn nu.
Vädret skall dock inte ta makten över mig. Jag trivs med att en regnig dag promenera längs gatorna i gamla Skanör, stanna för en bloggstund på biblioteket, inta en cappucino hos Aldo´s och avsluta dagen med ett glas vitt till den nyfångade rödspättan från fiskargubben i hamnen.
Äntligen, en dag mitt i veckan, kommer solen och en lätt sommarvärme smyger sig på. Det blir första dagen, som jag tar ett dopp i havet (hastigt). Solen värmer naturistbadarnas ännu bleka kroppar, och livet återvänder.
Det blir väder för njutningsfulla cykelturer. Med min hyrda, gula, växellösa damcykel krymper avståndet mellan Skanör - Höllviken. Det känns härligt att bara kunna glida fram på platten. Cykelturen är en rak, lång sträcka på gamla grusbelagda järnvägen. Med ansiktet i solen glider jag fram på min gula vän. I korgen ligger regnkappan och vindbyxorna. Där får de ligga. Jag behöver bara shorts och t-shirt. Knallröd Vallmo, stolta Kungsliljor och skarpt gula Nattljus kantar vägen. Tankarna virvlar runt och jag får fantastiska, kreativa idéer, som
kanske kan förverkligas någon gång.
Vad behöver man ta med sig till sommarSkanör 2008?
Sololja (20 - 25), solglasögon, keps, Mygga, vindkläder, regnställ, träskor, dvd-filmer och lättramapd cykel.
Jag längtar redan!


Sommaren 2008 i Skanör

Den gamla Skånegården tar emot oss med nytvättade fönster, skurade trasmattor, friskluftade sängkläder och nyansade lavendelrabatter.
Vi hyr bara - det är skönt!
Min bortslarvade reflektionstid vill jag återhämta under dagliga stavpromenader, i inläggsbelagda, fotriktiga skor, längs hästängarna och barfotavandringar längs strandlinjen ut på Näset.
Mitt Näs, som jag delar med nudister, fåglar, sälar och Hjalmar Gullberg.
Nu väntar långsamhetens lov, sommarprat och jordgubbsgrädde.

Jag vandrar långsamt längs stranden allt längre och längre bort mot Näsets spets. Havets vågor rullar sakta in och försvinner i den brunglittrande tången. Solen värmer behagligt och vinden smeker mina redan brunbrända ben.
I den fuktiga strandlinjen ger mina fötter luddiga avtryck som försvinner, när vattnet sköljer över dem. Under min vandring hinner jag fundera över livet, den tid som varit, den tid som ligger framför. Då och då stannar jag upp. När jag står stilla, hör jag havet tala till mig.
- Här är din plats. Här skall du en gång vila.
Tryggt fortsätter jag min vandring.

På återvägen når jag nästan fram till översta delen av Flommens golfbana. De nyvattnade greenerna ser saftiga ut. Draganades på sina vagnar kommer de, golfspelarna, som alla har grönt kort och handikapp. För mig är golf ett handikapp. Har inte så mycket undanlagd tid att leta bollar bland ljung, blommor, tuvor, vatten, skog, tomtar och troll. Jag gör som tjuren Ferdinand i.st., sätter mig ner och luktar på blommorna. Någon skriker “Fore!” i mina öron, och då gäller det att ducka, för att ej få en boll i huvudet. Fullkomligt livsfarligt! Golfbanenaturen är vacker - men dyr att beträda.

Sista vägen hem till gården går förbi Skanör kyrka. Den är nymålad. Ren och vit lyser den i solens sken. Vacker - men vart tog svalorna vägen och allikorna, som bott och häckat under taket i flera århundraden. Det är tyst, inget fågelliv på morgnarna, som vittnar om dagens väderlek. Ibland flyger några svalor vilset runt kyrktornet, men hittar inte hem! Och kärleksparet, två allikor, en kom från Amerika, en från Skåne - det vet man. Var är de?

Det blir afton. Kvällsbrisen berättar sagor, och solen säger godnatt. Grodornas kväkande ackompagnerar radions sommarpratare i sena reprisen.
Sommaren är kort - och det är vårt eget ansvar att hålla i den!


