Dag för dag: Resealbumet "Sevärdheter i Brasilien" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[De trevliga damerna från Australien gjorde mig sällskap] under frukosten idag. De berättade att de var väldigt fascinerade över naturen vi har här uppe i Skandinavien och att några av dem besökt Sverige bland annat. En av dem hade även lyckats få tillfälle att se vår kungafamilj live ute på gatan i Stockholm, och var helt tagen av det. Ja, tyvärr kommer det väl minska med sånt nu när världen förändras och hotbilden med diverse terrorhot etc ökar. De sa även att Anthony berättat för dem att Amazonasstaten försöker införa sjukdomar som Amazonas Native Indians inte är immuna mot för att få bort dem från Amazonas. Detta eftersom staten hittat uran ute i Amazonas djungel som de vill bryta och sedan sälja. Men allt detta görs i hemlighet så att omvärlden inte ska få veta. Om detta nu är sant så är det ju hemskt. Jag menar, varför? Det måste finnas andra sätt.
Det var samling klockan 11.00 för transfer in till Manaus igen. Först en båttur i den lilla båten in till en brygga i utkanten av Manaus. Därefter bilfärd i en varm minibuss längs gropiga borderline whiplash-framkallande asfaltsvägar in till Manaus och det hotell som jag bodde på för några dagar sedan – Hotel Go Inn Manaus.

http://www.reseguiden.se/bilder/515705

Jag checkade in igen och min guide Jorge Leal de Souza kom fram och presenterade sig. Han är känd från olika tv-kanaler som Discovery Channel, National Geographic, CNN m.m., så det var ju lite speciellt att få veta att han nu skulle guida mig på en private tour här i Manaus.
Staden och kommunen Manaus ligger i norra Brasilien och är delstaten Amazonas huvudstad, även känt som Heart of the Amazon. Manaus ligger mitt i Amazonas regnskog och man tar sig lättast dit med båt eller flyg. Tack vare sin isolerande geografiska plats har dess natur liksom kulturella arv bevarats och kanske allra mest skyddat urbefolkningen hos de brasilianska stammarna. När staden grundades år 1693 var den i början en liten oas inne i regnskogen där Rio Negro mynnar i Amazonasfloden. Under sent 1800-tal blommade gummiproduktionen och Manaus blev den rikaste staden i Sydamerika och fick så småningom smeknamnet Paris of the Tropics. Många förmögna europeiska familjer bosatte sig i Manaus och tog med sig sin kärlek för sofistikerad europeisk konst, arkitektur och kultur.

http://www.reseguiden.se/bilder/515706
http://www.reseguiden.se/bilder/515707

Vi tog en taxi till Palácio Rio Negro som byggdes av Karl Waldemar Scholz, tysk baron som lät importera det mesta till sitt palats från Europa. Möbler, klockor och annan inredning i rena lyxklassen. En guidad tur i detta magnifika palats ingick i min tour med en engelsktalande guide. Jag blev rätt imponerad av många av konstverken som hängde på väggarna. Säkert importerade från Europa de också.

http://www.reseguiden.se/bilder/515708
http://www.reseguiden.se/bilder/515709

Utvecklingsbubblan ledde till installation av gatlampor, vattenverk, dränering och spårvagnssystem samt breda avenyer kantade av träd byggdes. Det ska kommas ihåg att dessa megarika familjer hade så mycket pengar att man sände sin smutstvätt till Paris, Frankrike, för att tvättas. Baronerna lät uppföra Mercado Municipal som starkt inspirerats av de kända marknadshallarna Les Halles i Paris samt konstcentret Palácio Rio Negro som finns i stadens portugisiska kvarter med fascinerande fasader. Vi gick till Mercado Municipal och jag fick prova på en lokal rätt till lunch – Pirarucú – fisk (Arapaima Gigas) med ris och spaghetti. Helt okej, trots att jag är kräsen vad gäller mat. När vi gick omkring på gatorna så kunde man inte låta bli att notera att majoriteten av bilarna har solfilm på alla rutor, till och med framrutan. Jag var bara tvungen att fråga Jorge, om det inte var olagligt. Jodå, fick jag till svar. Men blir man stoppad av polisen så betalar man lite pengar och så får man åka därifrån utan att behöva åtgärda det.

