Dag för dag: Resealbumet "Sevärdheter i Brasilien" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Landade på Foz do Iguaçu – Cataratas International Airport] vid klockan 01.00 på natten. Även om man lyckades slumra till under flygningen så var man sådär härligt mosig i skallen. Det är en mycket liten flygplats för att ha statusen Internationell. Vi fick gå av planet och gå på marken in till terminalen och eftersom jag inte hade nåt incheckat bagage kunde jag fortsätta ut till ankomsthallen och leta reda på min transfer. Men där fanns ingen med mitt namn. Okej, jag kunde väl vänta några minuter (hur skulle han/hon kunna veta att jag inte väntar på mitt incheckade bagage?) innan jag började bli orolig. Och mycket riktigt, hann stå där max två minuter innan chauffören dök upp med min namnskylt. João stavades hans namn och jag vågade mig inte på att ens försöka uttala det. Men jag kunde kalla honom Joe. Han berättade att de precis haft lite av en regnperiod de senaste i 3 veckorna, men att det nu skulle hålla uppe. Självklart – nu när jag är här ;)

Vi gick till bilen och även han undrade varför jag bara hade en liten väska med mig. Så jag fick berätta allt ytterligare en gång, om hur min väska blev kvar i Berlin. Det var kolsvart ute och en luftfuktighet som hette duga. Från flygplatsen åkte vi länge på en rak väg. Passerade en rondell och fortsatte sedan lika rakt som tidigare. Efter ett tag började byggnader och hotell dyka upp på båda sidor om vägen, som fortfarande var spikrak. Joe stannade bilen utanför Hotel Viale Cataratas, där jag checkade in. Innan jag somnade loggade jag in på hotellets WiFi, och fick till min glädje se ett mejl från Baggage Express. Men min glädje byttes snabbt ut till ilska när jag läste att min väska funnits i Manaus redan dagen efter jag landade där. WTF?! Varför blev inte jag kontaktad? Hade de bara skickat mejlet – sådär 1 dag tidigare – hade jag ju kunnat hämta ut den när jag flög från Manaus till São Paulo!!! J*vla stolpskott! Jag skrev tillbaka att de skulle skicka väskan så fort som möjligt till Foz do Iguaçu och det hotell jag nu var på.

http://www.reseguiden.se/bilder/515715

Hann sova i några timmar före frukost. Vaknade dock inte till mobillarmet som det var tänkt, utan av ljuset från fönstret. Vad var klockan? Kollade snabbt på mobilen… larmet hade ringt utan att jag hört det! Vad nu då?! Provade att spela upp larmet igen, men det kom inget ljud… Satte ljudet på högsta volym, men ingenting. Säg inte att mobilen höll på att gå sönder, inte nu! Provade att starta om mobilen, då blev ljudet normalt igen. Men hur kul är det att vara på resa med en mobil som man inte kan lita på ska väcka en som man tänkt!? Joe hämtade mig kl. 11.30 och vi åkte mot Iguaçu National Park. Jag hade fått information om att det skulle vara guidad tur i grupp här i Iguaçu, men Joe sa att det var bara jag, d.v.s. private tour. Ännu bättre – speciellt när jag betalat för gruppturer (=billigare).

Iguaçu National Park ligger i sydvästra Brasilien och gränsar mot Iguaçufloden i söder. Nationalparken består av en subtropisk regnskog och natur vilket gör att luftfuktigheten är 95% året om, oberoende av regn-/torrperiod. I parken finns över 400 olika fågelarter samt pumor, jaguarer, rådjur, hjortar, tvättbjörnar, leguaner mm. Nationalparken delar tillsammans med Iguazú National Park (Argentina) ett av världens största och mest imponerande vattenfall – Iguassufallen. Iguassufallen delas av Argentina (80%) och Brasilien (20%) och är ett av Världens sju nya underverk. Med en fallhöjd på 82 meter och beroende på säsong (regn- eller torrperiod) har Iguassufallen mellan 160 till ibland över 270 individuella vattenfall spritt över 2,7 kilometer. Och nu efter 3 veckors regn, var vattenflödet extra högt meddelade Joe. Normalt rinner det 1 miljon liter vatten per sekund, men nu under regnperioden upp emot 5-6 miljoner liter vatten per sekund.