Sommaren 2009 i Skanör

Gardiner flyger ut genom fönstret, trädgårdsstolar faller omkull, elen viker undan och i mörkret blir ljudet dramatiskt.
Kulingvarning! Ena dagen.
Det är lite siochså, uppochner, bakochfram med väderdräkten här vid Skånekusten.
Nästa dag. Som om inget hänt - en rofylld sol ler mot oss. Vi njuter frukosten i morgonrockar på innergården. Plötsligt mullrar åskan och snabbt plockar vi ihop filtallrikar, kaffekoppar, ostmackor, Sydsvenska Dagbladet och stolskuddar. In i köket med en väldig fart. Inte en regndroppe når oss. Sätter oss i det lilla, lilla köket vid det lilla, lilla bordet på var sin liten, liten stol och åter skiner solen. Bestämmer oss för att äta färdigt inomhus.
Det finns inget dåligt väder - bara man har rätt kläder. Tar på oss lagerpålager, och gör vår dagliga motionsrunda runt hästängarna. I ena fickan toppluva, andra vantar - men de får ligga kvar där. Solglasögon kommer väl tillpass, och jag känner sommar i kroppen.
Det nyckfulla, odefinierbara och överraskande - är det, som är charmen med att bo vid havet.

Här på Skanörlandet varvar vi matlagningen varannan dag. Idag är det min tur. Titt i kylen, där finns ägg, smör, mjölk, ost, skinka, tomat och i lillskafferiet finns mjöl - givet- det blir "Quiche Lorraine". Gräslök växer utanför köksdörren.
Förbereder pajdegen till sommarmusik. Degen behöver vila en stund - behöver jag med. Ut i solen med en väl kyld "Limoncello" och en gul sommarskål med cashewnötter.
Mobilens alarm vaktar tiden.
Strimla skinka, riva ost, klippa gräslök samt vispa ägg och mjölk med kryddor.
Så långt går det bra!
Sedan kommer eldprovet - lånad sommarugn med ojämn värme och startknappen ur led. Hm...hur ska det gå?
"Limoncellon" mjukar upp matnerverna och förtröstansfullt ställer jag in "Quichen" i ugnen.
Det skall ta 30 min. enl. receptet i "Vår kokbok". Men den känner ju inte min sommarugn! Inte kan jag öppna och titta heller - då "sjunker" äggstanningen, säger min matkunnige make. Bara att vänta.
Luktar gott, fast kanske lite mycket ugn......
Regnet strilar ner och de gamla, rosa rosorna slår mot fönstret i kvällsbrisen. Ljus på bordet - brutna servietter - klassisk musik.

Nästa dag är det lagom väder för att torka tvätt. Värdinnans maskin tar lång tid att tvätta två omgångar, en vit, en mörk. I väntan blir det lång frukost i solen på innergården.
Centrifugen låter som åska, maskinen vandrar runt i det lilla badrummet, stöter mot väggen och studsar tillbaka - så är tvätten klar.
Mellan kastanjen och det stora körsbärsträdet, en torklina. Det blir en "installation" av randiga skjortor, vita linnelångbyxor, kungsblå t-shirt, chockrosa bikini, kritvita trosor och blåvita bomullslakan m.m.
Undrar just varför vittvätten blir mycket vitare här än i Stockholm. Kan det vara det kalkhaltiga vattnet?
Blåst och sol torkar tvätten snabbt.
Efter lång strandpromenad är det dags att stå i det lilla vardagsrummet och stryka fräschluktande sommartvätt till tonerna av Verdimusik.
Snart hänger bländande, släta skjortor och byxor på galgar, färdiga att placeras i den provisoriska garderoben en vindstrappa upp.
- Inget luktar så gott som soltorkad tvätt!
- Inget är så skönt som nytvättade, nystrukna bomullslakan!

En hel packe litteratur såväl lättläst som tänkvärd står orörd i den lilla fönsterkarmen här på gården. Den ser uppfodrande på mig. Oöppnade - olästa böcker väntar på sin tur.
Vart tog tiden vägen? Den efterlängatde läsa-på-soffan tiden.
Sommarläsningen försvann i sällskap av vemod, saknad och skuld. Skuld mot mig själv, som inte tagit vara på lästiden. Men tiden har innehållit så mycket "levande" - och "litteraturen" har fått bli "eget skrivande" i.st.
Radions sommarprat samt ord från kyrkans tankekvällar och kväll i solnedgång med författaren Björn Ranelid har fyllt mitt intellektuella sommarhuvud.
Barnbarnskärlek och det vida, skånska landskapet har närt mitt känsloliv.
"Min gula vän", den hyrda cykeln har hållit min kondition igång.
Skånevistelsen börja dra ihop sig mot sitt slut. Sista Skanördagen för denna sommar avslutar jag med lååång havskantspromenad i den milda brisen. Mitt hav. Sträcker ut mina armar och mottar vinden, havsluften och känslan av fullständig enhet med naturen.
Himmel, havet och jag!
Känner stor tacksamhet över åter en oförglömlig Skanörvistelse.
Därframme år 2010 väntar nya dagar här på stranden, vid havet, nära själen.