http://www.reseguiden.se/bilder/515710
http://www.reseguiden.se/bilder/515711

Man lät till och med uppföra en kopia av Grand Opera de Paris – Teatro Amazonas – ett lyxigt operahus med plats för 700 åhörare. Extravagant guldfärgade balkonger, franskt glas, italiensk marmor och europeiskt tegel formades till den perfekta helgedomen för Manaus aktiva kulturelit. Ett besök inne i denna magnifika teater ingick i min tour. Stolarna i salongen är numera sidenklädda och man lät installera AC i salongen redan 1925, efter att en fransk balettdansös vägrat uppträda på grund av värmen. Själva ridån är en enda målning/tavla som går rakt upp i taket utan att rullas upp eller dras åt sidan.

http://www.reseguiden.se/bilder/515712

I salongen finns en gigantisk takmålning som ger besökarna intrycket av att sitta under Eiffeltornet. En debutantsal finns på övervåningen, där 16-åriga tjejer fick dansa för att hylla att de tagit klivet att bli en kvinna. Enorma marmorpelare, mahognygolv blandat med ljusare träslag gav ett lyxigt intryck. Även här finns en takmålning som är spektakulär i sitt slag, då taket är välvt, och således ger intrycket av att personerna i målningen följer en med blicken.

http://www.reseguiden.se/bilder/515713

Gatorna runt operahuset täcktes av gummi så att ljud från passerande vagnar utanför inte skulle störa under föreställningarna. Idag rymmer operahuset både operasäsong, teaterproduktioner och jazzfestivaler, och en del av den gummiklädda gatan utanför finns kvar. Jag var ju bara tvungen att gå dit och känna hur det kändes att gå där. Det var en märklig känsla, men jag kan förstå helt klart att det reducerade diverse oljud från trafiken. Sedan 2001 har Amazonas State Government sponsrat Amazonas Film Festival, som genomförs i november varje år, i syfte att återuppliva operahuset och Manaus konstnärliga ådra.
När gummi-eran sprack, övergav de rika familjerna området och staden hamnade i ekonomisk kris. Så för att locka till sig utländska företag blev Manaus under 1970-talet en frihandelszon. Idag är Manaus den största staden i Amazonasområdet med sina 2 miljoner invånare och man exporterar bland annat nötter, gummi, timmer, krokodilskinn och kakao mm. Hamnen är den viktigaste knutpunkten för all handel i Manaus, både regionalt, nationellt och internationellt sett. Flertalet av världens gummifabriker finns här i Manaus, varav 11 tillverkar enbart motorcykeldäck. Många stora kända märken såsom GoodYear, Bridgestone etc. grundades här.

http://www.reseguiden.se/bilder/515714

Efter min private tour, som varit mycket givande och intressant, kunde jag vila fram till middagen som jag åt på hotellets restaurang. Vågade mig prova på ett lokalt vitt vin, men det var inte något vidare gott tyvärr.

Copyright © Bejjan888™

[Kunde lyxa till det med en liten sovmorgon], då dagen var tillägnat att resa och förflytta mig, alltså inga guidade turer. Inga nyheter kring min väska. Gjorde några försök att ringa både Baggage Express och Frankfurt Airport, men utan resultat. Packade i ren ilska ihop mina grejer och checkade ut från Hotel Go Inn Manaus. Hade drygt 1 1/2 timme kvar innan transfern till flygplatsen skulle komma och hämta mig, så jag hann skriva ett mejl eller två i vredesmod till AirBerlin för att över huvud taget få någon respons. Transfern dök upp till kl. 12.30 och han pratade bra engelska. Han såg lite förvånat på mig och undrade: ”Only one bag?”. Så det var bara att dra hela historien igen om hur min väska blivit kvar i Berlin. Under bilresan till flygplatsen ringde han upp Peter (om ni kommer ihåg, han som var chaufför under den allra första transfern vid min ankomst till Brasilien för några dagar sedan). Peter blev lika upprörd – som jag redan var – och lovade att själv ringa till Tyskland och skynda på mitt bagage. Det kändes bra, hans modersmål var ju ändå tyska.