http://www.reseguiden.se/bilder/515716
http://www.reseguiden.se/bilder/515717

Joe hämtade ut min biljett och jag gick genom entrén, medan Joe körde runt bilen och mötte upp mig inne i parken. Vi fortsatte genom parken i 20 minuter och körde till Path of the Falls som är en 1,2 km lång gångväg med panoramavyer över de Argentinska Iguassufallen. Det första vi såg var en tvättbjörn som höll till vid sidan av gångvägen. Den här tvättbjörnen visade ingen rädsla för människor, snarare tvärtom. Uppenbarligen har turister matat dem för att komma nära och ta kort. Men jag höll mig på säkert avstånd, då den säkerligen hade rabies och jag ville inte bli biten. Joe visade åt vilket håll jag skulle gå och han skulle möta upp mig i slutet vid Naipi Square, ett högt torn vid vattenfallet Devil’s Throat. Det skulle ta ungefär en timme att gå, sa Joe. Lite skeptisk gav jag mig iväg… en timme för att gå 1,2 km? Det positiva med denna gångväg var att det gick nedför i princip hela tiden, bitvis blött och halt p.g.a. mist från alla vattenfall. Först vid slutet, vid Devil’s Throat, gick det j*vligt brant uppför… tack och lov att man kunde ta hiss upp. Längs vägen fanns det view points, där det var bästa vyerna över vattenfallen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515718
http://www.reseguiden.se/bilder/515719

För de mer våghalsiga kunde man ta sig via en gångbro och stå mitt i flodområdet, men då vattenflödet var så kraftigt skapade det rejäla vindar med mist (nästan som regn) från vattenfallen omkring, så jag stod över. Jag hade i och för sig med mig en regnponcho, men man skulle bli superblöt ändå, det såg jag ju på de som kom tillbaka från gångbron.

Precis som Joe sa, mötte han mig uppe i tornet vid Devil’s Throat och det hade tagit mig 1 timme att ta mig runt. Måste ha varit för alla stopp för att ta foton som tog tid. Vi åkte tillbaka och ut ur parken och parkerade bilen vid Bird & Butterfly Park, alldeles bredvid Nationalparken. Jag var nu vrålhungrig och köpte lunch inne i parken. Joe följde sedan med mig. Som namnet antyder så fanns så klart fjärilar och alla möjliga fågelarter; aror, papegojor, fasaner, påfåglar, ugglor, flamingos, tukaner mm.

http://www.reseguiden.se/bilder/515720
http://www.reseguiden.se/bilder/515721
http://www.reseguiden.se/bilder/515722
http://www.reseguiden.se/bilder/515724
http://www.reseguiden.se/bilder/515725
http://www.reseguiden.se/bilder/515726
http://www.reseguiden.se/bilder/515727
http://www.reseguiden.se/bilder/515728
http://www.reseguiden.se/bilder/515729

Det var många olika högljudda läten inne i parken. Det var varmt och fuktigt och lukterna i parken varierade från ställe till ställe. När vi gått runt i hela parken skjutsade Joe mig tillbaka till hotellet. Efter en varm och klibbig dag var en dusch efterlängtad. Strax innan middagen så drog det ihop till oväder. De låga molnen drog in väldigt snabbt och det blåste upp rejält. Sen kom regnet. Och åskan. Blixtarna lyste upp hela himlen i kvällsmörkret och det var som ett magnifikt skådespel på himlen som höll på i timmar. Skönt att vara inomhus och det gjorde mig inget att det blev oväder på kvällen när man ändå inte behövde gå ut.

Copyright © Bejjan888™

[Idag skulle det bli en heldag] på den Argentinska sidan av Iguassufallen. Joe hämtade mig redan kl. 08.00 och sedan satte vi kurs mot gränskontrollen in till Argentina. Även om det bara rörde sig om drygt 8 timmar, var jag tvungen att ha passet med mig för att få komma in i Argentina. Fick en stämpel i passet och vi körde vidare mot Iguazú National Park. Jag tycker det är roligt att få passet stämplat, ett litet bevis på att man faktiskt varit i ett land. Tråkigt att vi tagit bort det inom EU. Argentina är ett spansktalande land, varför det heter Iguazú med z, och inte med ç som i Brasilien. Så fort vi tog oss över gränsen till Argentina fick vi ställa tillbaka klockan 1 timme. Joe förklarade att Argentina och östra Brasilien har samma tidszon, men att östra Brasilien just nu har sommartid. Som turist är det omöjligt att hålla reda på allt sånt där. Och för att krångla till det lite mer, har de som bor nära gränsen mellan Brasilien/Argentina ett språk kallat Portuñol – en blandning mellan spanska och portugisiska. Jag skulle nog förstå Portuñol bättre än bara portugisiska, då jag kan mer spanska.