Skanörsommar.
Håller som bäst på att anpassa mig till den skånska kustväderleken. Havsfukten. Brukar ta några dagar för kropp och själ att hitta rätt.
Allt är fuktigt, lakanen, kläderna, håret, t.o.m. toapappret. Tillsammans med värmen känns det som ett "våtvarmt omslag"!
Håller också på att anpassa mig till semestertekniken. Ingen mobil, ingen dator, ingen TV. Känner mig fri, urkopplad och avkopplad. Kan ägna mig i lugn och ro åt strandlivet.
I min nakna sommardräkt lägger jag mig i den hetvita sanden. Lyssnar till havsvågornas sövande in- och utrullande. Bredvid mig gör jag ett solur av en fågelfjäderpenna och några pinnar. Bara för att få rätt tid för sommarprat i P1. Mojar ner mig i sanden - försöker skapa en anatomiskt följsam grop. Magläge - vill ju bli brun på rygg och bakben också. Tänk, att det ska vara så svårt, att ligga på mage. Ser bort mot mitt solur. Har nog legat så i 20 min. Ger upp - får bli brunutansolkräm på bakbenen i.st.
Plums ut i havets 23-gradiga vågor. Kastar mig över bränningarna på revlarna. Tantiga plaskunderarmarna och små simturer med frisyrhuvudet högt är inget för mig.
Fredagsfint.
253 steg och "Fångarnas kör" på CD, tar det att städa vår lilla hyrlänga. Dammtorkar ena sidan. Står kvar på samma plätt. Vänder mig om och dammar andra sidan.
Hänger trasmattorna på halvdörren ut från köket. Storm och regn gör dem rena, medan jag dammsuger pyttelilla köket, pyttelilla sovrummet och pyttelilla vardagsrummet.
Tvättrumsgolvet svabbar jag bara. Hinner nästan tömma tidningspåsen i miljötunnan, innan musiken är färdig.
Till sist klipper jag några gammelrosor på husgaveln. Häller vatten i kaffeglaskannan, och ställer ner rosorna.
Bank, post, vart tog ni vägen?
Postanvisning i brevlådan! Men banken är nedlagd, posten är nedlagd. Måste cykla ända till Höllviken. Kanske lika bra förresten. Det är rea i alla Skanörs sommarbutiker, och frestande nära att "slösa". Skönt med ett havsbad efter cykelturen, fast det är pausväder, första heldagen det regnar. När det regnar i Skanör, talar vi inte om duggregn. Det är, som om vattnet stiger upp ur havet. Man blir blöt långt innan, man hinner hoppa i. Vattnet är varmt.
Halvtorr cyklar jag hem till gården, och sätter mig i mitt skrivrum vid mitt lilla skrivbord framme vid det öppna fönstret. Utsikt över ängar och hav. Vinden tar fatt i gardinen, och jag känner en frisk fläkt genom mitt sommarblekta hår. Inga tangenter, men med blyerts och en chockrosa skrivbok känns det romantiskt. Får datorisera texten, när jag återkommit till huvudstaden.

Har blivit ombedd att följa med en grupp schweizare på en vandring runt Falsterbo och Skanör. Ska skriva en art. i den lokala tidningen.
_______________________________________________________