Väl framme på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport, gick det smidigt att checka in eftersom jag bara hade handbagage. Även om killen bakom disken frågade vänligt om jag skulle checka in väskan, så sa jag nej. För inte tänkte jag checka in mitt enda bagage som jag hade, så det också kunde komma bort – så f-n heller! Jag höll stenhårt i min väska och hade den ständigt under uppsikt genom säkerhetskontrollen. Sen var det dags att med min knaggliga portugisiska försöka införskaffa lite mat. Det gick hyfsat ändå, bara de pratar sakta så går det ändå att lista ut vad de menar. De verkar vara mycket för buffé här i Brasilien, att man tar själv och sedan väger i kassan. Hann äta i lugn och ro innan boarding började på flyget till São Paulo Guarulhos International Airport, även känt som Governador Andre Franco Montoro International Airport. Ja, varför bara ha ett namn på en flygplats, när man kan ha två? Flyget avgick kl. 15.12 lokal tid och nu väntade en 4 timmar lång flygning till São Paulo med TAM Airlines. Planet var en Boeing 767 med 2+3+2 säten med TV-monitorer i sätet framför, med diverse underhållning. Jag vet inte om det var tack vare filmerna som jag plöjde igenom, eller vad, men dessa 4 timmar gick ruskigt fort. Och under dessa timmar hade jag förflyttat mig en tidszon, men 2 timmars skillnad i tid. Åh, tänk att de ska göra det så komplicerat och låta vissa stater (inom en tidszon) ha sommartid och inte andra. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt?

När planet gick ner för landning hade det hunnit bli kolmörkt ute och jag satt långt från ett fönster, så jag kunde inte se när planet tog i marken. En av anledningarna till att jag vill ha fönsterplats när jag flyger. Nu hade man ingen som helst aning om vi landade på en flygplats, i havet eller rakt in i en bergvägg. Obehaglig känsla. Det finns dock så många smarta system att många plan kan, med hjälp av autopiloten, landa sig själva. Tack vare ILS – Instrument Landing System – kan plan landa i mörker och vid dålig sikt på landningsbanor som annars bara kunnat användas vid god sikt samt i dagsljus.

Hur som, landade kl. 21.15 lokal tid på São Paulo Guarulhos International Airport, Brasiliens mest trafiktäta flygplats. Då förväntar man sig kanske att flygplatsen är väl utbyggd, att man bordar planet från gaten, att det är väl skyltat och stort i allmänt. Men icke. Planet jag kom med (Boeing 767) är ändå ett stort plan och man skulle nog ha förväntat sig att få gå av vid en gate. Nej. Vi fick gå av och sedan bussades in till terminalen. Där var det trångt och fullt av människor överallt som mer eller mindre hade bråttom. Att då komma som enkel turist och ska försöka hitta till nästa gate kändes inte helt okej. Letade febrilt efter en monitor för att se vilken gate jag skulle till. När jag till slut hittat en, så uppstod nästa problem… att hitta till gaten. Skyltarna var som bortblåsta, eller så var de väldigt små, för jag såg då inga. Det var ju ingen idé att fråga en mötande person då oddsen för att denne pratade engelska var mycket små. Men efter att ha irrat omkring några minuter insåg jag att jag måste fråga någon. För att vara säker på att kunna fråga på engelska gick jag till en incheckningsdisk. Haa!! Det visade sig att jag var på fel våning. Hmm. Och var fanns den skylten om att jag skulle upp en våning??? Nåväl. Tog rulltrappan upp och därifrån kunde jag ta mig till rätt gate. Eller ja, gate och gate… det var den minsta vänthallen jag sett, och så mycket folk. Det var varmt och högljutt och man fick verkligen vara uppmärksam på tv-monitorerna eftersom man knappt hörde utropen som de gjorde. Härifrån fick vi bussas ut till planet, en Airbus 319, med 3+3 säten.

När planet var i princip fullsatt, var det en sista passagerare som skulle med. En äldre man med gips på båda fötterna, som fick skjutsas ombord med nån form av rullstol. När han skulle byta från rullstolen till sitt säte började han spy i mittgången. Underbart! Smitta ner oss alla, bara. Så man fick kalla in städpersonal som fick torka upp och städa. När planet väl började taxa ut (strax efter kl. 23.10) hörde jag hur ett barn strax bakom mig började snora. Ja, men helt perfekt! Blir jag inte sjuk nu så… Och barnet snorade hela flygresan från São Paulo till Foz do Iguaço, en flygresa på dryga 2 timmar.