Vi körde cirka 20 minuter till innan vi kom fram till Iguazú National Park. Så fort entrén öppnade gick vi till det lilla tåget som tog oss de dryga 3,5 kilometerna till Devil’s Throat, tågets slutstation. Tåget hade inte särskilt hög hastighet, men gick snabbare än om man skulle ha gått samma sträcka. Redan från tågstationen kunde man höra vattenfallens dova brus och Joe pekade ut var gångbron började som jag skulle gå för att ta mig ut till fallen.

http://www.reseguiden.se/bilder/515730

Gångbron ja, den var ju inte sådär stabil som jag hade önskat. Bropelarna såg rejäla och bra ut, men det där metallnätet som man gick på kändes ju allt annat än stabilt. Det var inte särskilt tjockt och tittade man ner på det så såg man ju hur det strömma vattnet forsade där under. Jag försökte föra en inre dialog med mig själv; ”Suck it up. Be cool.” Det tog drygt 20 minuter att ta sig de 1,2 km ut till Devil’s Throat och dånet från det forsande vattnet var öronbedövande.

http://www.reseguiden.se/bilder/515731
http://www.reseguiden.se/bilder/515732

Försökte ta panoramabilder av fallen, men det såg mest ut som om mobilen fått ett epilepsianfall. Hackigt och konstigt. Antar att kameran inte fick några bra referenspunkter att förhålla sig till för att få ihop till en bra panoramabild. Gick sedan samma väg tillbaka för att möta upp Joe vid tågstationen igen. Jag var tvungen att fråga Joe hur pass djupt vattnet var, under bron. Han sa att det inte var mer än 1 meter djupt, men eftersom det regnat i 3 veckor var det mycket strömt och vattnet var brunt av allt sediment som följde med. Med normala vattennivåer är vattnet turkost och inte alls lika strömt.

http://www.reseguiden.se/bilder/515733
http://www.reseguiden.se/bilder/515734
http://www.reseguiden.se/bilder/515735
http://www.reseguiden.se/bilder/515736
http://www.reseguiden.se/bilder/515737

Vi tog tåget och klev av vid den Övre och Nedre rundan, två slingor som tar besökare nära inpå vattenfallen. Den Övre rundan var enkel och klarades utan större ansträngningar eftersom det var plant hela vägen och blir lätt full av äldre personer och familjer med barnvagnar. Man fick bra utsikt över fallen. Den tog dock en timme att gå fram och tillbaka. För den mer tränade personen fanns Nedre rundan som innebar många trappsteg, upp- och nedförsbackar. Det tog nog säkert 2 timmar för mig och Joe att ta oss runt, och då var ju både han och jag ganska vältränade. Man får definitivt inte vara rädd att bli blöt, då rundan tar en väldigt nära fallen och då vattenståndet var högt med extra mycket vatten, blåste misten långt in över oss besökare.