Vaknar tidigt, stretchar vaderna och knyter omsorgsfullt gympaskorna. Regnkappan, plastpåsen till kameran, blocket och pennan är med.
Vid 9-tiden träffas vi utanför Strandbaden i Falsterbo. De 6 är utrustade med vandrarskor och ryggsäckar. Någon har paraply. Regnet öser ner och vinden är hård. Ett par paraplyer vänder insidan ut, när vi stretar oss fram i motvind längs havskanten. Vandrarskorna blir allt tyngre av den våta sanden. Vädret vid havet är nyckfullt - och plötsligt skingrar sig de svarta, blytunga molnen, och solen tittar fram. Humöret stiger. Snabbt torkar våra kläder, och vi når fram till Falsterbo brygga. Ett par tofflor, står ensamma en bit ut på bryggan.
- Är det någon där?
Då får schweizarna höra om den aktuella konflikten mellan de lättklädda morgonbadarna och övriga.
Ernst, som ofta är i Thailand, och där går långa turer längs stränderna, tar av sig skorna och vadar hemtamt i strandkanten. För de andra är det en särskild naturupplevelse, att gå på stranden, se vågornas vita gäss och höra havets språk. Jag visar min bärnsten, som jag fann förra veckan. Det gäller att hålla i hårt, så att inte vinden tar den.
Vi passerar anrika Falsterbohus, och här berättar Ewa om det gamla hotellets storhetstid. Den tid då Hagaprinsessorna och vår kung sågs dansa på Casinot.
De stora husen, som ligger längs stranden men inte ända ner till havet föranleder en upplysning om den svenska “Allemansrätten”. Tillsammans med Ewa och mig talar gruppen tyska, men sinsemellan är det schwyzerdeutch som gäller.
Vid strandreveln framför ön Måkläppen försöker vi hitta det tyska ordet för “säl”. Som tur är, kommer vi fram till en flerspråkig skylt, som beskriver det fridlysta området på ön. Sälarnas och ett stort antal fåglars hemvist.
Intill finns en lämplig rastplats för äpplepaus. Vandrarna har starka vader, och stolt visar de upp dem under fniss och skratt.
Falsterbo fyr är en av de få bemannade väderstationerna i Sverige. Fyrvaktaren har bråttom och hinner bara berätta, att han även är fågelskådare. Ewa berättar om fågelstationen och flyttfåglarnas landningsplats här i Falsterbo. Några i gruppen visar sig ha ett särskilt fågelintresse.
Vandringen fortsätter på grusad stig med havet till vänster och golfbanan till höger. Här gäller det att ducka, så att man inte får en boll i huvudet. Ljumma smekande vindar och solen disar av vita molntussar.
Ewa leder i rask takt, och snart är vi framme vid lunchmålet “Fiskhuset” i Skanörs hamn. Meningen är, att vi skall äta sill och potatismos. Schweizare är mest vana vid kött. Laxen är dock bekant. Jag beställer sill. Jörg och Margit smakar, och vips är hälften av min portion borta. Ett smakminne för dem, att ta med sig hem.
Kaffe intas på det vitt berömda caféet “Da Aldo”. Man beställer sitt kaffe vid disken, och bär själv ut det till trottoarborden. Ovant för en schweizare.
- Varför är det ingen som serverar, undrar Kurt?
Såväl kaffet som den italienska, hemlagade glassen slinker ner till allas belåtenhet.
Vandringen fortsätter längs huvudgatan med de typiska pastellfärgade huslängorna kantade av lavendel och stockrosor. Kamerorna är flitigt använda och några i gruppen säger, att Skanör bjuder på en idyll. De snedbyggda hörnen på gathusen, beror på att brandkårens vattenslangar ska kunna dras runt huset. Men den skröna som berättas för gruppen är, att det var fruarna som satt i fönstren och såg vart deras män gick.
Bakom ett av husen finner vi Skanörs stolthet. De vita gässen. Förundrat tittar alla på de fritt gående fåglarna. Det speciella övergångsstället för gässen framför Gästgivaregården väcker en viss munterhet.
Rådhuset har sin historia och kyrkan har sin. I gruppen är alla katoliker, och de vill gärna besöka en protestantisk kyrka.
- Varför är det två bänkar mitt emot varandra längst fram i bänkraden, frågar Doris?
En vänlig dam upplyser om, att de i församlingen, som sitter längst fram byter plats och vänder sig om, för att kunna se prästen, när han står i predikstolen. Högtidlig tystnad råder, när vi går runt i kyrkorummet.
Det sista minnesmärket vi beser i Skanör, blir den av vallgrav omgivna borgruinen. Rester av den danske fogdens borg, där han tog upp skatt på sillfisket.
Därefter går vandringen längs västra strandkanten. Havet är lugnt nu, men molnen tornar upp sig. Lite försenade anländer gruppen till sin inkvartering i Höllviken.