http://www.reseguiden.se/bilder/515738
http://www.reseguiden.se/bilder/515739

Vid 11.15 var det dags för båttur under vattenfallen, eller ja… fram till fallen åtminstone. Eftersom det var höga vattennivåer kunde vi inte gå ombord på båten på det vanliga stället, utan längre ner längs Iguassufloden. Vi fick åka jeep längs en skumpig och gropig väg för att komma dit. Utrustade med varsin flytväst och vattentät väska att lägga sina saker i, gick vi ombord på båten. På med regnponchon (under flytvästen) och flip-flopsen, för blöta skulle vi bli. Jag snurrade in mig likt en kokong för att minimera risken att dränkas helt av vatten. Sen var det bara att hålla i sig. Full fart med tvära girar som innebar kaskader av vatten som sprutade in över båten. Även om det var varmt i luften så var ju vattnet iskallt. Eller ja, det var säkert inte iskallt men skillnaden mellan den varma luften och vattnet gjorde att det kändes så. Båten stannade till framför fallen så att de som ville kunde sätta sig i fören och ta kort. Själv kändes det som om jag hade fotat vattenfallen både inifrån och utifrån och alla andra vinklar redan, så det fick vara för min del. Den sista svängen som båten gjorde var att åka så nära inpå fallen som möjligt. Jag vet inte hur nära båten kom egentligen, men det kändes som väldigt nära. För det var ju inte duggregn som kom över oss utan snarare ett massivt monsunregn. Väl tillbaka vid bryggan och man äntligen fått av sig flytväst och regnponcho insåg jag att jag klarat mig bra undan från att bli blöt. Allt som allt så tog det ungefär 2 timmar, även om det inte kändes så. Det som tog tid var ju jeeptransporten till och från båten (20 minuter enkel resa), själva båtturen kändes som typ 10 minuter. När jag mötte upp Joe igen tittade han på mig som om ”Du är ju inte blöt. Åkte du ens båt?” Men jag förklarade att jag lindat in mig som en kokong och bara blev blöt nedanför knäna.

Nu var jag vrålhungrig och ställde mig i kön för att köpa nåt att äta. Men man ska komma ihåg två saker; 1: I Argentina har de Argentinska Pesos (AR$), 2: De tog bara VISA-kort i hela parken. Och jag som varken hade Argentinsk valuta eller VISA-kort, så det var bara att gilla läget. Jag sa åt Joe att jag köper nåt på hotellet sen, det var enklare så. Efter en lång och varm dag körde vi tillbaka över gränsen in till Brasilien igen. Passerade bron över Iguassufloden, där gränserna för Brasilien, Paraguay och Argentina möts. Hade man varit smart hade man ju besökt Paraguay på samma gång…

I morse hade jag frågat Joe om han kunde skjutsa mig till flygplatsen så jag kunde efterlysa min väska, för nu var mitt tålamod slut. Det skulle nog vara betydligt lättare att på plats, med pass och allt, få väskan på ett plan hit till Foz do Iguaçu. Och eftersom vi ändå passerade nära flygplatsen på vägen tillbaka så var han snäll och släppte han av mig på flygplatsen och väntade utanför. Letade på TAM Airlines och försökte göra mig förstådd. Blev skickad runt till den ena efter den andra för att till slut komma till Deborah, som hade hand om försvunnet bagage. Jag vet inte riktigt om hon förstod mig, för så himla bra på engelska var hon inte. Så tillslut fick jag prata med en kabinpersonal från TAM. Äntligen någon som kunde engelska. Det tog fem minuter så hade han ringt till Manaus, lokaliserat min väska och fått med den på ett plan via Brasilia och sedan med sista planet för dagen till Foz do Iguaçu (landade strax före midnatt). Med försiktig optimism spreds ett leende på mina läppar, tackade mannen så mycket för hjälpen och gick ut till bilen och lät Joe skjutsa tillbaka mig till hotellet.

Ni som känner mig vet ju att jag är en realistisk pessimist och tror på saker först när jag ser det, d.v.s. i detta fall när jag har väskan i min hand. Så än var det inte klart på långa vägar. Tillbaka på hotellet meddelade jag personalen i receptionen att de kunde ringa in på mitt rum så fort väska kom, spelade ingen roll om det så var mitt i natten. Personalen var nog vi det här laget ganska less på mitt frenetiska tjat om min väska.

Copyright © Bejjan888™

[Vaknade före alarmet på mobilen.] Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport.

Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton.

http://www.reseguiden.se/bilder/515740

Där var den. Min väska! Sjukt att man kan bli så glad över att få tillbaka sin väska. Budmannen tog fram ett papper som jag fick skriva på och sen var det klart. Men hallå? Ingen ID-kontroll??? Seriöst? Med andra ord kunde han ha levererat min väska till första bästa person?! Fast just då orkade jag inte bry mig om det.

Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh!

Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för.

Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it.

http://www.reseguiden.se/bilder/515741

Hann därefter med att besöka en lokal marknad längs Copacabana Beach, som organiseras på helgerna. Här kunde man köpa typiska souvenirer, kläder, snacks mm.